Det gör ont, det gör ont …

Japp, det gör ont i mig!

Återvände från reumatologen i Lund för några timmar sedan efter att ha fått tre injektioner cortison insprutat i mina höftleder och i ryggraden. Bläää! Visserligen var cortisonet blandat med bedövningsmedel, men det har slutat verka nu och cortisonkristallerna håller på att lösas upp i muskelfästena för att göra sin verkan i förhoppningsvis en månad och därefter kanske inflammationen och värken ger med sig lite av sig själv.

Mitt vänstra lillfinger är för litet för att spruta, så den värken får jag stå ut med. Nåja, ett vänsterlillfinger kan jag ju låta bli att använda ett tag i väntan på att värken ska dämpas något. För det gör den så småningom. Det brukar vara så med min kroniska sjukdom, att när värmen kommer så försvinner det onda.

Men hjälp, det är ju jättelångt till våren och värmen!
Jag får väl ta fram min vetekudde och göra konstgjord värme i mikrovågsugnen i väntan på den riktiga.


Andra bloggar om: , , ,

Piñata

Piñata
Hur jag än försökte så lyckades jag inte med min föresats i morse. Såg hur vackert och klart väder det fanns där ute, på andra sidan fönsterrutan, och tänkte att det hade ju varit underbart att komma ut en sväng med kameran och fotografera höstfärgerna innan de är passé. Men nej, jag blev kvar vid skrivbordet och planeringsjobbet. Och så försjunken i jobbet var jag att jag glömde tvättiden jag bokat.

Nåja, jag hann med att läsa några bloggar i alla fall och upptäckte att såväl Nadia i Chile som Pumans dotter skriver om piñata-firande. Och så kom jag att tänka på att jag har några gamla foton på hårddisken från den senaste piñatan vi anordnade här i Sverige, då för drygt fem år sedan när yngste sonen fyllde sju och vi bjöd in grannskapets alla barn på en rolig piñata, som min f.d. man gjorde i ordning med frigolit, kartong och pappersremsor. Förstås med mängder av karameller inuti. Och så hängdes piñatan i form av en fågel upp i en lina mellan två träd på gården, barnens ögon gömdes bakom en halsduk och i deras händer sattes ett brännbollsträ och så fick de slå allt vad de kunde medan en vuxen drog upp och ner i piñatan. Här på fotot är min yngste son, födelsedagsbarnet, i full fart med att försöka träffa rätt.

I såväl Italien som Nicaragua har vi organiserat flera piñator. I Nicaragua vill jag minnas att man använde lerkärl som dekorerades, medan vi i Italien hittade på lite egna material och då blev det lätt att ta till sådant som frigolitbitar och kartonger, som är lätta att forma och att slå sönder.

En riktig piñata ska ta lång tid att krossa, så att karamellerna faller ut några åt gången och inte allt samtidigt. Så blev det på den som visas på fotot. Jag vill minnas att den blev mycket lyckad, eftersom barnen – och även de vuxna – pratade om den länge efteråt.

Det lär nog inte bli fler piñator för mina barn, men kanske för deras kusinbarn, som snart väntas komma till världen.


Andra bloggar om: ,

Pank och fågelfri

"Nu är jag pank och fågelfri", har jag gått och nynnat på sedan igår eftermiddags och känt mig väldigt tillfreds med livet. Nåja, pank är jag inte, även om jag har så stora skulder att det räcker tills jag uppnår den där åldern på 88,3 år som jag blev utlovad på testet igår. Men fågelfri däremot, det blev jag igår.

Egentligen är jag en feg stackare som inte hade modet att göra mig fri för egen maskin. Nej minsann, jag gick och surade och var alldeles förskräckligt otrevlig gentemot mannen i fråga. Jag faktiskt skäms över mitt beteende och min "glömska" som gjorde att jag aldrig hörde av mig utan lät honom ringa och föreslå en träff. Inte lyfte jag telefonluren i onödan inte. Blä på mig! Vuxna och mogna kvinna, kan jag inte bättre? Jag har betett mig som en liten tonårstjej som velat smita iväg utan ett ord.

