Biobesök och godisköp

Så var det dags för det nya årets första blogginlägg som kommer att handla om förra årets sista dag.

Kanske någon tror att jag festade runt här i Italien och åt god mat och eventuellt var på dans? Nej, så blev det inte. Med min f.d. svägerskas familj åkte jag i bil till en stor parkering i en grannby, hjälpte till att leta efter en tom plats (det tog sin lilla tid), gick in i ett jättebiopalats och trängdes knappt en timme med en människomassa av en storlek jag aldrig någonsin sett på en svensk biograf, speciellt inte en nyårsafton (fast jag har aldrig gått på bio en nyårsafton i Sverige). Efter att ha bufflat oss fram bland uppklädda, parfym- och tobaksdoftande italienare kom vi in i salongen som visade den film vi skulle se: Natale a New York, en komedi som jag ärligt talat inte tyckte speciellt mycket om. Ändå är det sonen till en av Italiens mest kända filmregissörer som har en av huvudrollerna: Christian De Sica. Hans far Vittorio gjorde klassikern Cykeltjuven 1948.

Förresten stod jag i en annan kö också innan vi klev in i salongen: godiskön. Vi plockade åt oss smågodis i en plastpåse och undrade väl lite över vilket pris karamellerna hade. Det stod inte någonstans vad det kostade, men inte trodde väl någon att det skulle vara ett sådant ockerpris: 20 euro kilot! Knappt ett halvt kilo låg i vår lilla påse och innan jag hunnit reagera så hade jag betalt 9,90 euro, dvs. ca 90 kronor! Det låter ju så mycket mindre med 9,90 än 90 och min mattehjärna hade förstås tagit semester.

Idag på släktmiddagen togs samtalsämnet godispriser upp och någon tyckte vi skulle anmäla biokedjan för ocker och lagbrott eftersom de inte meddelade priset någonstans.

Filmen vi såg sträckte sig över midnatt då dörrarna plötsligt rycktes upp av en man som önskade oss alla i den fullsatta salongen: Buon Anno!

Och det önskar jag nu er alla: Gott Nytt År! Och kom ihåg att aldrig köpa godis i Italien utan att kolla upp vilket pris det har!


Andra bloggar om: , ,

Brrr – jag fryser!

Tänka sig att jag aldrig lär mig. Jag vet att det är kallt i Italien på vintern, men likväl lämnar jag de där varma fleecetröjorna och raggsockorna hemma. Tänker att det inte behövs, för just då när jag packar har jag bara i minnet sist jag var i Italien – i somras, och då var det ju varmt så jag rann bort bara jag rörde mig utanför skuggans någorlunda sköna svalka.

Men så är det ju inte i december. Det är kallt och fuktigt – precis överallt! Både ute och inne. Att det är kallt inne är värst. Jag är inte van att bylta på mig inomhus och dessutom rör man sig vanligtvis inte så mycket inomhus, speciellt inte om man sitter vid datorn eller med en bok i handen, vilket är det jag mest ägnar mig åt när jag inte är ute.

Huset jag bor i är inte speciellt tätt och släpper in ansenliga mängder kalluft genom fönster och dörr. Det värms upp med hjälp av naturgas som värmer vattnet som cirkulerar i elementen. Processen styrs av ett termostat som är inställt att slå på och av värmen vissa tider på dygnet. Det är helt otänkbart att värmen ska stå på hela tiden – det finns liksom inte i begreppsvärlden att man kan låta husen ha en jämn och lagom varm inomhustemperatur. Nej, det som gäller är att värmen ska slås av på natten och på eftermiddagen när man nästan aldrig är hemma.

En sak jag fick med mig från Sverige är jag tacksam för på kvällarna: en vetekudde som jag värmer i mikrovågsugnen och lägger i sängen innan jag kryper ner med tjock pyjamas på. Den är guld värd just nu när temperaturen här i norra Italien går ner under noll på nätterna och värmen som sagt var är avslagen.

Medan jag fryser här i kalla Italien tänker jag på en kommentar jag fick av en kollega när jag berättade att jag skulle till Italien över jul och nyår:
"Men oh vad skönt för dig! Tänka sig att få sola och bada medan vi går och fryser i Sverige!"
Hur fel var inte den kommentaren!


Andra bloggar om: ,

Teknik vid kyrkan

Bykyrkan slår

Klockan tolv idag öppnade jag fönstret för att ta det här fotot. När jag nu ser det på datorskärmen slås jag av alla attiraljer som omger den gamla bykyrkan. De tekniska prylar vi omger oss med syns tydligt:

  • En elledning går tvärs över bilden.
  • Två stora tv-antenner av den gamla typen är sammankopplade med två moderna parabolantenner.
  • Och högst upp på kyrktornet har det kristna korset fått se sig passerat av en mobilmast.

