Kategori: Böcker 2011

Bok 18: Underbara dagar framför oss

Man (= du som ibland tittar in här) skulle kunna tro att jag inte alls läser något längre, men sanningen är i stället den att jag inte längre skriver något om det jag läser. Nu blir det i alla fall en tillfällig förbättring på det området och jag ska försöka sammanfatta de böcker jag läst i sommar.

Underbara dagar framför oss
Henrik Berggren har skrivit den här nästan 700 sidor långa biografin om Olof Palme. Jag började läsa den på flyget till Milano i början på augusti efter att ha lånat den som e-bok på mitt bibliotek. Den följde med mig i mobilen till Umbrien och Trentino-Alto Adige och tog slut i Lombardiet. Detta var nu inte den enda resa jag gjorde under läsningen utan det var också en resa i 1900-talets Sverige jag företog. Henrik Berggren har gjort ett gediget arbete för att sammanställa även Olof Palmes släkt bakåt i tiden och skriver om alla personerna på ett mycket levande sätt och beskriver också de politiska förhållanden som rådde i Sverige och världen.

Fredsmarschen Köpenhamn - Paris 1981
En del av den stora fredsmarschen i Paris 1981

När Olof Palmes liv och gärning beskrivs dyker många personliga minnen upp. Bl.a. minns jag när jag deltog i den fredsmarsch, organiserad 1981 av bl.a. Kvinnor för Fred, och som gick från Köpenhamn till Paris (jag gick bara med på den sista etappen). Intåget i Paris var nära att stoppas men Olof Palme var enligt boken den som fick till stånd att vi kunde tåga in i Paris den gången.

Ett annat minne jag har är från sommaren 1985 då jag reste runt i Mexico och lärde känna en journaliststudent som talade sig varm för Olof Palme och tyckte han hade gjort fantastiska saker för tredje världens länder. Då förstod jag hur stor han var internationellt, något man kanske inte alltid var medveten om i Sverige på den tiden, då när smutskastningen av honom var som störst.

Affisch på Olof Palme i blomsterhav
Bild från mordplatsen 1986

Den där ödesdigra natten den 28 februari 1986 minns jag förstås också. Jag bodde då söder om Stockholm och arbetade som lärare i Norsborg. Det var en sen fredagskväll och jag var på väg att stänga av radion när sändningen bröts av meddelandet om att statsministern hade skjutits på Sveavägen nära Tunnelgatan. Det blev en sömnlös natt då jag följde all rapportering på min lilla svartvita tv-apparat. På lördagen åkte jag förstås in till mordplatsen och såg havet av blommor som hade formats och jag förstod att Sverige inte längre var som förut.

Underbara dagar framför oss är fantastisk berättelse som jag verkligen rekommenderar. Kanske mest för att den skildrar 1900-talet så bra och verkligen berättar om personen Olof Palme och hans närmaste samt förklarar mycket av de händelser som gjorde att han blev den han blev. Det enda som saknas är lösningen på mordgåtan, även om det verkar som Henrik Berggren har sina misstankar.

I boken finns också publicerat en hel del bilder, som jag tyvärr inte lyckades njuta av på mobilen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 17: Vända blad

Det är ett bra tag sedan jag läste Vända blad av Julie Jézéquel och jag har den inte alldeles färsk i minnet. Några ord ska jag väl i alla fall kunna skriva om den.

Oftast är det känslan en bok lämnar som jag vill fånga men det är svårt att sätta ord på den. Dock minns jag att jag tyckte huvudpersonens tillvaro till viss del påminde om min egen för ett par år sedan, även om jag inte var arbetslös som Clara Tallane. Däremot bodde jag, precis som hon, ensam med en tonårsson, med allt vad det innebär av konflikter och samtal om allt möjligt som rör sig i en tonårings liv. Minns också mina tankar om den femtonårige Léonard, som jag tyckte påminde om min egen nu sextonårige son. Som mamma är det lätt att tro att han fortfarande är den oskuldsfulla sonen som inte alls kan se ens egna svagheter, medan det i själva verket är en väldigt klarsynt och klok ung man som betraktar sin mamma och inser vad hon håller på med.

