Till pappa – även om det är för sent

Nej pappa, jag kan faktiskt inte sörja dig. Jag må vara hård och okänslig, men det går bara inte. Det är inte sorg jag känner, det är något annat. Det har funnits alltför många besvikelser för att jag ska kunna känna den där sorgen som man som barn bör känna när en förälder inte längre finns. En liten mikroskopisk del av dig gjorde att jag blev till och fick ett eget liv och den borde väl gjort att jag också känner sorg nu men det är omöjligt efter allt som hänt.

Minnen dyker upp, de flesta inte speciellt trevliga, även om det finns enstaka ögonblick då jag tror att det fanns någon slags gemenskap mellan oss. Men du har varit en alltför frånvarande pappa och vid de tillfällen du var närvarande var du egentligen frånvarande och såg inte mig utan någon annan som skulle motsvara de förväntningar jag inte kunde infria.

Slagen minns jag nästan inte och har väl förträngt dem. Fick berättat för mig att du ofta slog mig när det jag gjorde inte dög. För dig var jag storasystern som trots min ringa ålder skulle kunna allt, vara duktig, bäst, klokast. Och jag försökte bli bäst, jag ville ju vara dig till lags för du var ju min pappa och pappor skulle man lyda. Än idag försöker jag vara bäst, göra mitt yttersta och blir besviken långt in i själen när jag inte lyckas med mina föresatser.

Det året jag gick i andra klass tvingade du mig att varje eftermiddag sätta upp schackpjäserna på brädet och spela med dig, att visa min intelligens. I början var det roligt för jag fick ju hela din uppmärksamhet, men det förvandlades till ett tvång, en boja, för jag klarade förstås inte att infria dina förväntningar och du blev bara arg. Som tur var åkte du iväg igen, och när du kom tillbaka hade du glömt det där schackspelet och din förhoppning om att jag skulle bli ett schackgeni. Och jag skrev brev till dig, på tunna, tunna pappersark som skulle färdas med flyg över världens hav för att nå dig. Jag skrev brev och ritade mina små teckningar, var glad över att få skriva dem och hade glömt schackspelet, sjöng visan ”Pappa kom hem” för mig själv och längtade tills du skulle komma tillbaka hem igen.

Och du kom tillbaka, med presenter från världens alla hörn, men också med flaskorna som blivit din följeslagare under åren till sjöss. Flaskorna skulle förfölja dig under hela livet men det är möjligt att du på slutet fick vara i fred för dem, jag vet faktiskt inte. Du söp med kompisarna, blev lite konstigt kärvänlig i fyllan och jag minns äcklet jag kände, stanken av sprit.

Ett minne har för alltid etsat sig fast i mig – jag var tio år då och lekte en eftermiddag på gården. Vi flydde hals över huvud hemifrån, vi systrar och mamma, som knappt kunde prata. Du blev kvar där och sov väl ruset av dig, medan vi så småningom kom över det som hänt och återvände till lägenheten i rivningsfastigheten vi bodde i. Mamma pratade om skilsmässa, men det dröjde, pengarna fanns inte trots att hon arbetade heltid. De du tjänade försvann ju på annat håll och under dina resor var det många gånger vi levde på havregrynsgröt eftersom du inte skickat hem några pengar.

Ett annat minne värker i mig: Jag var en upprorisk tonåring och råkade illa ut och det gjorde dig säkert mycket besviken för du ville inte ha med mig att göra utan sa till mamma att skicka bort mig. Fjorton var jag och du ville inte veta av mig. Men du åkte iväg igen och när du kom tillbaka var även det glömt, åtminstone utåt sett. Men än idag finns det kvar i mig som en stor tagg som river och sticks.

Sjutton år gammal fick jag egen lägenhet och fast jobb. Än var ni inte skilda och det skulle dröja ännu ett år, men jag slapp grälen, den hemska tystnaden, de hårda orden, trippandet på tå för att inte störa dig när du sov ruset av dig. Det var ljuvligt att komma hemifrån och rå sig själv, ha egna pengar. Men trots allt var du ändå min pappa och jag såg upp till dig. Jag valde samma yrkesbransch som du och det var faktiskt du som hjälpte mig till det första jobbet efter att jag slutat nian – på din arbetsplats, för då hade du beslutat dig för att stanna på land och inte längre fara ut på dina resor. Möjligen hade livet till sjöss slitit på dig. Några år senare fortsatte jag i dina fotspår och försökte också få jobb till sjöss. Fast jag misslyckades och fick stanna kvar på land.

