Kategori: Hemmasvammel

Det blev plötsligt väldigt tyst här hemma! Nästan ekande tyst fast det egentligen hörs ganska många ljud från den trafikerade gatan utanför och från Spotify som rullar på med salsa av Calle Real. Nej, de här vardagliga ljuden kan inte lura mig för det är andra stämmor jag saknar: en ihållande ström av kommentarer om allt och alla, en röst som är ömsom arg och irriterad, ömsom glad och hjälpsam, en tonårsröst med målbrottstoner och som när den är närvarande ibland gör mig nästan trött i öronen, men som jag just nu saknar, för den är inte här. Jag lämnade rösten på morgonplanet till Milano från Kastrup. Efter en sista kopp kaffe på det nyss renoverade Baresso sklides rösten och jag. Den försvann i en lång kö av andra smattrande, bullrande, pipande, skrikande röster vid biljettkontrollen innan ombordstigningen på flygplanet söderut.

Under två månader ska jag tränas i att klara frånvaron av rösten i vardagen och endast få lyssna på den vid speciellt utvalda tillfällen, nogsamt planerade så att datoruppkopplingen sker samtidigt, inloggningen fungerar och iSight, macens webbkamera, även ger rörelse till rösten.

I kväll blev det en liten pratstund med en av sönerna i Italien, den äldste, som snart ska ge sig iväg till Rom och praktisera som servitör på hotell. Med Skype uppkopplat loggade vi båda in på Facebook och jag fick en länk genom chatten, en länk till det hotell där han ska tillbringa två sommarmånader. Medan jag tittade på fotona av hotellet och kollade på Google Maps var i Rom hotellet ligger, pratade vi hela tiden via webbkamerorna. Det var ju nästan som om han var här, men ändå inte.

Men den yngste sonen, han hade gett sig iväg till sin faster och kunde inte nås. Rösten jag saknar så får jag fortsätta vänta på till nästa tillfälle Skype kopplas upp i våra två länder – på söndag!

Läs även andra bloggares åsikter om tystnad, Skype, Rom, röst, Facebook

Hehe, så här lätt har det aldrig någonsin varit att få upp den mycket morgontrötta, trettonårige sonen. Han skuttade upp ur sängen alldeles självmant, utan att jag behövde tjata det minsta. Dessutom en hel timme innan det var dags att lyfta ner fötterna från sängvärmen till det kalla golvet.

– Mamma, mamma! Vad var det? Varför skakade det? Skitläskigt!
– Ett litet jordskalv bara – tror jag, svarade jag, men undrade samtidigt över sannolikheten i mitt påstående. Jag skulle gissa på mellan 4 och 5 på richterskalan. Gå och lägg dig igen. Det är en hel timme kvar till du ska upp. Det här är inget farligt. Sådant här kände vi flera gånger i Nicaragua, din pappa och jag. Då rusade vi alltid ut på gatan, men det var mycket starkare skalv än detta.
– Jag går ut på balkongen och kollar om Lena står där och frågar om hon märkt något, sa sonen.

Jag hörde hur sonen pratade med grannfrun och så kom han tillbaka igen.

– Lena tror också att det är ett jordskalv. Kanske de  säger något på nyheterna, sa han och satte på TV:n.

Själv slog jag på radions P1 lagom till nyhetssändningen kl. 6.30, men nej, ingenting om något jordskalv. Sonen meddelade så småningom att text-tv fått upp en liten notis om jordskalv i Skåne. Först på 7-nyheterna hade man ett kort inslag på radion och intervjuade en man i Lund som skakats vaken i sin säng, på samma sätt som vi själva.

I morgon är allt säkert som vanligt igen och jag får gå in i sonens rum fler än en gång för att väcka honom. Eller, vänta nu, jag kan ju faktiskt ta tag i ett av sängbenen och skaka det lite och simulera ett jordskalv. Undrar om det får upp honom lika bra som ett riktigt jordskalv?

Andra bloggar om: jordskalv, Skåne, väckning

Jag brukar sällan gå in på Aftonbladets hemsida eftersom jag tycker den är alldeles för belamrad med reklamanimeringar som tynger ner laddningen (även om jag har ganska brett bredband). Egentligen är det mest att det stressar och stör koncentrationen med alla dessa flimrande budskap. I kväll klickade jag mig trots allt in på en liten del av Aftonbladet där jag hittade ett sådant där litet test som jag bara var tvungen att testa mig på: ett stresstest. Haha, det skulle jag nog inte gjort, för jag blev hur stressad som helst av det stresstestet. Se bara vilket resultat jag fick!

Underligt, men det blev hela två inlägg idag!

Andra bloggar om: stress, test, stresstest

Vardagen är snart som vanligt igen. Jag har planerat färdigt veckans lektioner, jobbet är snart igång ordentligt efter sommarens extra långa lov och om två dagar återvänder yngste sonen från Italien. Jag har hunnit med en hel del av de där måstena som jag alltid föresätter mig att göra under sommarens lata dagar. Ett av dem är storstädningen av lägenheten efter terminens slarviga och sällsynta dammsugningar och undanplockande av de största dammtussarna. Vågar jag erkänna att min dammsugare används så sällan att jag ibland undrar hur man gör för att byta dammpåse? Nej, städning är en mycket lågprioriterad sysselsättning här hemma.

Nästan alla fönster har putsats och jag bedyrar att jag hade tänkt ta de som inte var klara i fredags, men så for jag iväg på Malmöfestivalen i stället. Det gällde ju att passa på medan jag kunde. Så fönsterna får väl vänta till ett annat lov någon gång, om nu inte pojken putsar dem. Han gjorde ju faktiskt det tidigt i våras och tyckte det var hur kul som helst. Undrar hur han kan tycka det när jag så tydligt visar min aversion mot allt vad städning och fönsterputsning heter. Nåja, det finns ju en förälder till att brås på.

Det där med städning funderar jag mycket på ibland, kanske för att jag så sällan ägnar mig åt det. Varför måste det hållas så rent överallt? Varför har all materia den där förmågan att slitas i bitar och falla sönder så att det bildas damm som sprider sig? Kan den inte i stället få för sig att gå ihop och bli större? Ja, jag vet ju efter min akademiska, naturvetenskapliga utbildning att entropin gör att detta sönderfall ständigt sker, dvs. att oordningen ständigt ökar. Och vi människor tycks ogilla oordning och systematiserar,  fackindelar och städar därför allt vad vi kan för att slippa oordningens kaos. Hur skulle det se ut om vi lät allting förfalla och lät oredan sprida sig? Nej, städa bör man alltså för att upprätthålla ordningen. Därför städar jag ibland, under protest, och alldeles för sällan enligt många städtyckare.

Mitt städande börjar nog alltid likadant, spontant, utan en enda planeringstanke. Det är nästan alltid helt oplanerat och följer ungefär samma mönster: Jag upptäcker en liten smutsig fläck på en skåpslucka som jag inte sett förut och vill därför ha bort den. Tar en blöt trasa för att torka och medan jag torkar ser jag ytterligare en fläck i närheten som jag går på med trasan när jag ändå är i farten. Hittar nästa ställe att torka rent och så är jag plötsligt i full gång med att dra fram dammsugare, skurtrasa och skurkvast. Tyvärr så tappar jag sugen ungefär mitt i allt och det slutar med att dammsugaren stängs av efter halva lägenheten och sedan blir stående i ett hörn om ifall att städlusten skulle anfalla igen. Ja, det gör den ju förr eller senare, men det slutar oftast med att dammsugaren ställs in i städskrubben utan att ha blivit använd på en vecka – eller två.

Förresten så upptäckte jag i somras att min f.d. man nu anlitar svart städhjälp en gång i veckan. Jag undrar hur jag ska tolka det. Förslag?

Andra bloggar om: städning, vardag, dammsugare, entropi

Som trogna läsare av den här bloggen vet, så har jag ingen bil utan tar mig fram medelst pedaler i såväl ur som skur. Inte bara till arbetet utan också ut i trakterna runt omkring tar jag min cykel, nästan alltid med kameran runt halsen. Ofta har jag undrat hur långt jag egentligen trampar runt på mina ensamma fototurer.

För en tid sedan var jag hemma hos ett äldre par jag känt i hela mitt liv, dvs. de var vänner till min mamma redan innan jag föddes och vi systrar sprang som barn även i deras hus. Inte är det ofta jag nu för tiden besöker dem, men i juni blev ett sådant tillfälle. Båda två är runt 80 år, men är ännu mycket aktiva och cyklar minst lika mycket som jag. Vid mitt besök blev det en hel del prat om cyklar och jag fick mig förevisat deras små cykeldatorer. Förstås blev jag sugen på att ha en sådan jag också, för lite av datornörd är jag allt.

Och jo, i förra veckan köpte jag en sådan i stans enda cykelaffär. Den senaste modellen som är trådlös var slutsåld så det blev en "stationär" med tio olika funktioner. Samtidigt passade jag på att investera i en mer robust cykelkorg, i stället för den som inte längre var i skick för att rymma min handväska, en modell som skulle monteras med stag till framhjulet. Knappt 400 kronor gick inköpet på och jag börjar tro att det är lite i mesta laget. Butiken har allt en liten monopolställning i stan. Eftersom montering av cykeldatorn skulle gå på ytterligare 80 kronor tänkte jag att det kunde jag ju fixa själv, tekniskt kunnig är jag (hehe, trots att jag är av kvinnligt kön) och kan hantera såväl skruvmejsel som skiftnyckel.

Sagt och gjort, cykelkorgen var det inga som helst svårigheter att få på plats. Cykeldatorn blev däremot lite mer problematisk. Det fanns visserligen ett litet instruktionsblad, även om det var fruktansvärt dåligt översatt, men min cykel ser inte ut som en cykeldators idealcykel. Det blev problem med måtten helt enkelt och eftersom det började bli mörkt gav jag upp försöken att få den på plats, då när jag stod på gården förra veckan. Jag kunde inte få sensorn tillräckligt nära magneten som sitter på en eker.

Men så idag tyckte jag det var dags att ta itu med den igen. Förstås har jag under de här dagarna gått och grunnat på hur problemet skulle lösas och visst kom jag på hur jag skulle göra och skred till verket. Fick sensorn på plats på framhjulet där den skulle sitta, drog kabeln upp mot styret, satte in några extra plastbitar för att sensorn skulle sitta tillräckligt nära magneten, spände åt kabelhållarna och så gick jag in för att programmera cykelns värden i datorn.

Men nu fick jag verkligen problem:

"För att ställa in hjulstorleken tryck och håll ner både höger och vänster knapp under 2 sekunder. Enheten växlar till inmatningsmode^*  för hjulstorlek. Multiplicera hjuldiametern (d) i millimeter med 3,1416 för att få fram hjulfaktorn (C) som sedan matas in i datorn. Ta hjälp av nedanstående tabell för att få fram korrekt hjulfaktor."

Och i tabellen står en mängd olika beteckningar, men inte den för mina däck! Visst, jag kunde ju mäta diametern på hjulen och gjorde det också, men insåg omöjligheten att få en noggrannhet på millimetern när. Det fungerade helt enkelt inte. Vad gör man nu för tiden om man vill veta något? Jo, förstås googlar man. Med lite efterforskning hittade jag en länk där man berättade att däckens beteckning 38-622 betyder att däckets tjocklek är 38 mmm och hjulets diameter är 622 mm. Och nu har jag alltså räknat fram min hjulfaktor till 2192 och kan ställa in min cykeldator så att den ska kunna mäta aktuell hastighet med staplar, jämföra aktuell hastighet med medelhastigheten, aktuell hastighet med mätvärde, total sträcka, aktuell sträcka, maxhastighet, medelhastighet, tid för cykelturen, vad klockan är och byta mellan olika funktioner med ett knapptryck.

Förresten, den som har lite elementära kunskaper i cirkelns geometri kan se att det som i instruktionerna kallas hjulfaktor inte är något annat än däckets omkrets. Och att ha ett mått på den i mm måste ju vara en omöjlighet. Den beror ju förstås också på hur väl däcken är pumpade. Jag skulle tro att en noggrannhet på 1 cm hade varit mer än tillräcklig för att få en någorlunda bra mätning av cykelsträcka och hastighet..

Förstås fick jag en del kommentarer av mina grannar som tyckte jag var duktig som själv kan fixa min cykel.

* Går det inte att översätta detta ord på ett bättre sätt? Nu låter det nästan som om det skulle vara ett slags klädmode. Förslag?

Andra bloggar om: cykeldator, cykling, mätning, däckstorlek

– Var det därför du var så orolig i torsdags kväll när jag inte kom hem? undrade sonen i kväll.
– Jo, jag är alltid orolig när jag inte vet var du är, svarar jag.
– Men det behöver du inte vara, tycker han. Jag var ju bara och spelade boll på skolgården.
– Jo, men jag visste ju inte att du var just där.

– Vilken tur att det var någon som fotograferade bilen så att de fick fast honom, säger sonen.
– Jo, vilken underlig slump, svarar jag.

Och sonen funderar vidare och jag funderar på mamman till Engla och undrar hur hon mår.

– Mamman kanske tar livet av sig nu, säger sonen.
– Nej, det tror jag inte, svarar jag. Men hon kommer nog aldrig i hela sitt liv att komma över det.

Sonen tystnar och går tillbaka till fotbollen. Och jag tror att han kommer att vara mer noggrann med att berätta var han är. Fast det är han ju nästan alltid. Tack och lov! Och han har ju sin mobil …

Andra bloggar om: Engla, samtal

Jag återvände idag från Nørrebro i Köpenhamn. Det där stället i grannlandet där man enligt nyheterna inte borde vistas just nu. Men nej, jag hittade inte en enda liten kravall, så jag måste ha hamnat fel. Kanske de skadade inte ens kom under sjukhusvård, eftersom jag inte heller där såg någon som råkat illa ut.

Nu var det ju inte bråk jag var ute efter vid mitt besök i grannhuvudstaden, utan i stället något betydligt trevligare: En ny liten släkting kom idag till världen och bara två timmar därefter fick jag hålla en liten, knappt tre kilo tung, pojke i famnen. Nostalgin spritte i mig och jag mindes mina egna pojkar när de var små – för länge, länge sedan.

Andra bloggar om: nyfödd, Köpenhamn

Ibland undrar jag över min fars handlande:
För tio år sedan fick jag ett gratulationskort med en lyckönskan till min fyrtioårsdag. Idag fick jag ett gratulationskort med en önskan om en trevlig femtioårsdag. Det är bara det att för tio år sedan fyllde jag fyrtioett och att jag om tre dagar fyller femtioett. På min fyrtioårsdag fick jag däremot ingen lyckönskan och inte heller på femtioårsdagen för knappt ett år sedan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Har min far helt glömt när hans förstfödda dotter föddes eller vill han göra mig yngre än jag är i verkligheten (och därmed sig själv också) eller är det helt enkelt en drygt tioårig glömskeperiod som spökar? Jag skrattade i alla fall gott när jag öppnade kuvertet idag. (Tilläggas bör kanske att vi inte har speciellt bra kontakt numera och inte heller bor nära varandra.)

För övrigt känner jag mig för stunden lika gammal som min far. Är det verkligen bara två veckor sedan det var jullov? Jag är trött som om det gått minst tre månader in på terminen.

Andra bloggar om: födelsedag, glömska

Jo, jag kom lyckligt hem i torsdags morse. Snön började visserligen vräka ner ordentligt i Italien, men inte förrän jag lämnat landet med det tidiga morgonflyget. Yngste sonen, som tar flyget först på måndag, ringde bara fem minuter efter att jag kommit innanför dörren med resväskan, och berättade lyriskt hur mycket snö det fallit i byn och hur kallt det var och hur många snöbollar han hunnit tillverka och förinta. Nåja, nu har snön smält igen.

Min föresats när jag bokade flyget hem innan lovet riktigt är slut, var faktiskt att jag skulle syssla med planeringen inför vårterminen som börjar nästa vecka. Därav har det blivit intet och det känns så segt, så segt, att ta itu med det. Jag behöver alltså jullov en vecka till för att riktigt komma igång. Dygnet har dessutom av någon underlig anledning blivit alldeles upp och ner och att ta sig upp klockan sju på måndag morgon känns som ett oöverstigligt hinder. Jag som vant mig vid att sova till lunchtid ungefär. Förutom i torsdags då, när jag var tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen för att hinna med flyget hem till Sverige.

Mitt tomma kylskåp behövde fyllas på idag så jag tog mig ut i vinden och kylan och förundrades över de vid lunchtid folktomma gatorna. Så brukar det inte vara en lördag. Strax upptäckte jag anledningen till de tomma trottoarerna: de var glashala! Och varken sand eller salt hade man hunnit strö på. Regndropparna slog mig i ansiktet och landade sedan på kall asfalt där de genast frös till is. Försiktigt, försiktigt, tog jag mig de två kvarteren bort till Coop, kvitterade ut en Shop Express-scannare (japp, jag älskar teknikens framsteg som gör att jag kan pipa runt på alla streckkoderna som jag vill) och tog mig på ett mer avslappnat sätt runt i varuhuset på jakt efter varor att fylla kylskåpet med. Lite folk i kö, men nu förstod jag ju varför. Och tur var väl det, för tekniken bestämde att det var dags att kontrollera att jag scannat rätt, så det blev bara till att dra upp mina varor på bandet och låta kassörskan scanna en gång till. Och då slår teknikens svaga punkt till! Strömavbrott på Coop inträder ett litet kort ögonblick innan reservgeneratorn går igång. Larmet tjuter, lampor släcks, men kassaapparaterna hålls vid liv. Jag kommer till slut ut med mina två tunga kassar fyllda med diverse matvaror, placerar försiktigt fötterna på den glashala asfalten igen och tar mig hemåt.

Strömmen kom och gick ett par gånger till med resultatet att min dator fick startas om innan jag kunde skriva färdigt det här inlägget. Nu är det gjort och än så länge lyser skärmen med ett fast sken. Jag har dock tändstickorna och stearinljusen beredda om nu den moderna eltekniken skulle fallera ännu en gång p.g.a. vädrets makter. Och visst är det underbart när den gamla tändstickstekniken fungerar? Dvs. att jag har såväl stearinljus som tändstickor hemma när de behövs.

Hmm, det finns tydliga tecken på att den här bloggen börjar bli en utpräglad meteorologisk blogg. Väderrapporterna haglar i inläggen från såväl Italien som Sverige. Får snarast bättra mig.

Andra bloggar om: väder, strömavbrott, lördagshandling