Nåja, det var kanske en liten utvikning: boken handlar om Clara som efter att ha blivit arbetslös p.g.a. att hon ställt till det för sig på det produktionsbolag hon tidigare varit anställd på, nu förtjänar sitt uppehälle som en slags spökskrivare åt en företagsledare som vill att Clara ska skriva ihop ett nytt liv åt honom. Clara möter honom med jämna mellanrum då han lämnar ledtrådar till sitt liv samt läser vad som levererats. Hela tiden får man följa Claras funderingar om den mystiska Bertrand Rosier som vill ha ett annorlunda liv.

Jag fann mig själv sträckläsande den här boken. Handlingen och stilen att skriva sög in mig i berättelsen och jag ville veta hur det skulle gå för Clara, Bertrand och Léonard. Kanske är det orden, som är Claras egna, som gör att det är så lätt att läsa, samt att tempus nästan genomgående är presens. Handlingen flyter på utan uppehåll och man dras med. Men, som sagt, det är skildringen av relationen mellan Clara och hennes son jag tycker är bäst och som ger djupast intryck.

Rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 16: Sverigedemokraterna in på bara skinnet

Pontus Mattsson jobbar på Sveriges Radio som politisk reporter och är nog en av dem som djupast trängt in i Sverigedemokraternas utveckling från då de bildades och fram till förra valet 2010. Den här boken blev klar precis innan dess och därför känns det möjligen lite som en gammal historia att läsa den. Ändå tycker jag att den är mycket aktuell eftersom vi vet hur det gick och att Sverigedemokraterna för första gången kom in i riksdagen. Och Pontus Mattsson verkar ha anat vartåt det bar iväg när han skrev boken.

Det är en grundlig redovisning av personerna som startade partiet vi får oss till livs och jag förstår också mer varför just Skåne har blivit ett sådant starkt fäste för de åsikter partiet står för, eller rättare sagt, de åsikter som vi förknippar med dem, för de har en hel del mer att säga även om det som mest kommer fram är vad de tycker om invandring från andra länder och då speciellt från muslimska länder. ”De fyras gäng”, dvs. Jimmy Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, träffades i Lund och är nu kärnan i partiet. I Skåne har nog alltid funnits en ganska stark regional känsla som gränsar till nationalism. Ofta är vi skåningar måna om att utpeka oss som just skåningar och inte som svenskar och flera småpartier har funnits – och finns – som säger sig värna om det typiskt skånska. Jag tror också att de nedlåtande orden om stockholmare är vanligare här än i övriga delar av landet. Den här känslan bidrar alldeles säkert till att tankar om den egna kulturen är överlägsen och värd att försvara till varje pris. Närheten till Danmark och den främlingsfientlighet som frodas där sedan flera år tillbaka tror jag också spelar stor roll. En tanke jag fick när jag läste boken var också jämförelsen med Italien där det främlingsfientliga Lega Nord på samma sätt värnar om det specifikt norditalienska och t.o.m. vill bryta sig loss från resten av Italien och grunda det nya landet Padania. Italien är ju som land inte speciellt gammalt, endast 150 år i år, och då finns inte samhörigheten fullt ut. Likadant tror jag det kan vara för Skåne som införlivades först 1658 med övriga Sverige. Nåja, det är mina tankar och inte något som Pontus Mattsson tar upp.

Något annat jag funderar på vid läsningen är att jag tror Sverigedemokraternas inställning grundar sig på en ren och skär rädsla för det okända. Det är precis som om de här personerna känner sig vettskrämda för andra människor som inte är som de vad gäller vanor, språk eller religiös tro och att man därför vill framhäva det typiskt svenska och begränsa andras behov av tillhörighet till något som enligt dem inte betecknas som svenskt. Den uppdelning av människor i Sverige som de gör är också något helt bisarrt. Har vi inte alltid haft en sorts migration i världen? Att dela in människor i de som är fast bosatta och de som invandrar är för mig ett tänkande i svart eller vitt, och jag ser människor mer i en färgskala där vi alla alltid är på väg någonstans och att vi i mötet med andra kommer fram till nya saker som berikar och utvecklar oss och inte sitter fast i det som är gammalt och kanske inte alltid är så bra. Vad hade vi varit i Sverige om vi inte hade fått influenser utifrån?