Så småningom träffade jag andra vuxna som såg mig som den jag var och gav mig det stöd som behövdes för att jag skulle lyckas genomföra mina akademiska studier, som den allra första i släkten. Jag tror faktiskt att du då var väldigt stolt, även om du inte sa något. Jag flyttade långt bort och fick egna barn, barn jag ville du skulle lära känna. När jag kom till Sverige sökte jag upp dig och vi umgicks korta stunder, du verkade tycka om min äldste son och jag lämnade honom hos dig under någon eftermiddag och jag tror att ni faktiskt hade det ganska roligt. En sommar några år senare hade jag ytterligare en son och for med honom till din hemort för att du skulle lära känna också honom en smula. Du hade ju tyckt om min äldste. Besvikelsen var stor när du sa nej och inte hade tid för oss.

Kontakterna sedan dess har varit mycket sporadiska och det sista jag hörde av dig var när jag fick ett gratulationskort på min 51-årsdag där du skrev: Grattis på 50-årsdagen. Och förra året skickade jag dig ett gratulationskort med foton på mina pojkar och några rader om hur vi hade det. I torsdags, på min 54-årsdag, fick jag besked om att du somnat in i din ensamhet.

Om jag tänker efter, så är det kanske ändå sorg jag känner: sorg över att jag hade en pappa som aldrig var en pappa, att vi aldrig kom nära varandra och att det nu är för sent. Och så samvetsförebråelser: jag kunde kanske gjort ytterligare något för att det skulle blivit bättre. Eller?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stressens konsekvenser

Hade tänkt berätta det här i bloggen, men Sydsvenskan gör det så mycket bättre. Bra skrivet Elisabeth! Och bra fotograferat Thomas! Det är viktigt att ta hand om sig själv för att ha kraft att kunna ta hand om andra. Läs också vad Alexander Perski på stressmottagningen i Stockholm säger. De råd han ger är viktiga, men inte alltid så lätta att komma ihåg. Själv försöker jag numera följa dem så gott jag kan.

Just nu befinner jag mig i mitt gamla hem i Italien och vilar än mer. En ny dator (iMac) och snabbare uppkoppling gör det också lite lättare att blogga. Betydligt bättre än förra gången jag besökte Italien. En stressfaktor mindre när tekniken fungerar. 🙂


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Blandat svammel 070707

Jag hade så när glömt den här rundan av Solidaritetsbloggen, men fick idag in hundringen till Hjärt- och lungfondens insamling till forskning inom barnkardiologi, alltså hjärtsjukdomar hos barn. Jag hoppas att fler kan lämna ett bidrag så att inte Farsan Baloo lägger ner sitt utmärkta initiativ. Han tjänar inte ett öre på sajten utan förmedlar bara olika möjligheter att stödja något bra ändamål. Än så länge har det handlat om så spridda organisationer som Läkare utan gränser, Svenska Naturskyddsföreningen och Situation Stockholm. Dessutom kan man gärna ge förslag på organisationer att stödja. En hundralapp är kanske inte så mycket för dig, men kan betyda massor för någon annan, så ge ditt bidrag du också. Om du har en blogg blir den sedan länkad från Solidaritetsbloggen.


Apropå insamlingar, så går ju den där långa, långa galan på SVT fortfarande: Live Earth. Jag har tittat lite grann, eller rättare sagt lyssnat, eftersom jag suttit vid tangentbordet samtidigt. Musiken har jag ärligt talat inte brytt mig om speciellt. Det är helt enkelt inte min sorts musik. Men det som är bra är ju att man faktiskt bryter programmet med små faktasnuttar med tips på vad man som vanlig världsmedborgare kan göra för att förändra något till det bättre.


I förmiddags gick jag en sväng på Gleerups i Lund och spanade in nya pocketböcker och kollade priser och räknade ut att det var billigare att beställa böcker på Bokus, som har en kampanj med tre utvalda pocketböcker för 49 kronor. Förstås hittade jag flera andra böcker som också verkar intressanta. T.ex. såg jag att Annika Bryns senaste deckare, Morden i Buttle, kommit ut i pocketupplaga och den hamnade också i varukorgen tillsammans med de här:
– Busters öron
– Drömfakulteten : tillägg till sexualteorin
– En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva
– Fågelbovägen 32
– Kartor för vilsna älskande
– Kvinnan med de vackra händerna
– Mandelplockerskan
– Orkestergraven
– Pappersväggar
– Skuggorna och regnet
– Tätt intill dagarna : berättelsen om min mor
– Änglarösten

Måtte bokpaketet komma snart, för regnet verkar hålla i sig och ännu återstår en dryg månad av sommarlovet.


Andra bloggar om: , ,

Mera Paris

Jag var som sagt i Paris en vecka med sonen. Det blev en lite nostaligisk tripp där jag försökte visa sonen lite av de kvarter jag en gång strövat runt så mycket i. Jag tror att jag lyckades förmedla lite av den känsla jag har för staden, som en gång var mitt första kliv ut i världen, när jag som tjugoåring för första gången rörde mig utanför Nordens länder. Att jag besökt såväl Danmark och Finland vid ett flertal tillfällen räknades knappt.

