Sassas samlade svammel 3.0

En kollega har nyligen läst Carl XVI Gustaf: den motvillige monarken och inspirerade mig att göra sammaledes så jag laddade helt enkelt ner den på min mobil som e-bok från biblioteket innan jag gav mig iväg till Italien. Med mobilen i flygplansläge hade jag kungligt sällskap på den två timmar långa resan till Milano från Kastrup och så även på kvällarna innan jag somnade.

Jag har läst lite grann om det som skrivits i media efter att boken kom ut och såg även när kungen intervjuades på tv om sina besök på porrklubbar och undrade allt lite vad som stämde när han drog ut sina nej på det sätt han gjorde. Hans svar lät inte speciellt övertygande i mina öron. Jag hade bilden av intervjun kvar i tankarna när jag läste boken och tänkte väl att det skulle bli en riktigt snaskig historia som drogs fram i ljuset av författarna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.

I den första delen skrivs ganska mycket om kungens uppväxt, hans släkt och dess nazistiska anknytning, vilket förstås gör mig betänksam, men ändå tycker jag inte det är något konstigt med det. Det är ju främst kungens tyske morfar som tas upp och det kan ju knappast ha varit en ovanlighet att den tyska högadeln på 1930-talet höll på nazisterna om de skulle välja politisk inriktning.

I den andra delen får vi följa kungen i hans utsvävningar med fester på bl.a. nattklubben Alexandra i Stockholm och senare festande i privata sällskap med utnyttjande av kvinnor som jagats upp av bl.a. en man vid namn Mille Markovic. Inte heller detta tycker jag är något speciellt anmärkningsvärt, för är det inte så kungar och höga män alltid har betett sig genom historiens gång? Skillnanden nu är väl att vi kanske kräver mer av en person som ska representera Sverige och att kungen mer än tidigare ses som en vanlig person som inte får ta sig vilka friheter som helst, även om det förstås fortfarande finns många monarkister i vårt land som ser upp till honom och sätter honom på en piedestal.

Nej, jag kan inte se detta som något speciellt avslöjande och kan inte låta bli att jämföra med Silvio Berlusconi i Italien. Han har haft – och har – en hel del kvinnohistorier och är för närvarande inkallad till domstol för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga. Men det tar han mer eller mindre med en klackspark och bryr sig inte ens om att komma till domstolsförhandlingarna. Dessutom är det i Italien ganska utbrett att man tycker att en ”riktig man” faktiskt ska bete sig som Berlusconi och utnyttja kvinnor på det här sättet. Och här generaliserar jag förstås – många tycker han är en ordentligt knöl som bara skämmer ut Italien. Men faktum kvarstår att maktens män alltid har kunnat göra vad de vill.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, den motvillige monarken, kungen, Berlusconi

Den här lilla boken av Michèle Lesbre hann jag precis läsa ut innan jag åkte till Italien över förra helgen. Men det var på håret när att jag glömde bort tiden och nästan missade tåget. Du vet hur det är, har man bara ett par sidor kvar i en bok vill man ju läsa ut dem och inte lägga ifrån sig boken. Speciellt inte om man ska iväg på en resa.

Den röda soffan är en lite vemodig och bitterljuv berättelse om Anne som reser iväg på den transsibiriska järnvägen för att ta reda på vad som hänt med hennes förre sambo Gyl. På resan får jag följa hennes tankar om livet som varit och får möta de människor hon träffar. Jag lever med henne i hennes oro över Gyl men också över Clémence, den gamla dam som hon lämnat i Paris, hennes granne som hon brukar slå sig ner hos för att läsa och diskutera litteratur och annat viktigt i livet.

Det är en berättelse som lämnar kvar ett vemod hos mig, men också en varm känsla av hopp om människan, att vi faktiskt bryr oss om varandra trots att de nära relationerna ebbat ut och att ett rikt liv uppstår i mänskliga möten och samtal som gör att vi, trots att livet till sist upphör för en närstående, med kärlek och omtanke kan minnas det som varit. En mycket njutbar känsla.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Den röda soffan, Michèle Lesbre

Den här boken är så mycket som en fotobok på spanska om en peruansk fotograf vid namn Martín Chambi (1891-1973). Jag fick låna den av en kollega som köpt den i Peru. Förutom en mängd svartvita foton från bl.a. den peruanska landsbygden, finns en kort text skriven av den senaste nobelpristagaren Mario Vargas Llosa och en längre text om Martín Chambis liv skriven av Publio López Mondéjar. Här berättas om hur Martín växte upp i en liten andinsk by vid namn Coaza och hur han sedan lyckas slå igenom som fotograf och till slut även får sina foton utställda på Museum of Modern Art i New York, även om det blir efter sin död. Redan som sjuttonåring börjar han arbeta som fotograf, i Arequipa, efter att av en slump råkat på en fotograf på det stora gruvbolag som byborna mer eller mindre blivit tvingade att ta anställning hos.

