Kategori: Resesvammel

Nu vet jag inte vad jag ska välja. Antingen sätter jag mig i skuld och köper en flygbiljett till Nicaragua på ca 11 000 kr och åker dit under regnperioden eller så stannar jag hemma på semestern och sparar de pengar jag har till en resa lite senare på året när det är kallt i Sverige och precis lagom varmt i Nicaragua, efter regnperioden, då det är som allra vackrast.

Idag har jag klickat runt i jakt på flygbiljetter och insett att det är hög tid att bestämma mig om jag ska komma iväg i sommar. Anledningen till att det vore roligt att åka nu är att det kommer att firas rejält den 19 juli då det är trettio år sedan sandinisterna tog över efter Somoza-diktaturen. Men så är det pengarna och regnen som gör att jag tvekar. Regnperioderna i tropiskt klimat är fuktiga och malariamyggorna som envisast. Och så är det fortfarande himla varmt efter torrtiden som precis slutat även om regnperioden bara innebär korta, snabbt övergående skyfall som avlöses av strålande sol. Luften är helt mättad med vattenånga och allt klibbar av fuktig värme.

Den bästa tiden att åka är trots allt i december, januari eller februari, då torrtiden börjar efter allt regnande. Det känns som en ovanligt varm svensk högsommar men med den skillnaden att all växtlighet exploderar i färg och doft. Och inga regn som förvandlar omgivningen till en fuktig ångbastu.

Vad hade du valt?

Läs även andra bloggares åsikter om resa, Nicaragua, regnperiod, torrperiod, val

Nu ska jag berätta en historia som började i Sverige för många år sedan, på den tiden då människorna ringde till varandra på fasta telefoner, ägda av statliga Televerket, och då datorerna ännu inte invaderat våra svenska hem, utan nästan enbart användes av universitet och framsynta företag. Jo, de användes nog också av en del skolor som tyckte de ville satsa på att lära ut datoranvändning, men överlag var man på den tiden väldigt rädd för att datorerna skulle bidra till en ökad arbetslöshet bland befolkningen.

På den tiden hade jag mitt första lärarjobb i norra Botkyrka, var ung och engagerad och jämt i farten. En egen tvårumslägenhet hade jag, bara fem minuters gångväg från min arbetsplats, dit jag hastade varje morgon, ivrig att träffa elever och kollegor. Sena nätter bekom mig inte och jag pluggade dessutom spanska på kvällstid, först på Gullmarsplans vuxengymnasium och sedan på Stockholms universitet, dit jag åkte tunnelbana minst två gånger i veckan. Spanska ville jag lära mig ordentligt eftersom jag hade som mål att ge mig ut i stora världen och bidra till ett drägligare liv för de som inte har det så bra som vi. Mitt engagemang hade vid den här tiden än så länge sträckt sig till att vara medlem i den nu sedan länge avsomnade Chilekommitten som höll till i det ännu aktiva Solidaritetshuset på söder.

Jag fullständigt sög i mig all information om situationen i Chile (och andra länder i Latinamerika) och undgick förstås inte att lära känna många av de chilenare som befann sig på flykt i vårt land undan sitt lands diktatur. Några av dem blev mycket goda vänner och umgänget med speciellt ett syskonpar, bosatta norr om Stockholm, blev mycket tätt. Många helger tillbringade vi med att diskutera, skämta, äta och dricka gott, besöka politiska möten, musikarrangemang eller teater. När syskonens respektive efter en tid anlände blev umgänget än tätare. Mina planer att åka till Nicaragua som biståndsarbetare började ta form, men även en resa till Chile och Argentina. Förstås diskuterade jag mina planer med vännerna och de erbjöd mig att få bo i det hus i Viña del Mar där deras mamma och två systrar fortfarande bodde kvar.

Resan blev av och samma dag skolan slutade i juni året 1987 åkte jag söderut med tåg mot Kastrups flygplats utanför Köpenhamn, där planet mot Chile lyfte. Det blev en oförglömlig resa i sällskap med en av syskonens systrar. Vi var med om studentprotester i Valparaíso, fängelsebesök hos politiska fångar, nattliga "klotterräder", besök hos olika organisationer som arbetade mot diktaturen, lifttur till södra Chile med dess storslagna natur och mängder av andra aktiviteter som jag fotograferade och skrev om. En del publicerades när jag kom hem och jag hann också med att tillsammans med en chilensk fotograf göra i ordning en fotoutställning på ABF i Stockholm med några av de foton jag hade med mig hem, innan jag åkte vidare till Sandöskolan för att förbereda mig inför nästa stora äventyr, det till Nicaragua, som varade i tre år.

Under åren i Nicaragua höll jag fortfarande kontakt med mina chilenska vänner, men när jag därefter flyttade till Italien blev det alltmer sällan vi skrev till varandra. Några enstaka telefonsamtal skedde, speciellt när jag var på väg tillbaka till Sverige, och en av bröderna besökte mig i Italien, men så täta kontakter som förr hade vi inte längre. En av bröderna hann också skilja sig och hans fru återvände med deras dotter till Chile när Pinochet fallit. Kontakten med henne blev också alltmer sporadisk och när jag återvände till Sverige hade den helt försvunnit och den ena visste inte längre var den andra befann sig.