Då, 1977, när jag jobbade i sjukhuskök före mina akademiska studier, hyrde jag i min hemstad en lägenhet i en villa som ägdes av ett lärarpar. Frun i huset undervisade bl.a. i franska, ett språk som jag då bara hade läst en termin i sjuan. En vårdag undrade Rut, som hon hette, om jag inte ville söka ett stipendium för att åka till Paris på två veckor tillsammans med ungdomar från en mängd andra länder i världen. Förstås blev jag mycket förvånad när hon sa att det absolut inte gjorde något att jag inte kunde i stort sett någon franska. Det var nästan ingen som sökte de här stipendierna som var ganska okända, men delades ut varje sommar av Franska institutet i syfte att främja intresset för Frankrike. Vistelsen i Frankrike var gratis men resan dit och fickpengar fick man stå för själv.

Sagt och gjort, jag fick med Ruts hjälp ihop en ansökan som skickades in till institutet, där jag i första hand önskade en vistelse i Paris. Det fanns andra alternativ också, men storstadens puls lockade mig redan på den tiden. Efter en tid damp det ner ett svar i brevlådan om att jag fått just mitt förstahandsval tillsammans med ytterligare en svenska från Hudiksvall. Andra ungdomar som skulle iväg kom från så skilda platser som Norge, Island, Belgien och Egypten.

Det blev två oförglömliga veckor som ägnades åt fritidsaktiviteter av olika slag. T.ex. så fick vi åka husbåt på Seine och ligga över i husbåten söder om Paris. Vi fick vara med om dykningar i Seine där man undersökte vattnets föroreningar. Vi fick paddla kanot på Seine, gå på muséer och restauranger, besöka skolor och filmvisningar. Alla aktiviteter leddes av fransmän som hade hand om vår vistelse.

Kanot på Seine

På detta gamla foto är fyra av oss ute i kanot. Jag syns som tvåa uppifrån. Det var första gången jag befann mig i en så liten båt och det märks på mitt sätt att hålla paddeln att det var en alldeles ny erfarenhet.

Susanne 1977

Här var jag för första gången uppe i det där höga tornet som finns i Paris. Observera vilket glasögonmode vi hade på den tiden!

Resan 1977 gjorde att jag flera gånger återvände till Paris och också pluggade franska på komvux där jag sedan började. Redan sommaren därpå tog jag och en väninna oss med tummens hjälp söderut till Paris. (Hej Lotta, om du läser här! Minns du äventyret?) Fler resor följde, såväl med flyg som med tåg, ensam eller med Lotta. Jag lärde mig hitta de flesta platser i staden, åkte med Carte Orange på metron och framför allt strövade jag runt överallt dit benen tog mig. Om jag minns rätt gick sista resan dit någon gång i mitten på 1980-talet, alltså för ungefär tjugo år sedan. Och nu i år kom jag alltså tillbaka och hittade mitt gamla Paris i stort sett likadant.

Förresten tror jag att Franska institutet verkligen nådde sitt syfte genom att bevilja mig det där stipendiet 1977. Utan det hade jag nog aldrig pluggat mer franska eller över huvudtaget brytt mig om att besöka Paris så många gånger. Att jag nu tappat lite av min franska kanske inte gör så mycket.


Andra bloggar om: ,

Getingmåltid

Getingmåltid
Den här lilla krabaten satt där och smaskade på min augustipäronpaj som utecaféet serverade mig i Hässleholm idag. Förstås körde jag iväg den. Jag var snål idag och ville inte bjuda på getingen. Det gillade han (säkert ingen hon) inte och stack – in sin gadd i mitt högra lillfinger! Nu är hela högerhanden röd och svullen – och ingen Salubrin hemma! Finns det inget annat som hjälper? Det gör ont, ont, svider och hettar.


Andra bloggar om:

Födelsedagsfirande

Knepar och knåpar med födelsedagsgåva och nu är den nog klar. Svårt det där med presenter till någon som levat så länge som den som ska firas i morgon. Sextio år!

Tåget går norrut en sväng i morgon med mig ombord och det ska firas ordentligt med hela världens folk. Roligt men pirrigt känns det, för det är många år sedan jag träffade gamle kompisen från förr. Funderar lite på hur man kan växa ifrån varandra när man inte setts på flera år och inte ens har pratat med varandra. Har man något att säga? Hittar man stämningen från förr? Blir det bara gamla minnen man dryftar? Eller blir det något givande samtal som förr i tiden? För vi ändrar oss alla långsamt men säkert. Gamla uppfattningar och tyckanden glider iväg och är inte längre desamma. Kan man mötas igen? Skratta åt samma saker, minnas på samma sätt? Mycket har ju förändrats på sjutton år.

Nåja, det ordnar sig säkert i morgon. Det blir säkert bra och hur roligt som helst på den stora festen, precis som förr. Då när vi satt uppe hela natten och diskuterade världsproblemens definitiva lösning…

Kanske vi lyckas lösa dem i morgon. Nu är vi ju så mycket äldre och klokare, eller hur?