Martín Chambi fotograferade de vanliga människorna runt omkring sig och även det peruanska landskapet där männsikorna befann sig. Det är mycket vackra, men lite sorgsna fotografier, av såväl vardag som fest. Han hade flera egna studior i Cuzco och gjorde också vykort från omgivningarna. Macchu Picchu finns förstås med men också människor i traditionella dräkter.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Martín Chambi, Peru, fotograf

Vi kom att prata om vietnamesiska författare på jobbet efter att jag läst Ru (som nu är utlånad till den fjärde läsaren) och en kollega nämnde Nam Les Båten som han tyckte jag skulle läsa. Jag fick låna den och nu är den utläst och lämnar kvar en känsla av sorgsen ensamhet och drömskt vemod och en stor beundran inför den här unge författarens förmåga att med sådan inlevelse skildra livet på så olika platser i världen.

Båten är en samling fristående noveller, sju stycken, som ändå hör ihop stilmässigt i det att de skildrar olika personers liv som på något sätt har förändrats på ett ganska drastiskt sätt. Inledningsnovellen med det långa namnet Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja utspelar sig i Iowa City och handlar om relationen mellan en far och en son, båda med ursprung i Vietnam. Sonen lever i den nya världen medan fadern är kvar i de gamla traditionerna. En annan novell, Cartagena, skildrar ett kriminellt gäng i Colombia där Juan Pablo Merendez råkar i knipa när han vägrar att mörda en kompis. Halflead Bay är en lång novell om en tonårings utsatthet i en liten fiskeby i Australien. I novellen Teheran har ordet får man följa Sarah som åker till sin väninna Parvin i ayatollornas Iran. Den sista novellen som fått ge namn åt boken skildrar de fruktansvärda förhållandena som rår på flyktbåten från Vietnam genom att vi får följa den ensamma flickan Mai som skickats iväg av sina föräldrar med en dollarbunt till båtägaren som ska ta henne över Sydkinesiska sjön tillsammans med många andra vietnameser.

Det är en resa i tid och rum jag får följa med på, snabba ögonblicksbilder av hur livet kan te sig för olika människor i olika utsatta situationer, skildrat med en insikt som jag inte trodde var möjlig för en sådan ung författare: Nam Le var endast 29 år när boken gavs ut. När jag läser den tycker jag mig se en gammal vis man som berättar historierna, men det är alltså en ung vis man som håller i pennan och skildrar såväl yngre mäns upproriskhet som äldre mäns ensamhet, såväl kvinnors kärleksproblem som tonårsflickors brådmogenhet under fasansfulla omständigheter. Det är verkligen en underbar läsupplevelse som jag rekommenderar dig att ta del av.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Båten, Nam Le, noveller

Jaha, då har jag gjort det igen, läst en sådan där bok som alla talar om och som ligger högt upp på topplistorna. Och som vanligt när det händer så blir jag besviken. Visst småler jag emellanåt när jag läser den dråpliga historian om Allan Karlsson som på sin hundraårsdag rymmer från hemmet och därefter möter alla möjliga underliga typer och som blir jagad av polisen, men jag kan inte tycka att det är något speciellt med den här boken. Tycker skrivsättet påminner mycket om Arto Paasilinnas böcker och ser inget nytt i Jonas Jonassons skildring av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Insprängt i ramberättelsen får vi också följa Allan Karlssons liv och leverne innan han fyller hundra år. Det är ett liv där han, trots att han är ointresserad av politik, ändå hamnar i mer eller mindre världspolitiska händelser och träffar och blir bundis med presidenter och makthavare. T.ex. är han med i Los Alamos och styr om så att det slutgiltiga steget mot atombomberna tas. Visst är det beundransvärt att kunna fantisera ihop de här historierna men jag är ändå inte imponerad vid läsningen. Språket är enahanda och skildrar bara precis händelserna och inget mer. Jag vill nog ha ett mer rikt språk i den litteratur jag läser. Nåja, jag är nog ganska ensam om mitt tyckande för de som läst boken verkar nästan alla vara överväldigande positiva till den. Och gillar du buskis med torftigt språk så tycker jag du ska läsa den.

