Livet är fullt av val (för en del) – del 8

Jag läser i Sydsvenskan och ser ett bildspel med vackra foton från usla miljöer. Man har varit i Ceuta, den spanska staden i Marocko, och träffat flyktingar, de fattiga och utarmade flyktingar som försöker ta sig in i Europa på alla möjliga och omöjliga sätt, mest omöjliga, för många går under på vägen och hamnar i ett ingenmansland utan framtid. Olle Lönnaeus har skrivit och Hussein El-Alawi har fotograferat.

Länderna i EU försöker på alla sätt förhindra de här människorna att få ett bättre liv, genom att t.ex. bygga murar för miljontals euro. Pengar går till hinder i stället för hjälp och värre lär det bli för EU har beslutat att satsa ännu mer på att bekämpa den illegala invandringen i Sydeuropa. Den hjälp flyktingarna kan få kommer från enskilda organisationer. I väntan på att få köpa en dyr plats på en båt som kan ta dem över till Europas fastland, sitter de fast och är hänvisade till tiggeri, prostitution eller den hjälp de lyckas få från t.ex. kyrkans biståndsorganisationer, Röda Korset eller andra enskilda med stora hjärtan.

För något år sedan läste jag en bok av Nina Solomin, Gränsen-en resa bland människor som kallas illegala. Hon hade också gjort en resa för att ta reda på mer om alla båtflyktingar som riskerade sina liv för att fly från fattigdomen till ett bättre liv i drömmarnas Europa. Boken var gripande och gav inget hopp och den är fortfarande lika aktuell.

Ja, så orättvist är det här i livet att en del kan välja vart de vill resa – andra måste stanna kvar där de är och har inget val, hur mycket de än försöker. Vi européer är välkomna att resa till de olika afrikanska länderna och tas där emot med stor gästfrihet. Men när afrikaner försöker komma till Europa stoppas de av poliser och taggtrådsstängsel, såvida de inte har gott om pengar. För här i Europa är vi rädda om vår väfärd och vill inte dela med oss av den till dem som inte har mat för dagen. Våra pengar använder vi i stället till att stoppa dem som försöker ta sig in för vi är så fruktansvärt rädda för att välfärden inte räcker till dem, speciellt i dessa kristider.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bananas!* förbjuds i Los Angeles

Igår såg jag på Sydnytt ett inslag som fick mig att lystra till*) extra mycket. Vid filmfestivalen i Los Angeles ska Malmöfilmaren Fredrik Gertten tävla i dokumentärklassen med sin film Bananas!*. Bananas!* handlar om den giftskandal i Nicaragua där många bananarbetare på det stora banankompaniet Doles odlingar förgiftades av det bekämpningsmedel som användes. Insektsgiftet Nemagon var förbjudet i många andra länder, men användes in på 1980-talet i Nicaragua. De nicaraguanska bananarbetarna fick hjälp att dra Dole inför rätta och lyckades få rätt mot den stora bananjätten.

Om dessa händelser gjorde Fredrik Gertten alltså en dokumentärfilm, och det var meningen att den skulle tävla i Los Angeles. Nu i kväll såg jag ännu ett inslag på Sydnytt om det senaste som hänt: banankompaniet Dole har krävt att Fredrik Gerttens film inte ska visas och hotar filmfestivalen med stämning om de går emot Doles krav. Dole menar att det filmen visar är oriktigt, trots att ingen från Dole ännu sett filmen.

Se en trailer på Bananas!* egen sajt! Först i höst visas den i Sverige.

Och här nedan kan du se Sydnytts inslag från i kväll, där Fredrik Gertten intervjuas.

*) Anledningen till att jag lystrade till är förstås för att jag under sent 1980-tal bodde och arbetade i den delen av Nicaragua där giftskandalen ägde rum. Jag såg med egna ögon hur bekämpningsmedlen spreds av lantarbetarna och fick mig också berättat av dem som arbetade på hälsovårdsministeriet om de skador gifterna orsakade. Och det värsta av allt var att de här gifterna hade dumpats i landet av de länder som inte längre ville använda dem.