Nåväl, åren har gått och jag har blivit något av en datornörd, som lever livet uppkopplat för att klara såväl jobb som privatliv. Datorerna har en helt annan roll än de hade på 1980-talet då jag började denna historia. Jag bloggar, skriver e-post nästan dagligen, gör hemsidor, fotograferar digitalt och umgås virtuellt med flera personer, såväl dem jag träffat på riktigt som dem jag inte träffat. För nästan ett år sedan gjorde jag också som så många andra: skaffade ett konto på Facebook. Inte har jag så speciellt många vänner där, men de jag har är alla sådana jag känner på riktigt, några bor nära och andra längre bort. Ibland har jag väl undrat vad jag ska där och göra, men hur det nu är så har jag stannat kvar, trots alla hugs, pillows, walls, likeliness och annat trams.

I förrgår kväll loggade jag efter en lång tids frånvaro in på mitt Facebookkonto, tittade in hos dottern till en av de chilenska systrarna, vilken jag sedan en tid haft som vän, utan att prata speciellt mycket med henne. Hon bor i Sverige men jag visste att hon nyligen varit på besök i Chile och tittade därför efter foton från hennes resa. Och där, på ett av fotona upptäckte jag ett namn jag mycket väl kände igen: dottern till den försvunna chilenskan som hade återvänt till Chile och som jag helt mist kontakten med. En kommentar var jag ju tvungen att ge till fotot och så dök det igår upp ett svar med några mycket varma ord som gjorde mig mycket nostalgisk och full av tacksamhet över Facebooks existens. Trots att jag inte sett henne sedan hon var ungefär fyra år, så berättade hon att hon tydligt mindes hur jag lekt med henne och läst högt för henne under den tid vi träffades så intensivt. En förfrågan om när jag skulle komma till Chile följde med, liksom en varm hälsning från hennes mamma.

Så nu sitter jag här och funderar på om jag ska lyckas ta mig till Chile igen. Under tiden får jag nöja mig med virtuella kontakter över nätet. Det är nog inte så illa det heller.

Andra bloggar om: Chile, Facebook, vänner

Sydsvenskan skriver i dagens tidning om att vägverket i samarbete med de skånska kommunerna vill bygga ut cykelvägarna i Skåne. Eftersom jag numera använder cykeln i stället för den där bilen jag inte längre har, så kan jag ju inte tycka annat än bra om den här nyheten. Enligt artikeln är det också skåningarna som cyklar mest i Sverige och det tror jag varje lundabo håller med om. Jag skulle tro att det är den stad som har flest cyklister per invånare i hela Skåne. Hela innerstaden är avstängd för biltrafik sedan många år tillbaka, platserna med cykelställ har fått byggas ut flera gånger om, speciellt vid stationsområdet och enligt Sydsvenskans artikel cyklar 25 000 lundabor varje dag i genomsnitt 6 km var. Nu bor jag ju inte i Lund, men besöker ofta staden. Och alltid får jag tänka på att se mig för på gatorna och gångbanorna; cyklisterna far fram ordentligt där.

Jag har flera kollegor som bor i Lund och Malmö och de allra flesta åker tåg. Men de är så smarta att de har en cykel på sin hemort och en cykel vid stationen här i stan. Ja, tänk vad vi sparar på både pengar och miljö genom att cykla. Så här skriver man i Sydsvenskan: " Det går att spara cirka 3 000 kronor per år genom att ersätta 200 mils bilkörning med att cykla." Fast jag undrar om det inte är i underkant.

Varje dag cyklar även jag till jobbet, men det är ingen lång sträcka precis, bara fem minuter tar det om jag trampar på ordentligt. På sommaren brukar jag dock ta rundor på flera mil långt utanför stan, alltid med kameran runt halsen. Nu får jag erkänna att i år har det inte blivit många cykelturer, för det går inte att hålla kameran torr i det här regniga vädret som har varit. Jag försöker alltid hitta bra cykelvägar utan alltför mycket trafik, men det är inte lätt i den här tätbefolkade delen av landet, så ibland är det med fara för mitt eget liv jag cyklar på vägarna och samsas med bilarna om platsen på de ibland smala vägarna. Och då gläds jag väldeliga när jag läser en sådan nyhet. Framöver kan jag kanske cykla ända till Malmö utan den minsta lilla olycksrisk.

I Malmö var jag igår med kameran och framöver tänker jag lägga upp en hel del nya foton på min fotoblogg. Titta gärna in där.

Andra bloggar om: cykelvägar, Skåne, Lund, cykla

Jag blev för en tid sedan uppringd av en f.d. elevs mamma som jag tidigare hjälpt med översättning av en fullmakt från spanska till svenska på mexikanska ambassaden i Köpenhamn. Åter igen behövde hon hjälp och idag for vi över bron till skåningarnas närmsta huvudstad.

Eftersom vi åkte i bil blev det en färd på Öresundsbron i stället för under där jag brukar åka.

Efter besöket och undertecknandet av den nya fullmakten på Bredgade i Nyhavn, strövade vi runt som vilka turister som helst.

