Grana Padano

Grana padanoVårt hem klarar sig inte utan en rejäl bit Grana Padano eller Parmigiano Reggiano i kylskåpet. Vid varje Italienresa eller besök därifrån fylls förrådet på med en vacuumförpackad bit. Läste på Cyberoasen för en tid sedan en fråga om hur man förvarar osten utan att den möglar och delar här med mig mitt sätt att förvara den:

Dela den stora biten i mindre, greppvänliga, delar. Svep in delarna i ett tygstycke, som t.ex. en handduk. Låt de mest färska och blöta sidorna ligga utåt, så att osten kan torka jämnt. Lägg in allt i kylskåpet.

Osten torkar lagom sakta och blir perfekt att riva efter ungefär en vecka. Är den för blöt fastnar det mesta på rivjärnet och den bryts lätt. Är den lagom torr, blir den lättare att få finriven.

Jag brukar oftast riva en bit åt gången och förvara den färdigrivna osten i en plastburk. Än har jag inte råkat ut för möglig ost, utan den blir perfekt till matlagningen. Hemma strör vi den över pastan, risotton, cous cousen och över allt vi bara kan komma på.

Flyttbestyr

Majbritt gör det i morgon. Jag gör det om en månad. Johnny gör det om två månader. Och det är ännu fler jag inte vet om som har gjort det, gör det nu eller gör det i en framtid.

Vi är ett flyttfolk, vi svenskar. Det är precis som om vi vill bryta upp och söka nytt hela tiden. Göra upp med allt gammalt och bygga nytt bo med nya saker. Slänga ihopsamlade ägodelar som gjort sitt och bara väntat på att bli bortskänkta eller bortslängda.

Jag satt hemma hos mamma härom dagen och diskuterade min förestående flytt och vi började räkna efter hur många olika ställen jag bott på och kom fram till att jag den första oktober kommer att bo på den tjugosjätte platsen i mitt fyrtioåttaåriga liv. Det innebär ett medelboende på knappt 1,9 år på varje plats.

Jag skulle tro att den plats jag bott längst på var i Italien. Hela sex år blev det i det egna huset efter att ha bott hos svärmor i huset bredvid i ett år. Minns att min f.d. man, när han hörde talas om alla mina "omplaceringar", tyckte det var väldigt konstigt det här flyttandet som vi svenskar ägnar oss åt. Han hade ju bott på samma ställe i stort sett hela sitt liv.

Och visst är det tur att man inte flyttar så mycket i Italien, eftersom man oftast tar hela inredningen med sig, såväl köksskåp och spis som toalettstol och badkar.

Föräldratankar

Nu har sonen åkt. Det är tomt här hemma. Hans rum är tömt. Han kommer inte tillbaka på länge än.

Först nu börjar jag förstå att han faktiskt inte ska bo här längre, att han ska bo i Italien i åtminstone fem år. Och efter det undrar jag om han återvänder, för då har han hunnit bli hela tjugo år och kommer antagligen inte att flytta tillbaka till mamma igen.

Det italienska familjelivet är annorlunda än det svenska. Kontakterna mycket täta mellan alla i familjen, såväl morbröder och fastrar som svägerskor och farföräldrar. Det blev mycket av familjeliv under sonens första sju år i Italien och jag inser att han saknat det mycket. Att jämt ha någon att prata med, någon som bryr sig om varenda litet steg du tar, det är viktigt för barn. Kunna gå till en faster om mamma inte har tid just då. Eller slinka in till farmor ett tag och få någon liten godsak som mamma egentligen säger nej till.

Jag känner att jag inte alltid räckt till för honom, inte klarat att vara som den italienska familjen som nästan skämmer bort honom eftersom han blev det första barnbarnet av manligt kön. I stället har jag varit tvungen att lämna honom ensam många gånger och han har funnit sig i det.

Hjälp, var blev de av, de där åren då han växte upp? De bara försvann ju, i ett "jag hinner inte med"-rop.