Tror ni att jag köper Doles produkter när jag handlar frukt eller fruktkonserver? NEJ! Och skulle jag glömma bort mig har jag en son som snabbt påminner mig: "Mamma, du köper väl inte Doles frukter?"


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Två sjuka böcker och en bloggträff

På sistone har jag haft tid att läsa en hel del och några av de böcker som sedan länge funnits antecknade på att-läsa-listan har lånats på biblioteket och även blivit lästa. Ja, det händer ibland att jag lämnar tillbaka böcker utan att ha hunnit läsa dem. Men nu har jag alltså hunnit med:

Peter Rosts Sjuka pengar hade jag skrivit upp efter att ha lyssnat på hans mycket intressanta sommarprogram förra året. Peter Rost har under många år arbetat som hög chef på flera stora läkemedelsföretag, bla. Pharmacia och Wyeth. Pharmacia köptes upp av Pfizer och då började ett rent helvete för Rost, som utmanövrerades eftersom han avslöjat stora skandaler inom företagen. Sjuka pengar är alltså en berättelse om hans kamp för att få rätt mot de stora läkemedelsjättarna som tjänar enorma pengar med olagliga metoder för att maximera vinsten. Rost driver bl.a. frågan om parallellimport av läkemedel i USA för att på så sätt få ner kostnaderna för vanligt folk. Läkemedelsföretagen är inte det minsta intresserade av detta eftersom deras stora vinster då skulle gå upp i rök. Är man det minsta nyfiken på hur läkemedelsbranchen fungerar och hur deras metoder påverkar oss, läs den!

En annan "sjuk" bok (jag var ju faktiskt sjuk då jag läste båda) jag läst är Sjukt billigt: vem betalar priset för ditt extrapris? av Jörgen Huitfeldt, Tella Johnsson och Ola Wong. Boken fick Röda Korsets journalistpris 2007 och var ett resultat av den research som ledde till de avslöjanden som redovisades i programmet Kaliber för något år sedan. Det är en del av Kinas exportindustri som synas. De tre författarna skiftas om att skriva kapitlen om hur de genom att låtsas vara inköpare för ett påhittat svenskt företag lyckas nästla sig in på säljmässor och fabriker. De avslöjar en brutal värld där fattiga människor inte har något alls att sätta emot de giriga företagsägarna som bara utnyttjar sin personal för att sälja, sälja och åter sälja. Och vem är det som köper? Jo, bl.a. vi som är ute efter så billiga varor som möjligt utan en tanke på att det låga pris vi betalar är ett resultat av att människor utnyttjas tills de stupar. Skildringarna av de arbetare som för låg lön, utan anställningskontrakt och med urusel arbetsmiljö andas in damm vid slipningen av de billiga glassmycken vi kan köpa billigt i våra butikskedjor, är fruktansvärt upprörande. Författarna jämför också vårt svenska arbetsskydd med det icke-existerande i Kina och vilka resultat det får för bl.a. de som arbetar med slipningen av sten som använts till våra byggen i t.ex. Hammarby sjöstad i Stockholm och Västra hamnen i Malmö. Aldrig mer att jag kommer att gå runt i Västra hamnen utan att tänka på vad de stenarna har kostat i människoliv. I slutet av skildringen blir jag i alla fall lite mer hoppfull, för genom sina reportage och den uppmärksamhet som radioprogrammet fick, så började de svenska företagen sätta en större press på att industrierna inte skulle utnyttja arbetskraften på det här omänskliga sättet. Man intervjuar också kinesiska fackförbund som driver flera rättssfall om ersättning till sjuka arbetare. Det är långdragna processer som är svåra att driva till ett slut där arbetarna får rätt gentemot de stora företagen. Många gånger hinner arbetaren avlida i sviterna av sin sjukdom innan den juridiska processen fått ett slut. Läs den här boken, om du inte redan gjort det! Och tänk sedan på de varor du köper. Var har de tillverkats? Har tillverkningen skett under bra former för arbetarna? Fråga i butiken! Kräv ett svar och visa att du bryr dig (om du nu bryr dig förstås och inte bara vill tjäna pengar på att köpa så billigt som möjligt).

