Kategori: Böcker 2010

Årets sista böcker: 24, 25, 26 och 27

Det blev några fler böcker nu på slutet av året, kanske för att kameran inte användes lika flitigt som i början av året.

Bok 24: Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Äntligen blev den läst, boken som det talats om så mycket och som jag hade så stora förväntningar på. Och visst är den fin och en underbar läsupplevelse. På slutet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och snörvlade för fullt. Handlingen utspelar sig i ett högreståndshus i Paris, där den 54-åriga portvaktsfrun Renée Michel, sedd av ingen,  passar upp alla invånarna och i det tysta läser de stora klassikerna och intresserar sig för konst och musik. En dag flyttar en ny person in i huset, Kakuro Ozu, som ser Renée som den person hon är och inte som endast portvakterska. Plötsligt förändras Renées vardag. I huset bor också tolvåriga Paloma Josse som är en brådmogen och överintelligent flicka som bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Men något händer när hon blir vän med Renée.

Har du ännu inte läst Igelkottens elegans, så gör det!

Bok 25: Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Den här lilla korta boken tog det nog bara en dryg timme att läsa ut. Jag hörde om Paul Auster efter min New York-resa och började läsa den här tunna boken med ett antal korta berättelser, eller kanske de ska benämnas betraktelser, om olika personer i Paul Austers omgivning. Historierna sägs vara sanna, men de behöver nog inte vara det. Alla berättelserna har det gemensamt att de skildrar någon slags underliga sammanträffanden i livet.

Det blir säkert mer läst av Paul Auster under året som kommer.

Bok 26: Alfahannen av Katarina Wennstam
Jag har läst Katarina Wennstams tidigare romaner och även skrivit om dem i bloggen. Samma personer får vi möta i Alfahannen och på något sätt känns det som historian binds ihop. Det är som alltid ett angeläget ämne i påhittad version. Charmören, kvinnotjusaren och den berömda skådespelaren Jack Rappe hittas blodig efter att ha blivit skuren med en flaska i magen natten efter att han fått ta emot en guldbagge. Hans liv nystas upp och det visar sig att han tvingat många kvinnor till sexuella handlingar de inte velat vara med om. Till slut blev det en gång för mycket.

Möjligen att jag följt Katarina Wennstams romaner för mycket, för det blev inga överraskningar i läsningen av Alfahannen. Men som sagt, det är viktiga böcker hon skriver.

Bok 27: Grabben i kuvösen bredvid av Jonas Helgesson
Ytterligare en ganska kort och lättläst bok, som dock inte är uppdiktad alls utan det är Jonas Helgesson eget liv som skrivits ner. En rolig och mycket tänkvärd text om hur Jonas klarar sig i livet efter att som nyfödd mer eller mindre blivit dömd till ett liv i rullstol efter att vid födseln ha fått syrebrist och av den fått en CP-skada. Jonas har dock en enorm livsvilja och verkar vara en enormt glad och positiv person som gör allt för att leva ett vanligt liv och inte bli betraktad som en person med funktionsnedsättning. Men det blir också många dråpligheter och missförstånd i hans försök att t.ex. köra moped. En sak kan sägas om Jonas och det är att han är en fruktansvärt envis person.

Läs boken och få ett annat perspektiv på tillvaron!

Och nu är det snart dags för 2011 års böcker.
Gott Nytt Bokår!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bok 23: Non ho paura

Den här boken har jag tidigare läst på svenska, men nu var det dags att läsa den på originalspråket eftersom den ingått i min italienskkurs. Non ho paura är skriven av Niccolò Ammaniti och heter på svenska Jag är inte rädd.

Händelserna utspelar sig i den lilla byn Acqua Traverse, en påhittad by i södra Italien, en varm och het sommar 1978, där barnen i byn cyklar omkring och tävlar om vem som cyklar snabbast. Det är Michele och hans lillasyster Maria, Salvatore, Remo, Barbara och så ledaren, il Teschio, som styr och ställer över de andra på ett oftast elakt sätt.

Det är barnens värld som skildras i den här thrilleraktiga historian. Michele upptäcker en het sommardag att det vid ett avlägset beläget och övergivet hus i en grop ligger en uthungrad och smutsig pojke i hans egen ålder. Michele uppfattar honom först som död men det visar sig att han lever. Han besöker pojken flera gånger och får reda på allt mer om honom. Upptäckten om pojken i gropen håller han för sig själv ganska länge, men avslöjar till sist för Salvatore vad han vet. Micheles pappa visar sig vara inblandad i den gömda pojkens kidnappning och så även de övriga vuxna i byn. Historian får sin upplösning efter att ovädret dragit över byn och fått alla spänningar att släppa. Men det blir ett slut som förskräcker.

