Vaccinering mot livmoderhalscancer betalas i Skåne

Sydsvenskan skriver i kväll (ok, natt då) att Region Skåne har tagit beslut om att betala vaccinering med Gardasil för alla flickor mellan 13 och 17 år här i södern. Gardasil är det ganska nya vaccinet som ger skydd mot humant papillomvirus, det virus som kan ge cellförändringar i livmoderhalsen, cellförändringar som i värsta fall kan ge livmoderhalscancer (som jag drabbades av för nästan två år sedan), vilket drabbar knappt 500 kvinnor varje år.

På samma gång skriver man också att det finns kritik mot reklamen för Gardasil som ges på företagets hemsida (den ovan länkade). Läkemedelsverket har fått klagomål om att reklamen sprider skräck för sjukdomen och genom det uppmuntrar till vaccinering. Man kommer dock inte att anmäla reklamen.

Personligen tycker jag att man ska uppmuntra till vaccineringen som säkerligen kommer att ingå i det nationella vaccineringsprogrammet redan nästa år. Rätt beslut och inte en dag för sent! Måtte pojkar också omfattas så småningom, eftersom de ju kan sprida viruset vidare.


Andra bloggar om: , ,

Kontrolldags

Jahapp, då var det dags för den andra kontrollen efter den där operationen i december förra året. Om bara en liten stund ska jag bege mig till det Stora sjukhuset i Lund och uppsöka rätt avdelning, den avdelning jag hunnit lära känna ganska bra efter allt spring – nåja, ibland hasande – i dess korridorer och trappor.

Oron flyger runt i magen som en liten envis fluga. Fast jag har den nog under kontroll den där flugan, om jag tänker efter. Den är instängd och kommer inte ut och snart ska den bort. För trots allt är jag en optimist och tror på min läkare, som vid förra kontrollen sa att jag med största säkerhet är helt återställd.

Förresten, vad bra att jag inte är skrockfull. Idag är det ju fredagen den trettonde.


Andra bloggar om: ,

Cancer = döden?

Ibland skriver jag om cancer och etiketterar också bloggar.se att jag skriver om detta. Enligt samma sajt är då en liknande etikett döden!

Är det inte dags att ta bort detta likhetstecken mellan cancer och död? En stor del av de cancerdrabbade kan numera botas.

Förresten så intervjuades nyss Joakim Dillner på Sydnytt om livmoderhalscancer-screening. I Skåne är vi usla på att gå på dessa cellprovstagningen jämfört med i norra Sverige. Det hoppas man kunna åtgärda genom ett nyinrättat register som ska följa upp de cellprov som tas.

Kontrollerad logik

För tre månader sedan låg jag där och väntade.
Väntade på det där ingreppet som nu känns så väldigt overkligt.

I morgon ska jag tillbaka till avdelningen, nu för den första tremånaderskontrollen.
Får utan löneavdrag gå från jobbet för att kontrollera att allt är som det ska.

Kontrollerbar är oron – nästan jämt.
Om cancern är kontrollerbar lär jag få veta i morgon eftermiddag.
Men eftersom oron är under kontroll, är säkert också cancern under kontroll.
Logiskt, eller hur?


Andra bloggar om: cancer

Oron släpper inte taget

Den poppar upp lite då och då.
Det är bara så.
Den finns där i tankarna hela tiden.

Cancertumören är borta med gott mått, enligt brevet jag fick igår.
Ändå kommer tankarna och oron.
Tänk om några små illvilliga celler hann smita iväg med blodet.
Tänk om de invaderar min kropp på något annat ställe och sätter igång sin snabba delningsprocess.

Om en dryg månad är det dags för den första tremånadskontrollen.
Den visar säkert att allt är som det ska. Visst gör den?