Apropå Malmö så är det snart dags för bloggträff igen. Nu på söndag den 19/10, närmare bestämt. Klockan 13.00 på Kin Lung vid Triangeln. Åsa har kallat samman som vanligt. Det är väl tur att hon tar på sig det? Jag undrar förresten om restaurangen är kinesisk.

Bor du i Malmö med omnejd? Bloggar du eller läser du bloggar? Kom du också! Anmäl dig hos Åsa.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Fotoarkiv och köttkonsumtion

Det skrivs inte speciellt många blogginlägg här numera av det enkla skälet att jag mest ägnar mig åt fotoredigering och publicering av foton på min andra blogg. Jag har mängder av foton med mig tillbaka från Spanien och Italien och de redigeras för att sedan publiceras, dvs. om de inte kastas direkt. I morse lyssnade jag med ett halvt öra (vet inte riktigt vilken av mina fyra halvor det var) på ett reportage i Godmorgon, världen! om vårt ständiga arkiverande och tänkte direkt på alla foton jag samlar på hårddisken (jodå, jag säkerhetskopierar dem också) och knappt tittar på sedan. Det är endast ett fåtal som duger att visas offentligt och de flesta andra glöms helt enkelt bort. Ja, tänk vad mycket lättare det är att glömma foton nu när de sparas digitalt och för att inte tala om hur lätt det är att lagra dem. För tjugo år sedan hade jag mer koll på mina foton än vad jag har nu. Då satte jag fint in dem i album, sparade negativen i pappersfickor i en pärm eller ramade in diabilder. Annat är det nu när hårddisken hotar att svämma över av alla foton som så lätt lagts in där.

Nåväl, det var inte arkiverande jag hade tänkt skriva om i det här sällsynta blogginlägget utan om vår kost. Halkade på ett digitalt bananskal in på Forskarbloggen och ett välskrivet, faktaspäckat inlägg, signerat Dennis Eriksson från Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp, om vår köttkonsumtion. Han har via en mängd källor tagit reda på fakta om hur mark, vatten, energi, växthuseffekt, övergödning och hälsa påverkas av vår önskan att äta kött var dag. Mycket av det han skriver har nämnts många gånger i media, men nästan alltid bara en punkt åt gången. Samlat så här ger all information en hotfull bild av hur konsumtionen av kött påverkar vår miljö. T.ex. så används stora markarealer i t.ex. Brasilien (och Argentina) till exportodling av djurfoder som soja, i stället för odling av grödor som kan komma den inhemska befolkningen till del. Skog huggs ner för att ge plats åt boskap, vattenbristen blir allt allvarligare eftersom det krävs så mycket vatten till boskapen, energiåtgången ökar, metangasutsläppen likså (metan är en mer än 20 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid), kväveutsläppen som bidrar till övergödningen ökar, etc.

Som sagt, ett mycket välskrivet inlägg. Trots det skulle jag vilja lägga till ytterligare synpunkter, med tanke på dem som framför allt drabbas av våra konsumtionsvanor. Säkerligen är i-ländernas köttkonsumtion en av orsakerna till att det i den fattigare delen av världen är betydligt svårare att äta sig mätt numera. De stora odlingarna av exportgrödor används ju inte till att försörja den egna befolkningen med resultatet att bristvaran mat blir än dyrare. Fattiga människor drabbas mer av prishöjningar än rika och även om vi i den rika världen märker av dem så räcker ändå vår inkomst till maten. Annat är det för t.ex. en gatuförsäljare i Brasilien, för han eller hon måste lägga en allt större andel av sin lilla inkomst på matinköp. Sedan finns det förstås de som tjänar mycket på att odla soja för export, när nu världsmarknadspriset stiger och efterfrågan ökar. Konflikterna i Argentina visar tydligt att det uppstår allt större klyftor mellan de som tjänar på köttkonsumtionen och de som inte gör det. Argentinas president Cristina Fernández de Kirchner vill ta ut en extra skatt på sojaböndernas vinster för att använda dem till sociala reformer för de fattigaste, men det blev starka protester från dem som tjänar pengar på sina sojaodlingar. Vad jag vet har man ännu inte kommit överens.