Andra bloggar om:

Tvätt, varm choklad och julkrubba

Idag var det dags att ta en promenad för att få bort lite av matintaget under juldagarna. I sällskap med yngste sonen gick jag ut på byns gator med kameran runt halsen. Det första vi stötte på när vi var på väg ut från den lilla gården där vi bor var den här vyn med tvätt på tork. Jag tänkte på ett inlägg jag läste för en tid sedan hos ilva och tog en bild.

Tvätt på tork

Vi gick huttrande vidare ut från gården och sonen föreslog att vi skulle ta en cioccolata på en bar i närheten. Det var ett förslag jag inte kunde motstå i den genomträngande kylan så vi gick tll Marcellos bar, där vi på somrarna brukar njuta av hemlagad glass. Vi var ett tag oroliga att han inte skulle ha öppet eftersom det brukar vara stängt på onsdagar, men så var inte fallet idag så vi klev in och Marcello bad oss sitta ner medan han gjorde i ordning en stor kopp tjock chokladmjölk toppad med vispgrädde till sonen och en caffè macchiato till mig. Någon måtta får det allt vara med godsakerna.

Vi gick vidare efter att ha värmt oss och kom till piazzan vid kyrkan där i stort sett alla byns femtusen invånare hade samlats på julnatten för att åhöra prästens förkunnelse om jesusbarnets ankomst till världen. De som inte fick plats i kyrkan fick allt finna sig i att stå utanför och lyssna på predikan från högtalare uthängda på kyrkans väggar. Utanför kyrkan kom lilla Gesù Bambino på plats i krubban som stått redo inför ankomsten.

Julkrubba

Kyrkklockorna klämtade för fullt under midnattsmässan men dem hörde inte jag i min djupa sömn under det varma täcket i huset ett kvarter därifrån. Annars är kyrkklockorna det jag vaknar till varje morgon och vars slag jag nästan automatiskt räknar i min halvslummer. Oftast hinner jag räkna åtta starka slag och även ett "halvt" slag. Ligger jag och drar mig ytterligare en stund får jag i stället höra en liten melodi från de stora kyrkklockorna när de kallar till morgonmässan. Och på kvällarna blir det t.o.m. en melodislinga från Beethovens femma. Inte illa att så stora kyrkklockor kan fås att stämma upp den melodin!


Andra bloggar om: ,

Italienskt pepparkakshus

Pepparkaksbak

Medan ni sitter där hemma i Sverige och tittar på Kalle Ankas jul, kämpar jag för fullt med årets pepparkakshus. Och inte begriper jag varför det blir svårare och svårare för varje gång. Kanske jag väljer alltför avancerade förebilder? Här ser ni i alla fall det halvfärdiga lutande tornet i Pisa, som jag precis monterat. Först i morgon, när julen firas ordentligt här i Italien, blir det dekorerat.


Andra bloggar om: , ,

Ankomst till Italien

I torsdags blev det bråttom efter skolavslutningen. Flyget från Kastrup tog mig och yngste sonen till Malpensa i Milano någon timme efter att vi kommit hem. När vi anlänt till vår förra hemort stod TV-team och karabinjärer beredda.

Nä, det var inte för vår skull, utan för att Silvio Berlusconi väntades hem på fredagen. Som kanske någon minns så föll han ihop under ett framträdande för några veckor sedan. Hjärtproblem, sa man och han blev intagen på San Raffaele, ett sjukhus i Milano. Dock nöjde han sig inte med den italienska sjukvården utan det kostades på honom en resa till Cleveland i USA, där han fick en pacemaker inopererad.

Ni kan tro mina släktingar här i Italien är upprörda över att Berlusconi fick skjuts till andra sidan Atlanten för en sådan åkomma som en av min f.d. mans mostrar fick gjort på samma sjukhus i Milano för några år sedan. Det verkar faktiskt som om Berlusconi inte har några höga tankar om sitt lands sjukvård.

Ja, det är svårt att undvika Berlusconi i de här trakterna. Vi har två av hans egendomar i trakten: det privata huset på en kulle i Macherio, vars marknad jag förr brukade cykla till varje torsdag, och hans representationsvilla i Arcore, där jag gick på en kort italienskkurs som nyinflyttad. Ser vi en helikopter cirkla över oss, så är det oftast Berlusconi som är på ingång.

Nej, nu är det dags för mig att baka pepparkakshus, en vana jag lagt mig till med i Italien. Man blir aldrig så svensk som när man bor utomlands.

Buone Feste! om vi inte hörs före jul.