Det här var den första boken av Ammaniti jag läste, men det har blivit två till. Den senaste var Mellan himmel och jord. Mörka stämningar och utsatta människor skildras på ett fantastiskt inkännande sätt. Och så är det ju Italien ju.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 22: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna är den långa titeln på Niklas Orrenius bok, som jag precis läst ut. Niklas Orrenius är politisk journalist på Sydsvenskan och har i ett flertal reportage skildrat Sverigedemokraterna och är kanske den journalist som bäst kan svara på frågor om vad partiet står för. I den här boken har han samlat sina reportage och efter vart och ett av dem skrivit en kort text som berättar vad som hände efter att det skrevs. I slutet av boken har han även samlat fakta om de tio mest framträdande personerna i partiet samt en kort historik över partiets utveckling.

Det jag slås av är hur partiets framtoning kommit att ändras efter att Jimmie Åkesson blev partiledare. Man har försökt tvätta bort de gamla rötterna från Bevara Sverige Svenskt-tiden och anknytningen till nationalsocialisterna. Enligt Niklas Orrenius är Sverigedemokratrena främst ett parti som vill värna svenskheten och är alltså ett starkt nationalistiskt parti som menar att Sverige ska finnas för svenskarna och att svenskar kan vara även de som inte är födda här men som anammat den svenska kulturen. Utrikespolitik är t.ex. inte något prioriterat område för dem.

När man 1998 får ett ekonomiskt bidrag från det franska partiet Front National under Jean-Marie Le Pens ledning, når man större framgångar och vinner också platser i några fler kommuner än tidigare. Och sedan dess har man alltså nått så långt som in i riksdagen.

Niklas Orrenius berättar också om allt det förakt partiets medlemmar får utstå genom trakasserier i arbetslivet, misshandel m.m. och jag kan inte låta bli att tänka på begreppet politisk förföljelse, som faktiskt gäller även dessa personer, hur illa man än tycker om deras politik. Att med spott och spe försöka utrota förhatliga åsikter borde inte få förekomma i ett modernt samhälle och de enda som vunnit på förföljelserna är Sverigedemokraterna.

I det sista reportagets berättas vad Jimmie Åkesson vid en studentdebatt i Linköping i februari 2010 svarade på en kvinnas fråga om vad han skulle känt om han hade tvingats lämna Sverige p.g.a. krig och som flykting blivit avvisad när han sökte asyl i ett annat land. Jimmie Åkesson är ställd men svarar efter en stunds betänketid. Vad han svarar får du läsa själv, tycker jag, för det är en mycket intressant bok för alla som vill veta något om Sverigedemokraterna och deras politik. Läs den och få mer kunskap om du vill kunna bemöta Sverigedemokraternas argument i den politiska debatten. För bemöta dem måsta man – och inte ignorera dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 21: Sostiene Pereira

Ännu en bok jag läst på originalspråket italienska: Sostiene Pereira av Antonio Tabucchi. En ruskig och dubbelbottnad historia som utspelar sig i Lissabon 1938 under António de Oliveira Salazars diktatur. Boken är översatt till svenska och heter då Påstår Pereira.

Huvudpersonen är dottor Pereira, änkling som jämt och ständigt pratar med sin döda hustru via ett porträtt i våningen i Lissabon. Pereira arbetar på tidningen Lisboas kulturredaktion där han bl.a. översätter olika författares verk. Av en händelse läser han ett arbete av studenten Monteiro Rossi och beslutar sig för att anlita denne att skriva nekrologer om berömda författare att ha till hands när dessa avlider. Nekrologerna visar sig bli skrivna på ett sådant sätt att de inte kan publiceras och Pereira gömmer undan dem.

Eftersom Pereira lider av dåligt hjärta skriver han in sig på ett sjukhem där han träffar läkaren Cardoso och de för tillsammans många samtal. Cardoso ger sig senare iväg till Frankrike där han menar att friheten är större.

Långsamt blir Pereira medveten om det politiska klimat Portugal befinner sig i och vaknar till sist upp. Men hur det går till ska jag inte avslöja här.

