En kollega har nyligen läst Carl XVI Gustaf: den motvillige monarken och inspirerade mig att göra sammaledes så jag laddade helt enkelt ner den på min mobil som e-bok från biblioteket innan jag gav mig iväg till Italien. Med mobilen i flygplansläge hade jag kungligt sällskap på den två timmar långa resan till Milano från Kastrup och så även på kvällarna innan jag somnade.
Jag har läst lite grann om det som skrivits i media efter att boken kom ut och såg även när kungen intervjuades på tv om sina besök på porrklubbar och undrade allt lite vad som stämde när han drog ut sina nej på det sätt han gjorde. Hans svar lät inte speciellt övertygande i mina öron. Jag hade bilden av intervjun kvar i tankarna när jag läste boken och tänkte väl att det skulle bli en riktigt snaskig historia som drogs fram i ljuset av författarna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.
I den första delen skrivs ganska mycket om kungens uppväxt, hans släkt och dess nazistiska anknytning, vilket förstås gör mig betänksam, men ändå tycker jag inte det är något konstigt med det. Det är ju främst kungens tyske morfar som tas upp och det kan ju knappast ha varit en ovanlighet att den tyska högadeln på 1930-talet höll på nazisterna om de skulle välja politisk inriktning.
I den andra delen får vi följa kungen i hans utsvävningar med fester på bl.a. nattklubben Alexandra i Stockholm och senare festande i privata sällskap med utnyttjande av kvinnor som jagats upp av bl.a. en man vid namn Mille Markovic. Inte heller detta tycker jag är något speciellt anmärkningsvärt, för är det inte så kungar och höga män alltid har betett sig genom historiens gång? Skillnanden nu är väl att vi kanske kräver mer av en person som ska representera Sverige och att kungen mer än tidigare ses som en vanlig person som inte får ta sig vilka friheter som helst, även om det förstås fortfarande finns många monarkister i vårt land som ser upp till honom och sätter honom på en piedestal.
Nej, jag kan inte se detta som något speciellt avslöjande och kan inte låta bli att jämföra med Silvio Berlusconi i Italien. Han har haft – och har – en hel del kvinnohistorier och är för närvarande inkallad till domstol för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga. Men det tar han mer eller mindre med en klackspark och bryr sig inte ens om att komma till domstolsförhandlingarna. Dessutom är det i Italien ganska utbrett att man tycker att en ”riktig man” faktiskt ska bete sig som Berlusconi och utnyttja kvinnor på det här sättet. Och här generaliserar jag förstås – många tycker han är en ordentligt knöl som bara skämmer ut Italien. Men faktum kvarstår att maktens män alltid har kunnat göra vad de vill.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, den motvillige monarken, kungen, Berlusconi
En kommentar till “Bok 12: Den motvillige monarken”