Andra bloggar om: ,

Höstkastanjer

Kastanjer

På höstlovet för två veckor sedan fick vi besök från Italien. Ja, jag hann ju inte med att ta hand om besöket eftersom jag la mig i sängen med lunginflammation, men det ordnade sig ändå. Det var inte första gången de var här.

Med sig hade våra besökare en stor påse kastanjer som en kväll rostades i ugnen. Höst i Italien innebär alltid nyrostade kastanjer. De säljs i små gatustånd, rykande varma. Eller så inhandlar man dem och gör som vi gjorde: rostar dem i ugnen. Jag sätter ugnen på ungefär 200 grader, snittar kastanjerna med en kniv och lägger dem på en långpanna. Ungefär en halvtimme låter jag dem vara i ugnen. Att skala dem är lättast när de varma. Men akta fingrarna! Det bränns!

En gång missade jag att snitta en enda liten kastanj. Det fick som resultat att det lät som en bomb i ugnen och den icke-snittade kastanjen befann sig plötsligt precis överallt i ugnen – i smådelar.


Andra bloggar om:

In i mullbärsträdet

In i mullbärsträdet
Flera av de foton jag tog i Italien sist jag var nere har legat på hårddisken utan behandling och där har de väl i och för sig legat ganska säkert, men inte till allmän beskådan.

Det här fotot kom jag att tänka på idag när jag slölyssnade på radion och hörde något om mullbär och hur de smakar.

Min ex-svägerska har ett litet mullbärsträd i sin vackra trädgård. När jag var där för en månad sedan fanns några enstaka mogna bär, men de flesta var fortfarande vita och oätliga. Något enstaka var i alla fall så pass moget att jag kunde ta det i munnen och njuta av smaken – en mild, söt smak. Bäret nästan smälter i munnen, tycker jag. De är lite avlånga och påminner till utseendet om björnbär, men smaken är inte alls så stark.

Det var i mullbärsträden som silkesmaksarna höll till och vävde sitt silke som sedan togs om hand. Om jag minns rätt de berättelser jag hört om släkten i Italien, så var det någon som förr hade en silkesodling.

Kläder i silke är faktiskt ganska vanliga i Italien och jag har några silkesblusar inköpta där. Fast det är inte speciellt ofta de tas på. De känns allt lite lyxiga men egentligen passar de bra i det varma vädret vi har nu, för de är svala mot huden.


Andra bloggar om: , ,

Italienskt byliv anno 1997

Inspirerad av Thérèses (på bloggen Mitt liv i utlandet) inlägg om kvinnor och män i Spanien, kan jag inte låta bli att berätta följande sanna historia om en skandal med brutalt slut som inträffade i min gamla hemby samma år jag flyttade tillbaka till Sverige:

Det hände sig att två lärare i byns lilla skola blev kära i varandra.

Kvinnan var ganska ung och kom från en annan stad. Hon var ny på skolan och sågs väl inte med alltför blida ögon av de äldre lärarna som arbetat där många år och visste hur det skulle vara. Nymodigheter från den stora staden kunde de klara sig utan. I byn gällde den katolske prästens ord och inget annat.

Mannen hade arbetat där några år och bodde i grannbyn. Han var populär bland sina (mest kvinnliga) kollegor. Han var dessutom gift och hade barn. P.g.a. denna komplikation hölls förhållandet hemligt för omgivningen och de två älskande möttes i hemlighet i den stora Monza-parken när de skulle njuta kärlekens fröjder.

Förhållandet blev med tiden allt allvarligare och kvinnan började ställa krav på mannen, krav han hade svårt att tackla. Han hade ju sin fru och sina barn att tänka på. Till slut kom den vackra vårdag då kvinnan hotade att berätta för mannens lagvigda om deras förhållande. Mannen blev förtvivlad och utom sig av skräck. Vad skulle han göra? Familjelivet var för honom alldeles för heligt för att förstöras på detta sätt. Ja, hans ångest blev så stor att han tog till det han kunde för att tysta sin käresta: Han dödade henne. I Monza-parken. En vacker vårdag. Med en kniv han haft med sig eftersom han hade befarat detta.

Förstås togs han av polisen och visst dömdes han till fängelse. Men på skolan i den lilla byn samlade kollegiet in teckningar som barnen gjort till mannen och själva skrev de brev till honom. Han var ju så populär. Men om kvinnan sa de: "Det var väl det vi kunde tro. Hon gick ju alltid så utmanande klädd. I korta kjolar så att man såg hennes knän. Självklart att mannen inte kunde stå emot hennes inviter."

Själv har jag alltid undrat hur hans fru reagerade, något jag aldrig lyckats få reda på.


Andra bloggar om: ,