Det är en underbart gripande bok som jag nästan sträckläste utan att bry mig om att slå upp alla ord jag inte förstod. Helheten förstod jag ändå och ville inte stanna upp under läsningen. Hur den är att läsa på svenska har jag ingen aning om, men jag rekommenderar den verkligen. Boken har även filmatiserats med Marcello Mastroianni i huvudrollen. Jag såg den på tv i Italien men då kunde jag inte så mycket italienska så att jag förstod allt. Dessutom håller jag fullständigt med Pumita om att böcker är bättre än filmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 20: Italien

Italien är, som man förstår av titeln, en bok om landet Italien, skriven av Tomas Lappalainen. Den ingår i kurslitteraturen på min italienskkurs, i den delkurs som handlar om samhället och kulturen.

Om man som jag bott i Italien känner man säkert igen det mesta av det som författaren berättar om mutskandaler och konflikter mellan norra och södra Italien. Jag bodde där då domaren Giovanni Falcone 1992 blev mördad för att han fått maffialedare dömda och jag minns också när Silvio Berlusconi vann sina första val 1994. Många fler händelser som påverkat hur Italien blviit det land det är idag berättar Tomas Lappalainen ingående och kunnigt om. Historiska tillbakablickar på landet som inte förrän 1860 enades till ett enda, ger förståelse för nutida konflikter. Alla de olika språk som talas i Italien tas upp, något som man kanske inte känner till så mycket om, men som förstås påverkar hur ett land blir ett. Och jag ler igenkännande åt den varma beskrivningen av något som faktiskt lyckas ena landet: när nationen Italien lyckas i den stora nationalsporten fotboll.

Är du det minsta intresserad av vad som påverkar det som händer i Italien, läs den här insiktsfulla beskrivningen av hur landet blivit till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 19: 40 piskrapp för ett par byxor

En del böcker är sådana att de griper tag i en, engagerar och får en att drömma om en annan värld. Den här boken är sådan och jag stoppar den genast i samma fack som det fåtal böcker som gett mig samma upplevelse. Den stannar kvar i mig långt efter att jag lagt den ifrån mig, den berör starkt och får mig att vilja veta mer om det som utspelas i den.

Jag började läsa 40 piskrapp för ett par byxor igår kväll och läste ett par kapitel innan jag var tvungen att sluta p.g.a. trötthet. Jag är just nu hemma för ”vård av sjuk Susanne” så jag är lite trött och behöver sova en del för att fixa att gå till jobbet igen. Vid sådana tillfällen är det ju utmärkt att ta fram böcker som står i hyllan och väntat. Fast risken är ju att det blir en sådan här bok som jag bara vill läsa klart. Nåja idag blev den slutläst utan problem.

40 piskrapp för ett par byxor är skriven av Lubna Ahmad Al-Hussein tillsammans med Djénane Kareh Tager och utgiven på Sekwas förlag för knappt en månad sedan. (Så egentligen har den inte alls stått speciellt länge i min hylla.) Det är en personlig skildring av Lubna Ahmad Al-Husseins liv och de händelser som gav eko även i svensk media då hon 2009 fängslades för att ha burit långbyxor i det islamiststyrda Sudan. Hon berättar inte bara om den händelsen utan också ingående om sitt politiska engagemang och framför allt om hur livet för vanliga kvinnor i Sudan kan vara. Det är en otroligt modig kvinna som vågar stå emot det kvinnliga förtryck som råder i det inbördeshärjade och hårt reglerade Sudan som följer de värsta sharialagar som verkar finnas och där den åtalade inte har något alls att säga till om och godtycket bland polis och domare är stort.

Lubna har tur i livet och har fått studera, har ett bra arbete som journalist och god inkomst. På samma gång är hon medveten om att alla inte har det så och påpekar ständigt att hon protesterar för alla de kvinnor som inte har den möjlighet som hon har att stå emot. De är ju så många som drabbas av maktens godtycke och som dessutom blir förskjutna av sina familjer för att de blivit anklagade för att t.ex. ha gått ute med ”fel klädsel” eller råkat befinna sig för nära en man. Lubna skildrar också på ett ironiskt sätt de motsättningar som finns i lagarna och jag undrar varför makthavarna inte inser det orimliga i dessa sharialagar som endast förtrycker människor, framför allt kvinnorna.

Innan jag började läsa den här boken associerade jag Sudan med Darfur, inbördeskrig, olja, Carl Bildt, torka och svält. Idag är min bild av landet något mer nyanserad och jag tänker på Nilen, starka kvinnor, gamla kulturer. Och så hoppas jag att det Lubna gjort inte ska vara förgäves utan att det får till en förändring för kvinnorna.