Min slutsats blir att ju mer kött du äter desto mer utarmade blir de som har det sämst ställt i de fattiga länderna och desto sämre blir miljön samt så även din hälsa. Jag håller helt och hållet med Dennis när han uppmanar oss att ta åtminstone en köttfri dag per vecka. Själv har jag nästan tagit steget fullt ut mot att äta mest vegetariskt. Fast igår kväll var jag bjuden på en argentisk asado (= grillning) på fläskkött och det tackade jag förstås inte nej till, så sällan som jag äter kött. Det var väldigt gott!


Andra bloggar om: , , ,

I de lugnaste vattnen…

I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna, säger ordspråket.

Och det var tanken hos mig när jag idag fick mig lite sladder till livs hos min frisörska, som i morse klippte av mig några testar av mitt blonda hår. Jag blev sittande med öppen mun och med blicken fastnaglad i hennes ögon som mötte mina i spegeln framför mig. Kylan invaderade mig och massor av funderingar snurrade runt i huvudet.

– Nej, det kan du inte mena! utropade jag. Är det verkligen sant!
– Jo, visst är det sant, fick jag till svar i spegeln. Han gav sig på min dotter också, men hon har inte kunnat säga så mycket i polisförhören. Nu är han i alla fall i fängelse så fler slipper drabbas.
– Men hur tar din dotter det?
– Vi pratar och pratar och det hjälper henne.

Ja, de fula fiskarna finns där man minst anar det. Den här fula fisken var en f.d. granne, en äldre man, som jag ofta pratade med, även om jag inte alltid var överens med honom. Nu dömd till fängelse för våldtäkt på en femårig flicka. Jag läste om händelsen i tidningen för några månader sedan och undrade då om det var någon jag kände till. Och det var det! Antagligen skedde det också mitt framför ögonen på mig utan att jag såg något. Tur att andra till sist öppnade sina ögon.


Andra bloggar om:

Månadens inlägg: fördomar

Parisbarnen i Sverige har utannonserat månadens inlägg om fördomar och här kommer lite av mitt tyckande i detta intressanta ämne:

Ja, jag är fördomsfull! Jag – precis som alla andra!

Jo, jag är fullständigt övertygad om att vi alla bär på fördomar, antingen vi anser oss inte göra det eller ej. Så fort du säger något generaliserande om en grupp människor så visar ditt uttalande att du sätter in människor i ett och samma fack som bygger på att du dömer alla i den gruppen efter en mall, att du helt enkelt kategoriserar dem.

När jag söker på ordet fördom i nationalencyklopedien får jag upp följande:

"negativ attityd mot individer och företeelser vilken bygger på vissa lätt identifierbara egenskaper hos dessa utan att annan tillgänglig information blir beaktad. Ofta är fördomar antipatier som bygger på felaktiga och nästan orubbliga generaliseringar, vilka hindrar rättelse även om starka motargument skulle uppbringas. …"

Underst på söksidan får jag också en tipsbild och underligt nog är det en bild på den romska flaggan. Det tycks mig som om ordet fördom är starkt kopplat till romer. Och varför inte? Jag tror att den folkgrupp som människor generellt sett har fördomar om är just romerna. (Se där, nu generaliserar jag och tror att de som har fördomar har det gentemot romer!)

Jag minns några tillfällen på min skola då jag råkat ut för just detta och faktiskt lagt mig i samtalen och t.o.m. blivit arg. Vid ett tillfälle togs frågan upp vid lunchbordet och någon yttrade sig på ett negativt sätt om romer och menade att de romska kvinnorna stal i butikerna med hjälp av sina vida kjolar. Ytterligare någon annan menade att romska elever inte kan lära sig något i skolan eftersom de bara skolkar. Mycket grova fördomar i mitt tycke.

Fördomar om invandrarelever är också mycket vanliga och jag råkar ibland på föräldrar som öppet menar att deras barn inte ska umgås med de elever som inte är genuint svenska (vad nu det är?). Vid flera elevvårdskonferenser har jag fått höra att eleven i fråga blivit meddragen av "invandrargängen" och alltså inte haft egen fri vilja att motstå gängbildning. Att sedan "invandrargängen" visat sig vara en blandning av elever från såväl Sverige som från andra länder, verkar man inte ha lagt märke till utan skyller ibland på att det är "invandrarnas fel" att deras eget barn råkar illa ut.

Nationalencyklopedin skriver i sin definition av fördomar att det är en negativ attityd, men jag anser att det också finns positiva fördomar, av det enkla skälet att om det finns en negativ uppfattning om en folkgrupp så finns det också en positiv uppfattning om en annan, dvs. om någon anser invandrare vara något negativt, så anser samma person att en svensk är något positivt. Människan stoppas helt enkelt in i ett fack, kategoriseras och tillskrivs egenskaper som är generella för den gruppen.

Varför har vi då negativa fördomar? Jo, jag tror att de flesta fördomar helt enkelt bygger på okunskap. Vi känner helt enkelt inte till hur männsikor lever och tänker. Okunskapen kommer sig ibland av att vi inte får den information vi behöver för att kunna förstå andra människor. Jag tänker t.ex. på de tillfällen då andra länder skildras i massmedia. Den afrikanska kontinenten kategoriseras oftast som en utfattig, AIDS-drabbad världsdel, fullständigt befriad från livsglädje och framtidstro och där det är väldigt synd om människorna. Befolkningen ger sken av att bestå av en grupp människor som är ungefär likadana, en utmärglad skara människor, drabbad av torka och krig. Att det sedan i verkligheten finns en enorm blandning av olika människor som är såväl glada som hoppfulla och att många lever ett mycket gott liv får vi inte veta lika lätt.

Vilka är då mina fördomar? Ja, inte vet jag. De är säkert väl fördolda i mitt undermedvetna. För jag är fullständigt övertygad om att jag har dem, men att jag har svårt att sätta ord på dem. Men kanske kan det vara att jag anser att män är sämre på simultankapacitet än vad kvinnor är. Är det en fördom eller är det fakta? Känner jag tillräckligt många män för att kunna göra ett sådant uttalande? Kan jag bevisa att det är så?

Hmm, det här börjar likna matematisk bevisföring på hög nivå. Bäst att jag slutar här.


Andra bloggar om: , , ,
Dessutom tror jag att det här inlägget är ganska intressant.

Plastikkirurgen i repris

Jag skrev härom dagen om plastikkirurgens sperma som hamnat i kvinnan han behandlade. Kirurgen anklagades av kvinnan för våldtäkt, men mannen nekade och menade att det finns en naturlig förklaring till att hans sperma hamnat i kvinnan, dock ville han inte säga hur.

Kvinnan som anmälde fick en lavin att börja rulla och nu har ytterligare sex kvinnor anmält plastikkirurgen för sexuella trakasserier. Jag är allt nyfiken på hur plastkkirurgen ska förklara de här nya anmälningarna. Anledningen till att kvinnorna inte anmält tidigare har varit rädsla och jag undrar hur många våldtäkter eller sextrakasserier som aldrig blir anmälda p.g.a. av rädsla. Vissa män kan då utnyttja sin maktposition.