Förresten så läste jag boken på min mobil efter att ha upptäckt att det går att låna e-böcker även på en androidmobil. Redan är nästa bok lånad och det kommer jag att fortsätta med, för det är ett väldigt bekvämt sätt att läsa böcker. I alla fall för mig som har progressiva glasögon och behöver mycket ljus och stora bokstäver. Perfekt läsning i sängen.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Den här boken av Delphine de Vigan stannade kvar i tankarna långt, långt efter att jag läst ut den. Underjordiska timmar är den andra boken jag läser av samma författare. Den förra var No och jag som jag skrev om för ganska exakt två år sedan.

Två människoöden i Paris skildras sida vid sida under samma dag, den 20 maj. Läkaren Thibault skiljs från sin älskade Lila och arbetar hela dagen med olika patientbesök medan han funderar på sitt liv och den relation som just tagit slut. Mathilde är en ensamstående mamma till tre barn och som arbetar på ett marknadsföringsföretag där hon har en ganska hög position. Under en längre tid har hon blivit utmanövrerad av sin närmaste chef, den man som också anställde henne åtta år tidigare. Den här dagen kommer hon för sent och finner att hon blivit ersatt av en annan kvinna och fått ett nytt kontor, det sämsta på hela avdelningen och som är beläget bredvid toaletten där alla passerar och lukter och ljud tydligt tränger ut till henne. Under dagen tänker hon igenom sitt liv och funderar på hur hon kunde bli så isolerad och utfryst på sin arbetsplats.

Det är en otäck skildring där jag mycket väl förstår och kan leva mig in i den osäkerhet och den desperation som Mathilde upplever. Tänk att gå till sin arbetsplats varje dag och uppleva att man inte finns, att det man gör inte räknas, att ingen lyssnar. Självklart bryts man ner totalt och blir som ett darrande asplöv utan självkänsla. Arbetssituationen påverkar också allt övrigt man gör utanför arbetsplatsen. Så blir det för Mathilde och jag får en stor klump i magen när jag läser om henne och hennes utsatthet. Jag skulle vilja ruska tag i hennes chef som gjort det här möjligt och skrika åt honom att för guds skull gör inte så! Låt henne inte gå under!

Ja, jag blir ledsen och rädd och så tänker jag på hur viktigt arbetet är för oss människor. Där tillbringar vi så stor del av våra dagar att det därför måste fungera. Gör det inte det mår vi dåligt. Och så tänker jag på dem som inte har något arbete, hur desperat sökandet efter ett kan bli eftersom du utan arbete knappast är värd något. Åtminstone inte om du är i arbetsför ålder. Och chefen, hur viktig är inte han eller hon för att du ska trivas och arbetet fungera på ett tillfredsställande sätt.

Jag tycker verkligen du ska läsa Underjordiska timmar och sedan tänka på hur det fungerar på din egen arbetsplats. Säkert fungerar det mycket, mycket bättre än hos Mathilde.

Förresten är det sekwa som gett ut boken. Översatte gjorde Helén Enqvist och det gjorde hon mycket bra. 😉

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, underjordiska timmar, Delphine de Vigan, sekwa

 

Den här självbiografiska boken fick jag låna av en kollega efter en diskussion om ämnet Tourettes syndrom. Pelle Sandstrak har i boken Mr Tourette och jag beskrivit hur han till slut fick någorlunda bukt med den där inkräktaren som höll på att totalt förstöra livet för honom.

Pelle bor i en liten by i Nordnorge, i en stabil och kärleksfull familj och klarar sig väl ganska hyfsat fram till dess han flyttar hemifrån och börjar i en ljudteknikerskola i Oslo. Redan som liten misstänker såväl han själv som hans familj att det är något som inte är som det ska eftersom han jämt hamnar i bråk och inte klarar skolan på det sätt som förväntas. Man söker hjälp men får aldrig någon diagnos på Pelles problem med koncentration och tvångstankar. I Oslo, där han bor inneboende, accelererar sjukdomen och han klarar till slut inte att leva ett vettigt liv, flyttar in i en gammal övergiven skrotbil och försörjer sig på de pengar familjen skickar till honom samt det han lyckas tjäna ihop på tillfälliga jobb. Han blir efter en drogaffär tvungen att fly Oslo, köper ett interrailkort och tar sig med tåg till Sverige, där han av en slump får höra ett radioprogram med en professor från Karolinska, specialist på neurovetenskap, och som samtalar med en pojke med Tourettes syndrom. Plötsligt känner Pelle igen sig själv och sitt beteende och skriver ett brev till professorn, medan han samtidigt blir tagen av polisen för innehav av droger. Men det går till slut bra och Pelle får den hjälp han behöver för att komma tillbaka till livet.