Läs du den också, den här boken!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 18: L’età del malessere

Den här boken ingår i den kurs jag läser på Lunds universitet: italienska på distans. Boken finns översatt till svenska och heter då Olustens år. Den är så pass gammal att den verkar vara svår att få tag på i översättning, så jag rekommenderar dig att du läser den på originalspråket, precis som jag gjorde. Men du kanske inte läser italienska? Nåja, den finns på bibliotek också. Dacia Maraini heter författaren och för L’età del malessere fick hon Premio Formentor 1963, ett pris jag inte kan något alls om.

Det var oväntat lätt att läsa den på italienska och inte alls svårt att förstå, så jag kan kanske mer än jag tror trots att jag nästan aldrig läst romaner på italienska. Knappt tvåhundra sidor är den lilla boken och det är många känslor jag får när jag läser dem, även om språket är ganska torrt. Huvudperson är Enrica, en sjuttonåring som går i skola för att lära sig stenografering och maskinskrivning. Ja, det är ju tidigt sextiotal, före datorernas intåg. Händelserna utspelar sig på vårvintern i Rom och vi får följa med henne på regniga vandringar och besök hos olika män. Enrica bor i början av boken hos sina åldriga föräldrar men flyttar senare till en äldre kvinna där hon får arbete. Hon är upp över öronen förälskad i Cesare som studerar juridik utan att någonsin bli klar med sina studier. Han är dessutom förlovad med den rika Ninì och använder kanske bara Enrica som ett tillfälligt tidsfördriv. Enrica har en klasskamrat, Carlo, som i sin tur är förälskad i Enrica och förföljer henne överallt. Ytterligare en man blir en tillfällig förbindelse till Enrica: advokaten Giulio Guido, som hon senare stöter på i ett annat sammanhang.

Som sagt är det många känslor som förmedlas i texten. Det är en pessimistisk bok för det mesta och jag känner hur ensam Enrica egentligen är, speciellt efter att hennes mamma avlidit och hennes pappa alltmer ägnar sig åt att tillverka osäljbara burar och att dricka alltför mycket vin. Är det månne i de olika förbindelserna hon söker sällskap, någon att prata med? Fast i slutet blir hon stark och väljer sin egen väg och det ger mig hopp. Hon är en självständig person och vågar säga nej.

Jag blir nyfiken på hur den är att läsa i översättning och kanske jag gör det någon gång. Men på samma gång är jag rädd att det inte ska vara samma sak för jag tyckte väldigt om den på italienska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bok 17: Doft av ondska

Detta är den andra boken jag läser av Anne Rambach. Den förra skrev jag om förra året: Bombyx. Doft av ondska är en fristående uppöljare där vi åter får möta den enormt viga och professionella frijournalisten Diane Harpmann när hon löser mordgåtor.

Mordet som nu ska lösas är det på Angelina Jolie som blir skjuten när hon deltar på ett evenemang för parfymen Enfer. Parfymen är framtagen av företaget Aube och Angelina Jolie är tänkt att hjälpa till i marknadsföringen. På drygt 300 sidor får man följa hur Diane jagar mördaren och själv blir jagad och hur hon infiltrerar Aube. Många människor i hög ställning är inblandade och det är inga trevliga saker som rullas upp. Till slut nås i alla fall upplösningen på mordgåtan, men innan dess är det rejält spännande. Händelserna utspelar sig även i denna bok i Paris, som nu är vintrigt och snöigt, och kända byggnader nämns. Bl.a. utspelar sig en mycket otäck jakt i Tour Saint-Jacques, en byggnad jag minns från mina tidigare besök i Paris. Sist jag var där var tornet stängt för besökare så jag fick tyvärr inte se det igen. Om jag minns rätt så finns det väldigt fina glasmålningar i tornet.

Nåväl, Doft av ondska är spännande och har ett rikt språk. Jag rekommenderar den och faktiskt tror jag att jag gillade den här bättre än Bombyx.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 12, 13, 14, 15 och 16

I förra inlägget – som var svar på frågor som Pumita ställde – skrev jag om tre böcker jag höll på att läsa. De är sedan någon vecka utlästa och jag har dessutom hunnit med ytterligare två stycken. Den sista slog jag ihop i förmiddags.

Bok 12: Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis
Den tog sig lite på slutet, den här boken, även om jag inte är helt förtjust i den. Det är framför allt dess pessimism som jag inte gillar. Det är som om det som skedde under andra världskriget alltid skulle förfölja människorna, att man aldrig blir fri och kan gå vidare.