Andra bloggar om: , ,

Att anlita en plastikkirurg kan få konsekvenser

Jag blir faktiskt full i skratt när jag läser det här i Sydsvenskan:

" Plastikkirurgens sperma fanns i kvinnan, efter ingreppet.
– Han kan förklara det, men jag kan inte säga hur. Det är hemligt, säger advokat Mikael Nilsson.
"

Bakgrunden är att plastikkirurgen av kvinnan blivit anklagad för att ha våldtagit henne under ett ingrepp då hon skulle fixa sin bikinilinje med laserbehandling. Enligt Sydsvenskan ska hon ha fått narkos, men ändå varit tillräckligt vid medvetande för att förstså vad kirurgen gjorde. Narkos ska inte behövas vid ett sådant ingrepp som vanligtvis görs utan bedövning eller som mest med en lokalbedövande salva.

Förstås nekar plastikkirurgen till anklagelsen, men har av sin arbetsgivare även blivit anmäld för felbehandling av kvinnan eftersom han använde narkos och dessutom förde in henne i ett rum där ingen övervakning skedde. Vid narkos måste man övervakas.

Ja, hur i hela friden kommer kirurgens förklaring att bli? Och får allmänheten någonsin reda på vad det är för icke-brottslig handling som kan leda till att sperma från en behandlande läkare kan hamna i den behandlade kvinnans underliv?


Andra bloggar om: , ,

Kvinnan med de vackra händerna

Jag är mitt inne i en underbar bok med dokumentära skildringar av starka kvinnor från fem olika länder. Boken, med titel som i min rubrik, är skriven av Hanne-Vibeke Holst, den danska författare som skrev Kronprinsessan som sändes i fyra tv-avsnitt för något år sedan. Nadia i Chile har redan gett sin åsikt om boken och jag kan inte annat än hålla med henne. Alla som är det minsta intresserade av hur kvinnor lever i andra delar av världen, företrädesvis de fattiga länderna, ska läsa den här boken. Det är upplyftande kvinnohistorier som Hanne-Vibeke Holst berättar. Förstås grips jag speciellt av de kvinnor som skildras i Nicaragua, det var ju där jag bodde i tre år, men även kvinnorna från Uganda fängslar mig mycket. Återstår att se hur kvinnor från Ryssland och Egypten porträtterar.

När jag läste avsnittet om Juana Méndez, domare i Nicaragua, upptäckte jag att samtidigt som hon studerade juridik i León, bodde jag där. Hennes dåvarande man, Walter Ferreti, omkom 1988 i en trafikolycka mellan León och Managua, och det minns jag att jag läste om i nyheterna, för det var ungefär samtidigt som en orkan drog förbi och alla tyckte att det bara var olyckor som drabbade landet. I slutet av det långa kapitlet om Juana Méndez, berättar hon om sina drömmar inför framtiden och säger bl.a. att hon vill bli invald i Nicaraguas högsta domstol. Detta uppnådde hon i mars i år. Tänka sig, från att ha fötts i en fattig familj på landsbygden i norra Nicaragua i slutet på 1950-talet har hon blivit medlem i högsta domstolen! Inte illa av en kvinna i ett land där männen är vana att ta för sig och lämna kvinnorna med hela ansvaret för barnen.Dessutom lyckades hon för några år sedan att få f.d. presidenten Arnoldo Alemán dömd till tjugo års fängelse för korruption.

En annan kvinnas berättelse fick mina tårar att rinna, men sedan att skratta högt av glädje. Det är Gemas berättelse om incest, studier och framtidsdrömmar. Gema är en kvinna på 18 år som samtidigt som hon studerar på gymnasiet arbetar med sexualupplysning på Sí mujer, en organisation som tagit på sig att utbilda unga flickor i sex och samlevnad. Och det behövs i ett land som Nicaragua där tonårsgraviditeterna är många. Gema bor i ett område i Managua, där jag själv tillbringade ett par veckor i början av min vistelse i landet: San Judas. Jag minns mycket väl hur det såg ut i huset jag fick bo i. Jordgolv, kacklande hönor (och mängder av andra sorters djur), en "duschkabin" på innergården som bara hade ett litet svart plastsäcksskynke. Ungefär så tror jag det ser ut hos Gema också, om jag tolkar beskrivningen i boken rätt. Nåväl, Gema kämpar på med studier och sexualupplysning och drömmer om vidare studier, men vet inte var pengarna ska tas ifrån.