Tu e Lei (Du och Ni)

Läser i Sydsvenskan om den svenska exporten av deckarlitteratur och hur bilden av Sverige utomlands påverkas av de bilder som ges av våra deckarförfattare. Tänker på en diskussion jag hade sist jag var i Italien:

 

En väninna (italienska) hade precis läst ut en deckare av Henning Mankell. Vilken det var minns jag inte, för jag blandar jämt ihop alla titlarna och den här var ju dessutom på italienska. MIn väninna undrade om det verkligen var sant som det stod i en liten blänkare på samma sida som alla annan information om boken, dvs. om man i Sverige verkligen sa du till alla man mötte, även till okända. På det kunde jag förstås bara svara jakande, men jag såg hur förvånad hon blev och näppeligen trodde mig. Jag nämnde också att ungdomar numera säger Ni till många äldre och även till mig, vilket irriterar mig väldigt när det händer. Så gammal känner jag mig inte.

 

I Italien däremot är bruket av du och Ni, dvs. tu och Lei, en av de första umgängesreglerna man bör lära sig som barn för att inte verka ouppfostrad. Att t.ex. säga tu till sin äldre moster eller till sin farmor är fullkomligt otänkbart. Var gränsen går kan vara svår att bedöma, men vid minsta osäkerhet är Lei att föredra.

 

När jag första gången kom till Italien och träffade min dåvarande mans släkt, talade jag ingen italienska. Så småningom lärde jag mig, men i början förstod jag inte hur oförskämt det var att säga tu till människor jag inte kände utan tilltalade dem precis som jag skulle ha gjort i Sverige. Senare upptäckte jag att min ingifta svägerska sa Lei till vår gemensamma svärmor och det efter att ha känt henne många fler år än jag hade känt henne. Att nu övergå till att säga Lei till min f.d. svärmor skulle inte fungera. Vi har pratat om det och hon accepterar helt och fullt att jag säger tu till henne. Just för att jag inte är italienska har gjort att mina ibland konstiga vanor har accepterats.

 

Olika umgängesregler kan ibland ställa till det för dem som inte känner till den andres vanor. Något att tänka på när man möter människor från andra länder och inte genast döma personen p.g.a. dennes kanske osvenska sätt att uttrycka sig. Fördomar, kallas det visst.

Il mangiare in Friuli – Solens mat

Kunde inte låta bli att se programmet Solens mat i kväll. Italien är ju ett av ”mina” länder, där jag tillbringade sju hela år. Och maten har jag lärt mig älska.

 

Programmet handlade om Friulis matkultur med bl.a. tillagning av den goda polentan, majsgröten, som görs på ganska grovkornigt malen majs, vatten och salt. Även jag har många gånger kokt polenta, men aldrig lyckas jag så bra som krögaren i programmet som stod och rörde i sin stora gryta över vedelden för att sedan slå över den färdiga polentan på ett stort trästycke.

 

I Lombardiet där vi bodde är också polentan en traditionell rätt, speciellt till nyårsdagen, då den ska ätas tillsammans med linser och en fet korv, cottechino. Blev det polenta över brukade vi skära den i småbitar som lades samman två och två med mörk choklad emellan och sedan värmdes så chokladen smälte. Mmm, vad gott!

Italia, Italia, vad du gör mig rädd!

Italiensk trafik är inte som svensk dito (nåja, sydskånsk då. Stockholmstrafiken har jag inte längre aktuell.).
Italiensk trafik gör mig oftast livrädd.
Italiensk trafik innebär t.ex.:

 