Språket är i vilket fall som helst mycket njutbart och det är viktigt för mig. Jag vill inte läsa stavfel eller meningsbyggnadsfel utan ett varierat och poetiskt språk och det har den här boken. En poetisk läsnjutning där orden bygger meningar som får känslor.

Bok 13: Magnum Magnum
Oj, oj, oj, är man intresserad av dokumentärfoto ska man definitivt bläddra i den här tjocka tegelstensboken. En underbar bok med korta beskrivningar av de 69 fotograferna som presenteras med sex foton vardera, 413 (någon har alltås endast fem) foton på 565 sidor. Jag ”läste” den till frukost under knappt en månads tid, några fotografer varje morgon och ibland också senare på dagen. En sådan här bok orkar man inte med att ta till sig utan att lägga den ifrån sig med jämna mellanrum.

En av de fotografer som presenteras är Sally Mann, som intervjuas i Kobra tillsammans med andra kvinnliga fotografer. Annars är det tunnsått med kvinnor i Magnum Magnum och det är väl som det  brukar vara, att männen är de som blir störst, precis som inom så många andra områden. Eller så är det kanske så att kvinnorna ännu inte har hunnit uppmärksammas i den här exklusiva gruppen fotografer som Magnum är. Det var ju pionjärerna inom dokumentärfotografin som startade Magnum Photos, redan år 1947 på Museum of Modern Art (MoMA) i New York: Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, George Rodger, David Seymour och Bill Vandivert.

Bok 14: Berlitz’ New York Reseguide
Inför min förestående resa till The Big Apple införskaffade jag den här lilla guideboken, men jag ångrar mig nu och tänker att jag skulle köpt något mer gediget. Bilderna är taffliga och texterna dåligt skrivna. T.ex. bli man ömsom tilltalad med ni, ömsom med du. Någon borde se över såväl texter som bilder i den här guiden.

Informationsmässigt så får jag väl det viktigaste, men t.ex. en ordentlig karta saknas. Sevärdheterna radas upp efter varandra och det blir då tråkigt att läsa om dem.

Bok 15: Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Jag har läst de flesta böcker Ajvide Lindqvist skrivit och såg fram emot att få läsa även den här som stått i bokhyllan ett bra tag. Och visst höll den måttet. Jag mer eller mindre sträckläste den. Språket är omväxlande och poetiskt och historierna som berättas vävs in i varandra på ett underbart sätt.

När jag läste Människohamn kom jag på mig själv att jämföra med en annan svensk författare som skriver om konstigheter och spökerier, men som alls inte når den nivå som Ajvide Lindqvist har: Johan Theorin, vars Nattfåk jag skrev om förra året. Theorin har ett mycket taffligare språk med fel och brister som jag alls inte gillar.

Bok 16: Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist
Och så den bok jag läste slut idag, en liten humoristisk och mycket varm historia om två äldre damer som på ålderns höst sätter in en kontaktannons i tidningen men som också visar sig intrigera för att uppnå sina mål när kommunpolitikerna bestämmer sig för att köpa ut damernas hus. Jag satt och log och t.o.m. skrattade högt när jag läste den.

Tyvärr så dras mitt intryck ner av språkliga brister (tänk att jag aldrig kan ha överseende med att författare skriver felaktigheter) även om de inte är så många.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bokenkät i kortversion

Pumita vill veta lite om pågående läsning och här kommer mina svar. Eftersom jag läser tre stycken samtidigt har jag ändrat frågorna lite.

1. Vad heter böckerna (boken) du läser just nu?
a) Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis
b) Magnum Magnum
c) New York reseguide

2. Hur långt har du kommit?
a) Jag är på sidan 190 av 249.
b) I denna tjocka bok har jag hunnit till sidan 425 av hela 565. (Fast det är ju mest bilder i den.)
c) Och i den här tunna, lilla boken är jag bara på sidan 32 av 141

3. Beskriv böckerna (boken) med tre ord.
a) Dödlig, vilsen, tänkvärd.
b) Fantastisk, inspirerande, underbar.
c) Nyttig, reslustväckande, bildande.

4. På en skala 1-5, hur bra är de (den) hittills?
a) Det blir tyvärr bara en trea.
b) En klar femma!
c) En trea här också.

Vill du som läser här (ja, någon är det väl fortfarande som gör det) svara på frågorna i din blogg tycker jag du ska göra det. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , ,