Ibland springer det förflutna, icke tillräckligt bearbetade, ifatt nutiden och tar strupgrepp på mig. Det knyter sig i magen och tårarna vill tränga ut. Tankarna går tillbaka och kroppen upplever om och om igen det som jag trodde jag begravt i glömskans land.
Läste i kväll ifatt bloggar jag följer och hamnade hos Annika Bryn som uppmanar sina läsare att gå till Trulsa. Jag läser och förfasas, klickar mig vidare till andra inlägg i samma fråga och minnena kommer upp till ytan:
– Nä, Susanne, gift dig aldrig! Gör inte det! Du kan flytta ihop med den du vill, men gift dig för allt i världen inte!
Många gånger hörde jag det som barn. Av mamma, som så småningom skilde sig från pappa, men inte förrän jag själv hunnit fly till egen lägenhet, undan de ständiga bråken och allt annat som förpestade tillvaron.
Trots de ofta upprepade orden gjorde jag ändå det: gifte mig. Inte kunde jag väl tro att historien skulle upprepa sig, att det sociala arvet existerar och att jag skulle råka ut för samma sak som mamma. Men så blev det.
När jag hade passerat de trettio började jag undra om jag verkligen skulle träffa någon att älska och bilda familj med. Kärlekshistorierna hade funnits men inte så starka att jag skulle kunna tänka mig någon som pappa till mitt barn. Jag befann mig då i Nicaraguas tropiska hetta, en hetta som påverkar många på ett eller annat sätt, när jag träffade den som jag föll för. Jag vill minnas att jag faktiskt satte igång hela processen genom att säga att jag ville ha barn med honom. Han lekte ju så fint med bekantas barn och verkade ha alla de egenskaper jag tyckte en blivande man och pappa skulle ha. Jag hade helt enkelt hittat mannen i mitt liv. Han friade och jag sa ja, fast jag egentligen bara ville ha barn med honom och bo ihop. Någonstans malde trots allt orden jag fått inpräntade i mig under min barndom. Men en italienare flyttar inte bara ihop, han gifter sig, och så fick det bli.
Vi gifte oss i Nicaragua, fick vårt första barn och skulle sedan välja land att bo i när vi återvände till Europa. Jag gav efter och det blev Italien och min mans lilla hemby vi bosatte oss i. Där fanns ju redan ett färdigt hus till oss, vägg i vägg med min svärmor. Det skulle ju bara ställas i ordning. Och min svenska naturvetenskapliga lärarexamen skulle ju inte heller vara något problem, för visst skulle den vara lika mycket värd i Italien som i Sverige? Så jobb skulle jag förstås få hur lätt som helst. Eller?
Nåväl, det första året i Italien fick vi bo hos svärmor. Det tog tid att få i ordning vårt egna hus. Min lärarexamen visade sig vara värd absolut ingenting i Italien och jag blev hänvisad till ett hemmafruliv inneboende hos min svärmor.
Sakta började något förändras i vårt förhållande. Jag blev den svaga parten utan eget liv, helt beroende av min man för så enkla saker som att gå till läkare eller handla på billigaste sätt. För till råga på allt så kunde jag inte ens prata italienska, utan bara spanska, vårt gemensamma språk i Nicaragua. Nu var vi inte längre jämlikar utan han blev den starka som kunde allt om det omgivande samhället, hade alla sina släktingar och vänner i närheten och alltid pratade sitt eget språk. Och jag var hänvisad till dyra telefonsamtal för att få prata mitt eget språk med någon som kunde svara mig. Och pengarna behövdes till annat. Jag blev mer eller mindre förbjuden att ringa till Sverige. Och jag fann mig i situationen även om jag inombords kände att något var fel och smög mig till telefonen när jag var ensam hemma, något som inte hände speciellt ofta.
Första sommaren kom mamma ner och hälsade på oss och insåg att något var helt uppåt väggarna. Jag berättade aldrig något då, det var ju knappt jag var medveten om sakernas tillstånd, men hon erbjöd sig i alla fall att betala resan till Sverige för mig och vår son så att vi skulle kunna komma ifrån den värsta hettan i augusti. Min man hade precis fått arbete och kunde inte resa. Jag presenterade förslaget men fick ett rungande argt nej från min man som sa att jag kunde åka om jag ville men att vår son skulle stanna. Jag åkte inte och kände att något brast inom mig. Mamma återvände ensam till Sverige och jag grät av bitterhet och stor ånger.