Andra bloggar om: cancer

Konsten att hitta tillbaka

Jag börjar få stora skälvan inför morgondagen. Inte alls likt mig. Men det här jullovet blev längre än vad det skulle bli (och egentligen skulle det vara ännu en vecka enligt läkarexpertisens sjukintyg). Så mycket har hänt som förändrat livet och som gör det svårt att komma igång med den däringa vardagen igen.

I morgon ska jag möta kollegor som har undrat och brytt sig. En del har ringt ofta, andra mer sällan, en del har skickat hälsningar via mail, andra via vanlig post, några besökte mig på sjukhuset och andra skickade presenter till sjukhuset.

På tisdag ska jag möta eleverna som också har haft sina funderingar. Många av dem brydde sig mycket  när jag blev sjuk. Min egen klass skickade brevhälsningar och teckningar och presenter till sjukhuset. Någon förälder har hört av sig och undrat.

Nu ska jag alltså stå där som vanligt igen och allt ska vara över (förutom att jag ibland kommer att vara frånvarande för kontroller). Ja, det ska vara som vanligt!

Men kan det egentligen någonsin bli som vanligt igen?
Nej, jag tror att man som cancerpatient alltid kommer att leva med sjukdomen och oron, även om det som i mitt fall med största sannolikhet slutat bra.

Andra bloggar om: cancer

Bräckligt lugn

Mamma blev väckt av ett telefonsamtal i morse.
En man med "skolad" röst sökte mig, sa mamma, som hänvisade till mitt nuvarande nummer, men glömde fråga vem som sökte mig.
Ingen har ännu ringt.

En gång tidigare den här måndaden har man sökt mig från sjukhuset på mammas telefonnummer, en rest i journalerna sen den tiden jag bodde utomlands och vid Sverigebesök bodde hos mamma.

Nu spritter oron i magen igen.
Är det från sjukhuset man ringt?
Har man hittat något mer?
Eller är allt ok?

Och förresten, kan det vara någon annan som sökt mig?
Jo, det kan det ju!
Kanske någon gammal kompis som ville tillönska mig ett glatt nyår?
Hoppas!

Mer skånesnö och stygnborttagning

Snöträd
Blev tvungen att ta mig ut i snön idag, trots att jag helst av allt ville hålla mig kvar inne i värmen. Det var dags att plocka bort stygnen på magen, en sisådär tio stycken totalt som hållit ihop de fem hålen. Försökte faktiskt få bort dem före jul (stygnen alltså), men distriktssköterskan tyckte det var alldeles för tidigt så jag fick komma tillbaka idag i stället.

Fick ett råd av distriktssköterskan: Sola nu inte ärren i sommar, så märks de inte så mycket. Om du nu bryr dig om att ha en fin och slät hud förstås.

Hmm, visst vet jag att det finns de som bryr sig och inte tycker om att ha missprydande ärr, men jag har nog nått den åldern då jag faktiskt ger sjutton i om ärren stör någon eller ej. Och de här små ärren efter senaste "håltagningen" är inget mot det dryga decimeterlånga ärret jag har efter en akut galloperation för tre år sen. Dessutom finns det viktigare saker att bry sig om, t.ex. att bli frisk från cancern.

Sjukhuskostnader här och där

Det här blir svaret på kommentarerna till gårdagens blogginlägg:

Orsaken till varför jag undrar över kostnaden för min sjukhusvistelse är att jag tänker på vad som skulle hänt med en liknande patient i ett land utan det sjukförsäkringssystem vi har i Sverige. Hur mycket pengar hade en sådan patient fått slänga upp för att bli botad? Hade hon klarat av att betala eller hade hon fått gå obotad?

I USA hade det utan en privat sjukförsäkring antagligen varit omöjligt eller det finns kanske andra system som går in? Någon som vet?

I ett fattigt land hade patienten antagligen inte haft så stort val om hon ens fått chansen att upptäcka sin sjukdom. Jag har läst att just livmoderhalscancer är den cancerform som dödar flest kvinnor i Latinamerika (sid 18-19 i pdf-filen!) och av världens alla fall av livmoderhalscancer drabbar 80 % kvinnor i fattiga länder. Där finns inget screeningprogram liknande det vi har i Europa.