Vill du veta mer om Sverigedemokraterna och hur de utvecklats som parti ska du absolut läsa den här boken, trots att den inte är helt aktuell med det senaste som hänt. Pontus Mattsson har skrivit ett gediget reportage där han också intervjuat enskilda medlemmar, lyssnat vid partimöten och forskat i deras historiska rötter. Åtminstone jag förstår mycket bättre vilka de är och vad de står för efter att ha läst boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 15: Berlusconi: italienaren

Kristina Kappelin är sedan många år bosatt i Italien och arbetar där som journalist. Ofta ser man henne på SVT:s nyhetssändningar när det rapporteras från Italien. Hon kom i höstas ut med den här boken vid namn Berlusconi: italienaren som jag precis har läst ut.

Festa per il Popolo della Libertà
I september 2010 tog jag den här bilden nära Castello Sforzesco i Milano där Berlusconis parti ordnade med en stor fest.

En hel bok om Silvio Berlusconi är nog inte svårt att få ihop, speciellt inte om man som Kristina Kappelin följt honom sedan slutet på 1980-talet då hon intervjuade honom efter att han köpt fotbollsklubben Milan och hade lyckats med konststycket att få laget upp på toppen, där det sedan dess hållit sig. Berlusconi fortsätter som den affärsman han är med sitt Mediaset och omvälver totalt italienarnas tv-vanor. Ingen kan låta bli att tycka något om honom för antingen gillar man honom eller så avskyr man det han står för.

I valen 1994 ställer han för första gången upp i parlamentsvalen. Jag bodde själv i Italien vid den här tiden och minns med förskräckelse hur Berlusconi lierade sig med det gamla fascistpartiet Alleanza Nazionale och det regionala och främlingsfientliga Lega Nord. Och Berlusconis parti Forza Italia vann eftersom han inte på samma sätt som andra partier varit inblandad i de omfattande korruptionsrättegångarna som fått namnet Mani pulite, vilket betyder Rena händer. Oppositionen var – och är – inte ett alternativ för italienarna i gemen som var trötta på allt fiffel. Att Berlusconi också var inblandad i ljusskygga affärer var det inget det talades om då. Kristina Kappelin beskriver hur han varit och är inblandad i många skumraskaffärer inom byggbranschen, i mutskandaler och politiskt fiffel. Den stora frågan är egentligen hur han kan ha den makt han har och få fortsätta att mer eller mindre diktera villkoren för domstolen och undangå att bli dömd. Vad jag förstår följer det av att han har en sådan mediamakt, dels genom sina bolag och dels genom den personlighet han är. Tänka sig att det finns en grupp italienare som kräver att han ska bli nominerad till Nobels fredspris!

Nu verkar det ändå som att Silvio Berlusconi håller på att förlora en del av italienarnas förtroende, inte minst genom att han förlorade den folkomröstning som hölls i juni i år och där man folkomröstade om bl.a. ännu en lag som skulle ge immunitet åt Berlusconi, kärnkraftens vara eller icke-vara (Berlusconi ville införa kärnkraft, något man inte har i Italien) och privatiseringen av vattenförsörjningen. Dessutom har Gianfranco Fini (partiledare för f.d. Alleanza Nazionale) brutit med Berlusconi. För något år sedan ombildades Forza Italia till det nya partiet Il Popolo della Libertà, dvs. Frihetsfolket.