Dagarna gick och år lades till år. Vi hade våra ljusa stunder trots allt och hälsade t.o.m. på i Sverige tillsammans en gång, den första julen. Fler gånger blev det inte för min man under tiden vi var gifta, men jag lyckades komma iväg med vår son sommaren han var tre år. Då hade jag också lyckats få timanställning på den svenska utlandsskolan i Milano och tjänade alltså lite egna pengar, pengar som jag använde till resan. Vilket lyft den resan blev för mitt självförtroende. Jag träffade gamla vänner, reste runt i Sverige och njöt av att vara mig själv, hitta tillbaka till min gamla styrka, känna mig säker i tillvaron och inte vara en hunsad hemmafru som inte kunde något. Vår son lärde sig massor av nya svenska ord och lärde sig också uttala bokstaven R – på skånska! Än idag pratar han italienska med skånska R.
Vi fick ännu en son, fem år efter den förste och ingen trodde väl att det skulle gå utför ännu mer med vår relation. Men det gick käpprätt åt helvete! Allt oftare fick jag höra att jag inte dög något till, att jag inte kunde laga mat, att jag inte tjänade tillräckligt med pengar, att jag inte kunde uppfostra pojkarna osv. En vän som kom ner en sommar och hälsade på och som inte sett mig på några år, tog mig åt sidan och undrade hur jag egentligen hade det. Han var förskräckt över det han såg. Jag som alltid varit så stark höll på att brytas ner fullständigt. Gemensamma vänner till min besökande vän och mig skrev brev och ringde allt oftare till mig och det var en stor lättnad att höra ifrån dem. Jag smög till mig allt fler telefonsamtal till mamma och hoppades att det inte skulle märkas på telefonräkningarna att jag ringde så ofta till Sverige.
Till slut kom den dagen då det inte längre räckte för min man med den psykiska nedbrytningen av min självkänsla. Vi blev ovänner för något om vår äldste son. Jag tyckte en sak och han en annan och vi kom inte överens. I famnen höll jag vår yngste son, nästan ett år gammal. Och han slog på den arm som jag inte höll sonen i. Han slog och han slog och han slog och jag blev blåare och blåare och blåare. Till slut var han så trött så slagen upphörde och jag blev fri.
Natten efteråt blev lång. Tankarna malde i mig och jag insåg att nu var det verkligen slut. Rädslan i mig gjorde nog att jag till slut förstod att det inte kunde fortsätta så. Dagen efter gick jag till min husläkare eftersom armen värkte så pass mycket att jag trodde något gått sönder i den. Hon undrade förstås vad som hänt och när jag berättade att min man slagit mig, sa hon åt mig att polisanmäla honom. Det ville jag inte utan undrade i stället om det fanns möjligheter att få någon slags familjerådgivning. Ännu hade jag hopp om att vi skulle reda upp vår situation. I Nicaragua hade ju allt varit bra. Kunde vi bara hitta tillbaka till det som då rådde skulle allt bli bra, tänkte jag.
Det blev familjerådgivning – en gång – och det var ett fullständigt misslyckande. Inställningen till familjerådgivning är inte densamma i Italien som i Sverige, utan man ser det som ett nederlag att behöva skylta med sina misslyckanden inför andra utanför familjen. I alla fall var det så för min man. Det kan ju vara annorlunda hos andra.
Nu gick det verkligen utför. Jag skrev långa brev hem till mamma och ringde så ofta jag kunde. Hela tiden tänkte jag på någon lösning men kunde inte komma på någon. Så en dag läste jag i en tidning om "Telefono Rosa", dit man som kvinna kunde vända sig för att få hjälp. Jag lyfte luren, slog numret och frågade på stapplande italienska om det fanns någon hjälp att få för mig för att kunna bryta upp och samtidigt få mina pojkar med mig. Jag fick numret till en kvinnlig advokat i Milano, ringde dit och förklarade min belägenhet och fick en tid.
Det gick vägen efter många turer, jag fick med mig pojkarna till Sverige och kunde börja ett nytt liv. Men jag inser också att jag för all framtid blir tvungen att ha kontakt med min f.d. man. Och visst fungerar det för det mesta fast det på senare tid blivit sämre. Sist jag var nere i Italien, över jul och nyår, kom hans gamla ord tillbaka och jag blev plötsligt rädd igen. Det var första gången sedan skilsmässan som det hände.
Och den här veckan har han varit här igen för att träffa vår yngste son, inneboende i vår lägenhet. Förstås är det då lättare att påminnas om det som varit, när jag läser om Trulsas historia! För egentligen klarade jag mig bra och har hittat tillbaka till ett eget liv. Jag hade tur och hann inte brytas ner fullständigt.
Det här blogginlägget får höra till en ny kategori, terapisvammel, för jag tror det kommer mer, nu när jag äntligen börjar få ur mig en massa gammalt bråte, som behöver komma ut och sättas ord på så att det sedan kan glömmas.
Andra bloggar om: kvinnomisshandel