  • Trefiliga motorvägar med trafikstockningar.
  • Ett högsta avstånd på ca tre meter mellan bilarna på motorvägen. Alltså när de inte står stilla i trafikstockningen utan kör i maxhastigheten 130 km/h (som oftast överskrids när det går att komma framåt).
  • Vansinnesomkörningar på fel sida om man inte kommer fram på den rätta.
  • Att inte stanna vid stoppskylten utan i bästa fall betrakta den som en ”lämna-företräde”-uppmaning.
  • Att anse rött trafikljus vara en anledning att köra om den som stannat framför rödljuset och sedan glida över korsningen (om det nu inte kommer någon annan bil som korsar vägen).
  • Att parkera på trottoaren, även om man blir instängd av någon annan som parkerar ”lagligt” på gatan.
  • Att totat negligera bilbältesanvändningen (åtminstone i baksätet) trots att lagen kräver det.
  • Seriekrockar på motorvägarna i stort sett varje dag. Allra värst är det på vintern i norra Italien då tät dimma oftast lägger sig över allt och alla och effektivt förhindrar sikten framåt.

 

Nu har jag generaliserat tillräckligt.

 

Kanske det finns små tecken på att det ändå blivit något mindre farligt sedan jag flyttade från landet 1997:
Bilbältesanvändningen har ökat, åtminstone i framsätet och vid körning på motorvägarna.
På motorvägarna finns stora lysande skyltar med olika varningar om krockar eller annat som hänt längre fram.
Bilradion kan ställas in att ta emot viktiga trafikmeddelanden automatiskt.
Barn sitter oftast i bilstolar (även om de inte alltid är fastspända).
Fiat satsar alltmer på säkerheten vid biltillverkningen.

 

Men det underligaste tycker jag är det här:
Fr.o.m. 2003 har man infört ett poängsystem som innebär att alla körkortsinnehavare får 20 poäng. Om man blir tagen av polisen för någon trafikförseelse som skulle kunna orsaka skada för någon annan, dras några poäng av från den pott man fått sig tilldelad. Klarar man däremot att köra två år utan att bli tagen av polisen räknas poängen upp med 2. Har man nu sådan otur att man blir haffad så många gånger att poängpotten minskar till neråt 4, bir man av med sitt körkort och får gå på körskola igen.
Vilka tjänar på det här, om inte körskolorna. I alla fall om bilförarna fortsätter som de gör.

McDonald’s i Milano

McDonaldsDetta måste väl vara den flottaste McDonald’s-ingången snabbmatskedjan någonsin haft? Den finns i galleria Vittorio Emanuele i centrala Milano, en glastäckt galleria med mosaiklagt golv och uteserveringar som är hutlöst dyra. Så är även McDonald’s, där en liten flaska med 50 cl vatten kostar 1,50 euro.

Som synes dröjer jag mig fortfarande kvar i Italien, där McDonalds tack och lov inte gått om pizzaserveringarna. Italienarna håller hårt på sin matkultur och låter inte amerikanarna ta över. I Italien lever man för att äta i motsats till många andra länder där man äter för att leva.

Italienska säkerhetskontroller

Polismotorcyklar

Onsdag i Milano i veckan som gick. Poliserna, var är de?

Jodå, de var i närheten. Bakom mig, i baren, stod de vid disken och drack något läskande i värmen.

Jag har alltså återvänt från en vecka i Italien. Kontrollerna var många, speciellt när jag lämnade landet från Malpensa, den ena av Milanos flygplatser. Utanför byggnaden stod en stor jeep med k-pistbeväpnade militärer i och utanför bilen. Hoppas de inte fick (eller får) användning för sina vapnen.

I Milanos tunnelbana gick poliser med metalldetektorer genom vagnarna. Utanför domkyrkan är det ju alltid kontroll av klädseln. Katolska kyrkan tillåter inte att helgedomarna skändas med bara axlar eller för korta kjolar eller shorts. Nu var det dessutom kontroll av alla turisters väskinnehåll.

På Kastrup igår kväll undrade jag allt om det var någon kändis som var på ingång, men förstod senare att det var turister från Egypten som väntades hem. En man med texten ”Krisehjelpe” på sin väst skymtade i den delvis avstängda ankomsthallen. Mediauppbådet var stort bland de väntande och kamerorna var beredda att filma.

Men nu, nu är jag hemma i trygga i Sverige igen! Eller är det kanske inte så tryggt här heller längre?