Två unga kvinnor, något äldre än Gema i Nicaragua, ägnar sig åt ungefär samma sak, men i Uganda, där landets största gissel heter HIV/AIDS och framför allt drabbar kvinnor. Sexualupplysning heter motvapnet som Anne och Lilian ägnar sin fritid åt. De diskuterar hur man ska komma till rätta med den ojämlikhet som finns mellan kvinnor och mäns villkor och Anne säger bl.a. så här:

"Flickor som inte går i skolan har en tendens att debutera sexuellt myvket tidigt jämfört med flickor som går kvar i skolan. Så skolgången skjuter inte bara upp den sexuella debuten utan gör också flickorna mer medvetna om vikten att använda preventivmedel."

Det skulle kunna sägas i vilket land som helst! Med ökad utbildningsgrad lär man sig mer och blir inte beroende av en man för att bli bekräftad. Satsa på utbildning av flickorna! Satsa på kvinnorna när bistånd till fattiga länder ska ges! Det lönar sig!

Genom mötet med Anne och Lilian får Hanne-Vibeke Holst impulsen att söka upp Winnie Byanyima, som sitter i Ugandas parlament, i opposition till presidenten Yoweri Museveni. Hennes kritik av presidenten har gjort henne till ett hatobjekt och hon har fått utstå mycket för sin frispråkighets skull, bl.a. ett par fängelsevistelser. I intervjun berättar hon om sin uppväxt i en familj som präglades av en ovanlig jämlikhet mellan föräldrarna och som formade henne till en upprorisk person som vågade kämpa för de fattigares rätt i samhället och speciellt för kvinnors rätt till sitt eget liv. Winnie påminner mycket om Juana i Nicaragua. Båda deltog de i motståndsorganisationer och båda kämpar de för kvinnors rättigheter.

Läs boken och lär dig om kvinnors villkor och kamp för bättre liv! Engagera dig! För 36 kronor kan du köpa den på bokus. Det är väl investerade pengar.

Titeln anspelar förresten på en av kvinnorna i Vietnam, det första landet som tas upp i boken och som jag, ärligt talat, inte engagerades av på samma sätt som av dem jag nämnt.


Andra bloggar om: , , ,

Nakna cykelprotester

Jag läser i Sydsvenskan om nakna cyklister i Europa. I bl.a. Frankrike, Spanien, Storbritannien cykelprotesterar man mot bilismens övertagande av gatorna i städerna. Dock har inga protester skett i Sverige. Har vi redan så bra cykelvägar? Ja, på vissa håll har cyklisterna bra vägar och har nästan tagit över gatorna. Det gäller t.ex. Lund, där det kanske är läge för gångtrafikanterna att protestera i stället. Faktiskt kan det vara livsfarilgt att promenera i centrala Lund för risken är stor att någon cyklist kör omkull dig om du inte ser upp på gågatorna eller i parkerna.

I min stad har jag däremot svårigheter att hitta bra cykelvägar. Handlarna i centrum protesterade för några år sedan när man ville stänga av det centrala torget för biltrafik. Man menade att kunderna inte skulle komma om de inte kunde köra sina bilar till butikerna. Att cykla i centrum är däremot förenat med livsfara eftersom cyklisterna trängs på de smala gatorna tillsammans med bilrana. Något bättre blev det förra året då en sida av torget fick cykelväg och promenadstråk fritt från bilar, men fortfarande återstår mycket att göra för att slippa bilar i centrum och göra miljön mer hälsosam att vistas i för cyklister och gångtrafikanter. Kanske det är dags med nakencyklister här också?

Och ja, jag har haft fram cykeln idag, liksom alla andra dagar. Tog mig en lång fotograferingsrunda med nya kameran i eftermiddags – dock var jag påklädd.


Andra bloggar om: , ,