I Italien vet jag att det hade varit betydligt billigare för mig att bli botad. Varken husläkare eller sjukhusvård kostar, i alla fall så minns jag det så. Läkemedelskostnaden har också ett högkostnadsskydd. Berlusconi kan förstås ha ställt till det på sistone. Ilva vet säkert.

Här i Sverige får man betala högst 900 kronor för all sjukvårdande behandling under ett år. Dvs. såväl allmänläkarbesök och specialistläkarbesök som sjukgymnastik och annan behandling. Inläggning på sjukhus kostar därutöver (i alla fall i Skåne län) 80 kr dygnet. För läkemedel finns också ett högkostnadsskydd så att man efter att ha betalt 900 kr endast betalar halva priset och som mest under ett år behöver man inte betala mer än 1800 kr. Totalt per år alltså 2700 kr + eventuell kostnad för sjukhusvistelse, i mitt fall 480 kr. Inte alls oöverkomligt om man har en något så när vettig inkomst. Och har man ingen inkomst får man nersättning av avgifterna.

Så trots alla klagomål på kostnader och sjukvård som inte räcker till ibland, så får jag ju säga att i ett globalt perspektiv så har vi det så himla bra här i landet Sverige.

Trötthet och trötthet

Har de senaste dagarna tänkt mycket på trötthet och vad det egentligen är. Jag menar, man kan ju vara trött på så många olika sätt. Vad händer i kroppen när man är trött? Och varför händer det?

Den mest okomplicerade tröttheten är när man helt enkelt inte fått sova sina timmar och då vet jag ju att det är hjärnan som kräver ett visst mått av vila för att smälta alla intryck och lägga dem på rätt plats i hårddiskutrymmet. Det är ju ganska lätt att förstå. En fysikalisk trötthet.

Men vad händer när man får sova en konstlad sömn? Antingen av narkos eller sömntabletter. Vad är det medlen gör med hjärnan? Och varför är det så mycket jobbigare att vakna upp från en sådan sömn? Man är tung i hela kroppen och reaktionsförmågan urusel.

Och så den psykiska tröttheten. Ibland orkar man bara inte ta in mer i hjärnan, det är bara stopp. Koncentrationen brister och tankarna fladdrar på annat håll. Varför blir det så? Sådan trötthet upplever jag ofta på jobbet där kraven på ständig uppmärksamhet är stora. Varje liten brist i koncentration kan orsaka trubbel. Och egentligen kommer själva tröttheten inte förrän jag sätter mig ner.

Den trötthet jag upplever just nu är däremot av en helt annan art. Jag känner mig hur pigg som helst men orkar ingenting fast jag har hur mycket vilja och koncentration som helst. Går jag ut på en promenad får jag stanna flera gånger. Musklerna säger stopp. Och så efter en liten vilopaus är jag på gång igen. Korttrötthet!

Dagarna precis efter operationen hade jag ännu en typ av trötthet. En kombination av fysikalisk och psykisk trötthet. Varken kroppen eller hjärnan orkade någonting utan jag var totalt utmattad. Att hålla en bok framför ögonen var helt omöjligt. Hade någon hållit upp boken framför mig hade jag inte heller klarat att läsa den. Besökare satte sig vid sjukhussängen och pratade med mig, medan jag försökte koncentrera mig på vad de sa och hålla det i minnet. Jag lyckades dåligt. En sådan trötthet antar jag upplevs även av de som svälter. En slags apatisk trötthet. Kroppen har inte fått näringsbehovet tillgodosett och då kan den inte koppla alla nervtrådar rätt och saknar proteiner för att tillverka signalsubstanser. Kan det vara så?

Nog svamlat om trötthet nu.