Visst har jag hört talas om Tourettes syndrom tidigare och har t.o.m. haft elever med diagnosen, men jag har aldrig närmare satt mig in i hur det är att ha sjukdomen och vilket handikapp det innebär. Nu tror jag att Pelle har en ganska allvarlig variant och dessutom inte fick hjälp i tid så att sjukdomen blev värre. För dem som får diagnosen tidigt i livet måste ju förutsättningarna att få hjälp och bli bättre vara betydligt större. För utan hjälp måste det vara ett rent helvete att leva. Jag undrar hur många av de människor som lever i utanförskap i vårt samhälle som egentligen har någon sådan här sjukdom. Jag börjar tro att det är en hel del.

Det är i alla fall en bok som många fler borde läsa för att få kunskap om vad det innebär att leva med Tourettes syndrom och få förståelse för sjukdomen. Dessutom är den rolig mitt i allt elände. Inte underligt att Pelle nu ägnar sig åt stand up.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Mr Tourette och jag, Pelle Sandstrak, tourettes syndrom

Jag har varit några dagar i Stockholm och tog med mig den här korta boken Ru på resan upp. Det blev en underbar språklig och tänkvärd resa, en resa som började i en överfylld båt med flyktingar på väg från Vietnam till Malaysia och som slutade i Kanada. Jag följde med författaren Kim Thúy på hennes fruktansvärda färd genom rikedom och fattigdom, kantad av umbäranden men också av kärlek. Jag lärde känna hennes släktingar, moster Sju och morbror Två och allt vad de heter. Det var en resa i ett underbart språk och i en kultur skild från min egen och ändå med igenkännanden. Jag får tankar om mitt eget föräldraskap och om mig själv som dotter. Läsningen berikar och jag vill hela tiden veta mer om Kim Thúy och hennes upplevelser. Jag förfasas över de fruktansvärda villkor en flykting har i sin jakt efter trygghet, hur världen kan te sig så kall och grym.

Ja, det är helt enkelt en underbart välskriven liten bok som jag rekommenderar alla att läsa. Läs och tänk! Och njut av språket! Själv har jag knappt ord för att beskriva den känsla läsningen gav mig.

Förresten så är Kim Thúy på Sverige-besök. Till Malmö Stadsbibliotek kommer hon på torsdag den 31 mars. Dagen före är hon på Kulturhuset i Stockholm.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, ru, Kim Thúy, sekwa

Vilken konstig titel, tänkte jag när jag såg den här tredje boken av Karin Alfredsson. Hur kan man döpa en bok till ett klockslag? Men det var alldeles rätt. Allt i handlingen styrs mot detta magiska klockslag och det hemskaste av allt är att det som skildras är i stort sett sant.

Karin Alfredsson är journalisten som blev författare och inriktade sig på deckare med kvinnoperspektiv, ofta berättade i ett annat land än Sverige. Första boken hon skrev – 80 grader från Varmvattnet – utspelade sig i Zambia, den andra – Kvinnorna på 10:e våningen – i Vietnam, och nu denna, den tredje – Klockan 21:37 – i Polen. Historierna som berättas har ändå anknytning till Sverige och hur kvinnor här lever och har levt.

Klockan 21:37 skildrar flera parallella historier samtidigt och de vävs på klassiskt manér ihop på slutet då handlingen får sin upplösning. Huvudpersonen, läkaren Ellen Elg, åker på ett uppdrag till Polens kust med en båt där polska kvinnor får hjälp med preventivmedel och medicinska aborter, något som numera är förbjudet i det katolska Polen där förre påven Johannes Paulus II:s ande svävar kvar och manar folk att värna familjen och barnen, kosta vad det kosta vill.

Den polska familj som skildras är en brokig skara personligheter som står på olika sidor i abortdebatten, utan att själva känna till det: Agata vill fullfölja sina studier, Katarina lutar åt att gå i kloster, Marek är arbetslös och ett lätt byte för skumma personer, mamma Teresa kämpar för att hålla uppe familjen och morfar Andrzej Novak minns tiden med Solidaritet.

Det är en aktuell skildring med koppling till dagens kvinnopolitiska situation, inte bara i Polen, utan även i många andra länder där kvinnans rätt till säkra och fria aborter är starkt ifrågasatt av människor som i katolicismens anda menar att fostret eller embryot har större rätt till liv än kvinnan, vilket också får ödesdigra konsekvenser. De drar sig inte för att t.om. gå till angrepp och skada dem som ägnar sig åt att hjälpa kvinnor i utsatt position. Så lite är kvinnans liv värt.

---

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Karin Alfredsson, Klockan 21:37, Polen, abort