Lunchen intogs på en av Nyhavns restauranger och bestod av medelhavsfisk med potatis och andra tillbehör. Visst ser det gott ut?

Eftermiddagskaffet intogs däremot i slottsparken som bevakades av vilda djur. Rosenborg heter slottet och har sin egen skattkammare, som vi dock inte studerade närmare.

Andra bloggar om: Köpenhamn, Nyhavn

Tillbaka från sommarens andra storstadsbesök. Vilken stad! Mina fötter har blåsor av allt vandrande för att beskåda den vackra arkitekturen. Ständiga överraskningar överallt. Sväng vid ett gathörn och det dyker upp något nytt. Gå över gatan och en vacker fasad som inte synts tidigare fångar blicken. Detaljrikedomen otrolig. Det nya som byggs får inspiration av det gamla som stått genom seklerna. Visst hade jag hört talas om Prag som en vacker stad men verkligheten överträffade mina förväntningar. Dit återvänder jag igen. Att jag dessutom hade expertis med på resan, i form av en arkitekt, gjorde ju inte saken sämre. Jag har lärt mig mycket om renässansstil, barockstil och framför allt om jugendstil eller art nouveau, fått utpekat alla detaljer i byggnaderna och förklarat för mig vilken funktion olika gatlampor har.

Vi hade också lite extra tur med hotellboende. I onsdagskväll när vi anlände till det lite ruffiga hotell vi bokat på nätet, möttes vi av två allvarliga tjeckiska poliser vid ingången. Ingen fanns i receptionen för att ta emot oss, men efter en stund dök en skärrad, ung man upp och meddelade att den våning där vi skulle bo hade spärrats av eftersom kriminalteknikerna skulle undersöka rummen. Vad som hänt fick vi aldrig reda på men i lobbyn satt några ganska berusade personer och pratade om en flicka som låg på sjukhus. De förvägrades gå upp i sina rum och blev bortförda av poliserna. Och vi fick en rekvisition till taxi och rum på ett närliggande hotell som var betydligt fräschare.

Foton från allt vackert i Prag kommer så småningom.

Andra bloggar om: Prag, arkitektur

Lite stressigt just nu. Åker iväg till Prag ett par dagar och väskan är inte färdigpackad än. Nu är det engelska som gäller, för tjeckiska kan jag inte ett ord av. Snart tillbaka igen.

Och det var väl stressen som gjorde att jag lite missuppfattade Ordlös Onsdag. Den har ju inget tema utan vilket foto som helst går bra. Visst är det så Nejma?

Andra bloggar om: Prag, resa

Jag har nu tillbringat ett par timmar med att söka billiga flygresor till Nicaragua. Som jag redan skrivit i någon kommentar hos Lena i Latinamerika, så planerar jag att försöka komma tillbaka till mitt gamla "hemland" (jaja, Italien är ju också det).

Yngste sonen och jag satt en eftermiddag för några veckor sedan vid köksbordet och beklagade oss över årets korta sommarlov, när jag tog fram läsårsdata för kommande år och upptäckte att jullovet börjar redan den 19 december. Det betyder att det blir i stort sett tre veckor långt. Som gjort för en resa till Centralamerika med andra ord. Och sonen blev för en gångs skull eld och lågor, trots sin avsky för såväl sprutor som småkryp. Förr har han alltid varit så hemkär och aldrig velat resa någonstans förutom till pappa i Italien. I sommar hann han med fem länder på nio dagar och ville resa såväl till Paris med mig som till Barcelona med sin pappa. Underligt, tycker jag, fast jag förstås är jätteglad för att han nu vill se lite mer av världen.

Nåväl, att resa till Nicaragua är inte det lättaste om man jobbar som lärare. Den bästa tiden är i december och januari då regnperioden gjort klimatet något svalare och grönskan är som störst. Att vara borta så långt endast två veckor är inget jag vill utan tycker att ska jag resa över Atlanten och betala så mycket så vill jag allt stanna ett tag. Så nu ska jag försöka plocka ut en massa kompdagar jag har och eventuellt försöka få tjänstledigt ett par extradagar. Rektorn har halvt om halvt lovat att det ska kunna gå bra. Så en månad ska det nog gå att vara borta.

Jaha, så ska jag försöka hitta den där optimala flygresan också, som inte gör alltför stort hål i kassan. Och nog ska det gå på något sätt. Levt snålt och sparat till resor har jag gjort förr. Och under tjugotusen ska det nog gå att få två flygbiljetter för. Måtte allt gå i lås!

Andra bloggar om: resa, Nicaragua, flyg

Liseberg och Universeum nästa! Liksom Annica Tiger har även jag bokat hotell i Göteborg. I morgon bär det iväg med yngste sonen. Vi ska roa oss kungligt på Liseberg. Nåja, i alla fall han. För min del blir det nog mest att stå och vänta medan han utnyttjar sitt åkband så mycket han bara hinner. Möjligen att jag åker upp i pariserhjulet. Universeum är däremot mer i min smak och sonen säger att han också tycker det ska bli roligast, eftersom det ju är det vi kan göra tillsammans.