Utanför Castello Sforzesco i MilanoDet är en diger genomgång av Berlusconi och hans politik som Kristina Kappelin skrivit och den rekommenderas till alla som vill förstå lite av vad det är som gör Silvio Berlusconi så speciell. Det är lätt att läsa den och för mig blev det en återupptäckt av alla de händelser som skedde när jag bodde i Italien fram till 1997, de åren när Berlusconi förvandlades till politiker från att ha varit affärsman. Fast frågan är om han inte i grund och botten är affärsman och aldrig blev politiker. Åtminstone verkar han vara mycket okunnig om hur man bör bete sig på ett demokratiskt sätt och vill i stället bestämma över allt på ett ganska diktatoriskt vis som om landet ska styras enligt hans egen vilja. Otaliga är de historier om hur han gjort bort sig inom storpolitiken och många är de italienare som fått gå från sina arbeten för att de misshagat Il Cavaliere.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 14: Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-moon

FN:s generaldirektörer på rad
Förra året besökte jag FN-skrapan i New York och på bottenvåningen finns alla hittillsvarande generalsekreterare porträtterade.

Inga-Britt Ahlenius var fram till för ett drygt år sedan chef för FN:s internrevision och skrev efter att hon slutat där en rapport som mycket starkt kritiserar FN:s generaldirektör Ban Ki-moon. Niklas Ekdal, som arbetat som journalist på bl.a. Dagens Nyheter och Expressen, har därefter skrivit den här boken tillsammans med henne.

Vi får en inblick i hur maktspelet på 38:e våningen i FN-skrapan gör att Ban Ki-moon avskedar medarbetare mer eller mindre som han själv vill, hur han anställer dem han kan styra utan problem, hur han inte alls beter sig som den ledare en så stor och viktig organisation behöver. Det är hårda ord och Inga-Britt Ahlenius är inte nådig i sin kritik och menar att han skadar FN och undergräver dess rykte som en enande kraft. Vi får också en inblick i FN:s historia och dess olika underorganisationers arbete.

Sedan Mr Chance kom ut har Ban Ki-moon hunnit bli omvald på ytterligare en period, något Inga-Britt Ahlenius misstänkte skulle ske eftersom det inte finns någon annan kandidat till posten. Titeln Mr Chance refererar till den bok av Jerzy Kosinski – Välkommen Mr Chance – som kom ut på 1970-talet och som även blev film med Peter Sellers i huvudrollen som trädgårdsmästaren Mr Chance som hela sitt liv tittat på TV men som när han av en slump träffar maktens män blir ansedd som väldigt klok när han uttalar sig i diverse frågor genom att referera till den verklighet han lärt känna genom alla TV-program och i trädgården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bok 13: Svenska hackare

Den fullständiga titeln på den här boken är Svenska hackare En berättelse från nätets skuggsida och de som samlat ihop fakta och undersökt hur det förhåller sig med hackarna i Sverige heter Daniel Goldberg och Linus Larsson.

Författarna berättar datorhistoria på ett fängslande sätt med autentiska fall från hackarvärlden. Man får t.ex. följa hur Gunnar Tidner år 1980 fascinerar publiken när han för första gången fjärrstyr en annan dator via telefonledningen och hur detta mer eller mindre blir inledningen till hur olika grupper ägnar sig åt att försöka ta över andras datorer och hela system. Historian om hur Dan Egerstad vid sin dator i Malmö kommer i besittning av mängder av lösenord till flera känsliga system på hög nivå inom forskarvärlden och på ambassader världen över förskräcker. Vi får veta hur de unga pojkarna bildar hemliga nätverk och trissas upp av varandra för att hacka sig in i spärrade system. Jo, det finns en och annan tjej också, men de ger sig inte till känna med sitt kön för det är en manlig värld där tjejer inte räknas för att kunna lika mycket.

Aktuella händelser som Pirate Bays uppgång och fall samt Julian Assanges Wikileaks skildras och mängder av andra fall som numera blivit vanliga inslag i nyhetsförmedlingen, så vanliga att vi knappast reagerar längre. För hur många har tänkt på de nyheter som kommit den här veckan: WordPress under attack och Hackerattacken mot bl.a. CIA? Hade det inte varit för att jag just läst den här boken så hade jag nog inte reagerat nämnvärt.

I slutet av boken får man tips på hur man går till väga för att i möjligaste mån skydda sig mot att få lösenord och känslig information stulen. Bl.a. kan man se till att använda vettiga lösenord och byta dem med jämna mellanrum. Något åtminstone jag har börjat tänka på.

