En liten stund vid den trilskande datorn igen och ett försök att få ihop några ord om dagsläget på det här nya året.
Bloggande blev det inte så mycket som jag tänkt härifrån Italien. Datorn är gammal och trött och nätuppkopplingen allt annat än snabb. Rätt som det är lägger antingen datorn eller uppkopplingen ner sina tjänster och då sitter jag här med ett halvfärdigt inlägg. Nåja, jag åker hem till min alldeles egna dator om två dagar.
Min föresats att gå fotopromenader i större utsträckning än jag gjort kom också på skam. Det är riktigt svinkallt här och vädret lockar till allt annat än utevistelse, även om det också är mycket kallt inomhus. Några foton har det dock blivit, varav några hamnade på min fotoblogg. Resten får jag redigera när jag kommer hem, för som sagt var är inte den här datorn så vidare snabb och då är bildredigering inget roligt alls utan bara en enda lång väntan.
Nej, det som tiden mest ägnats åt är samvaro med tjocka släkten. Söndagarna innebär alltid, alltid middag hos mamma, dvs. hos min f.d. svärmor, där det bullas upp såväl primo som secondo och dolce. Dessutom har vi ju alla helgdagarna som sett ut ungefär likadant på matfronten. För en liten stund sedan kom man och frågade om jag ville ha kaffet med tillhörande tårta. Mitt svar blev nekande. Magen är helt enkelt alldeles för full. I stället sitter jag här och längtar hem till vardagen med mindre mat och fest, värme inomhus och framför allt en snabb dator med dito uppkoppling. Och hur konstigt det än må låta så längtar jag också efter tystnaden. Att jämt ha omkring sig mellan femton och tjugo högljudda släktingar som tävlas om att låta högst och få sin vilja igenom mest tröttar då åtminstone mina öron och får min uppmärksamhet att nå bottennivå. Speciellt som jag också måste anstränga mig extra mycket för att förstå vad som för tillfället dryftas på italienska. Idag blev det ett sådant där ögonblick då jag missförstod sammanhanget när jag bara urskiljde ordet choklad i den framvällande italienskan. Jag uppfattade att någon i sällskapet ville ha något från skålen med diverse chokladpraliner som stod på bordet framför mig och artig som jag är lyfte jag den och försökte skicka den till de berörda. Dessa såg något förvånade ut och försökte sedan allihop på en gång förklara att de var på väg till sjukhuset för att hälsa på en bekant som just blivit mamma. Dvs. jag fick till slut en av dem att förklara och inte alla fem samtidigt.
Är det någon som sett Ettore Scolas film La Famiglia, så är det precis så det är här.
Nåja, jag har i alla fall fått vila mig ordentligt den här tiden, något jag verkligen behövde efter den jobbiga hösten. Men nu vill jag faktiskt hem igen, hem till vardagen och planeringsjobbet inför nästa vecka. Hem till min egen tystnad.
Läs även andra bloggares åsikter om Italien, hemlängtan