Förresten tänkte jag lära mig lite av det scriptspråk som ligger bakom wordpress och facebook och som – vad jag förstår – kan användas till att hacka sidor. Programmera i Pascal lärde jag mig på tidigt 1980-tal, men de kunskaperna är i stort sett glömda nu. Möjligen finns några loopar, villkorssatser och variabeltyper kvar i hjärnvindlingarna och hjälper mig att förstå lite bättre den syntax som används i php.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bok 12: Den motvillige monarken

En kollega har nyligen läst Carl XVI Gustaf: den motvillige monarken och inspirerade mig att göra sammaledes så jag laddade helt enkelt ner den på min mobil som e-bok från biblioteket innan jag gav mig iväg till Italien. Med mobilen i flygplansläge hade jag kungligt sällskap på den två timmar långa resan till Milano från Kastrup och så även på kvällarna innan jag somnade.

Jag har läst lite grann om det som skrivits i media efter att boken kom ut och såg även när kungen intervjuades på tv om sina besök på porrklubbar och undrade allt lite vad som stämde när han drog ut sina nej på det sätt han gjorde. Hans svar lät inte speciellt övertygande i mina öron. Jag hade bilden av intervjun kvar i tankarna när jag läste boken och tänkte väl att det skulle bli en riktigt snaskig historia som drogs fram i ljuset av författarna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.

I den första delen skrivs ganska mycket om kungens uppväxt, hans släkt och dess nazistiska anknytning, vilket förstås gör mig betänksam, men ändå tycker jag inte det är något konstigt med det. Det är ju främst kungens tyske morfar som tas upp och det kan ju knappast ha varit en ovanlighet att den tyska högadeln på 1930-talet höll på nazisterna om de skulle välja politisk inriktning.

I den andra delen får vi följa kungen i hans utsvävningar med fester på bl.a. nattklubben Alexandra i Stockholm och senare festande i privata sällskap med utnyttjande av kvinnor som jagats upp av bl.a. en man vid namn Mille Markovic. Inte heller detta tycker jag är något speciellt anmärkningsvärt, för är det inte så kungar och höga män alltid har betett sig genom historiens gång? Skillnanden nu är väl att vi kanske kräver mer av en person som ska representera Sverige och att kungen mer än tidigare ses som en vanlig person som inte får ta sig vilka friheter som helst, även om det förstås fortfarande finns många monarkister i vårt land som ser upp till honom och sätter honom på en piedestal.

Nej, jag kan inte se detta som något speciellt avslöjande och kan inte låta bli att jämföra med Silvio Berlusconi i Italien. Han har haft – och har – en hel del kvinnohistorier och är för närvarande inkallad till domstol för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga. Men det tar han mer eller mindre med en klackspark och bryr sig inte ens om att komma till domstolsförhandlingarna. Dessutom är det i Italien ganska utbrett att man tycker att en ”riktig man” faktiskt ska bete sig som Berlusconi och utnyttja kvinnor på det här sättet. Och här generaliserar jag förstås – många tycker han är en ordentligt knöl som bara skämmer ut Italien. Men faktum kvarstår att maktens män alltid har kunnat göra vad de vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 11: Den röda soffan


Den här lilla boken av Michèle Lesbre hann jag precis läsa ut innan jag åkte till Italien över förra helgen. Men det var på håret när att jag glömde bort tiden och nästan missade tåget. Du vet hur det är, har man bara ett par sidor kvar i en bok vill man ju läsa ut dem och inte lägga ifrån sig boken. Speciellt inte om man ska iväg på en resa.

Den röda soffan är en lite vemodig och bitterljuv berättelse om Anne som reser iväg på den transsibiriska järnvägen för att ta reda på vad som hänt med hennes förre sambo Gyl. På resan får jag följa hennes tankar om livet som varit och får möta de människor hon träffar. Jag lever med henne i hennes oro över Gyl men också över Clémence, den gamla dam som hon lämnat i Paris, hennes granne som hon brukar slå sig ner hos för att läsa och diskutera litteratur och annat viktigt i livet.

Det är en berättelse som lämnar kvar ett vemod hos mig, men också en varm känsla av hopp om människan, att vi faktiskt bryr oss om varandra trots att de nära relationerna ebbat ut och att ett rikt liv uppstår i mänskliga möten och samtal som gör att vi, trots att livet till sist upphör för en närstående, med kärlek och omtanke kan minnas det som varit. En mycket njutbar känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 10: Martín Chambi 1920-1950

Den här boken är så mycket som en fotobok på spanska om en peruansk fotograf vid namn Martín Chambi (1891-1973). Jag fick låna den av en kollega som köpt den i Peru. Förutom en mängd svartvita foton från bl.a. den peruanska landsbygden, finns en kort text skriven av den senaste nobelpristagaren Mario Vargas Llosa och en längre text om Martín Chambis liv skriven av Publio López Mondéjar. Här berättas om hur Martín växte upp i en liten andinsk by vid namn Coaza och hur han sedan lyckas slå igenom som fotograf och till slut även får sina foton utställda på Museum of Modern Art i New York, även om det blir efter sin död. Redan som sjuttonåring börjar han arbeta som fotograf, i Arequipa, efter att av en slump råkat på en fotograf på det stora gruvbolag som byborna mer eller mindre blivit tvingade att ta anställning hos.

Martín Chambi fotograferade de vanliga människorna runt omkring sig och även det peruanska landskapet där männsikorna befann sig. Det är mycket vackra, men lite sorgsna fotografier, av såväl vardag som fest. Han hade flera egna studior i Cuzco och gjorde också vykort från omgivningarna. Macchu Picchu finns förstås med men också människor i traditionella dräkter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 9: Båten

Vi kom att prata om vietnamesiska författare på jobbet efter att jag läst Ru (som nu är utlånad till den fjärde läsaren) och en kollega nämnde Nam Les Båten som han tyckte jag skulle läsa. Jag fick låna den och nu är den utläst och lämnar kvar en känsla av sorgsen ensamhet och drömskt vemod och en stor beundran inför den här unge författarens förmåga att med sådan inlevelse skildra livet på så olika platser i världen.

Båten är en samling fristående noveller, sju stycken, som ändå hör ihop stilmässigt i det att de skildrar olika personers liv som på något sätt har förändrats på ett ganska drastiskt sätt. Inledningsnovellen med det långa namnet Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja utspelar sig i Iowa City och handlar om relationen mellan en far och en son, båda med ursprung i Vietnam. Sonen lever i den nya världen medan fadern är kvar i de gamla traditionerna. En annan novell, Cartagena, skildrar ett kriminellt gäng i Colombia där Juan Pablo Merendez råkar i knipa när han vägrar att mörda en kompis. Halflead Bay är en lång novell om en tonårings utsatthet i en liten fiskeby i Australien. I novellen Teheran har ordet får man följa Sarah som åker till sin väninna Parvin i ayatollornas Iran. Den sista novellen som fått ge namn åt boken skildrar de fruktansvärda förhållandena som rår på flyktbåten från Vietnam genom att vi får följa den ensamma flickan Mai som skickats iväg av sina föräldrar med en dollarbunt till båtägaren som ska ta henne över Sydkinesiska sjön tillsammans med många andra vietnameser.

Det är en resa i tid och rum jag får följa med på, snabba ögonblicksbilder av hur livet kan te sig för olika människor i olika utsatta situationer, skildrat med en insikt som jag inte trodde var möjlig för en sådan ung författare: Nam Le var endast 29 år när boken gavs ut. När jag läser den tycker jag mig se en gammal vis man som berättar historierna, men det är alltså en ung vis man som håller i pennan och skildrar såväl yngre mäns upproriskhet som äldre mäns ensamhet, såväl kvinnors kärleksproblem som tonårsflickors brådmogenhet under fasansfulla omständigheter. Det är verkligen en underbar läsupplevelse som jag rekommenderar dig att ta del av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,