Nåja, mitt underliga beteende kunde ju inte undgå att märkas av mannen som började förstå vartåt det lutade, så han var tvärtemot mig modig och lyfte telefonluren igår och ringde upp den här buttra kvinnan som är jag. Sur som ättika lyfte jag luren och lystrade till när han med allvarsam röst ville prata med mig om en sak. Och tänka sig, nu blev det annat ljud i skällan och jag blev hur glad och lättad – och trevlig – som helst när han förklarade att han ville bryta vårt treåriga förhållande.
"Men vi kan väl höras av ändå ibland? Som vänner?", undrade han.
"Naturligtvis!", blev mitt muntra svar, och så småpratade vi lite till om ditten och datten.
Och så säger han plötsligt:
"Ja, jag har träffat en annan. För två veckor sen."

Haha, där fick jag.
"Men lika glad är jag för det…"

Fast jag undrar varför en del män aldrig någonsin kan tänka sig att vara ensamma, utan alltid måste ha en partner. Och varför längtar jag så fruktansvärt mycket efter ensamheten ibland?


Andra bloggar om: , ,

Italienbesök

Har besök av äldste sonen och därför blir det inte mycket bloggat eller kommenterat för tillfället. Han kom från Italien igår och stannar till torsdag kväll. Alldeles för kort tid, tycker förstås jag, men han ska sköta helgjobbet han haft sedan december: pizzautkörning sker i den lilla italienska byn av sjuttonåring på moped varje fredag, lördag och söndag kväll.

Idag tog vi vars sin caffè macchiato på Espresso House. Om den tyckte sonen inte. De italienska smaklökarna sa honom att kaffet var bränt. Och smakade jag med mina svenska lökar ordentligt så hittade jag också en bränd bismak i kaffet som jag inte tyckte om.


Andra bloggar om: ,

Solbränna och beachhandboll

Att söka upp solen och bränna sig i den har aldrig varit min melodi. Speciellt inte efter tre år i tropisk hetta där jag jämt sökte upp skuggan. Faktiskt har det hänt att jag efter en sommar i Sverige inte har haft speciellt mycket brun hud att visa upp. Nej, för mig får solbrännan komma så där lagom mycket i stället för att den ska pressas fram på en sandstrand.

En sommar för inte så länge sedan var det dock ganska lätt att bli brun utan att jag behövde bry mig så mycket om risken att bränna mig. För drygt tre år sedan fick jag ett utbrott av psoriasis och blev tvungen att gå på ljusbehandling fyra gånger i veckan. Ljusbehandling innebär att man får stå i ett specialsolarium med endast UVB-strålning, den solstrålning som går ner på djupare hudlager och läker psoriasis. För att bli brun behövs UVA-strålning och det får man inte vid ljusbehandling. UVB-strålningen gör att huden vänjer sig vid solens strålar och ganska snabbt bildar det bruna pigmentet när den träffas av UVA-strålningen, så den sommaren blev jag snabbt brun.

Nu har jag inte haft sådana utbrott av psoriasis att jag behövt ljusbehandling så jag är tillbaka i min känsliga hud som först blir lite röd innan den blir brun, om jag inte tar det mycket lugnt med solstrålarna. Och idag blev en sådan dag då jag inte undvek solen utan tvärtom var ute alltför länge utan skydd. Skulden får sonens handbollslag som i dagarna två anordnat beachhandboll. Eftersom jag brukar sitta funktionär på de vanliga seriespelsmatcherna var jag idag självskriven som siffervändare på en av de gassiga spelplanerna på vårt utebad. Bara en timme satt jag, men det räckte för att jag skulle bli illandes röd på alla icke klädtäckta delar av kroppen.

Solbränd handSå här såg min vänsterhand ut när jag kom hem. Nu är den djupt röd. Det orangea bandet är inträdesbandet för handbollsfolk.

 

 

 

Beachhandboll

Här gör sonen mål.

Hans lag blev förresten tvåa i sin åldersgrupp.

 

 

 


 Andra bloggar om: ,

Och så kom skatteåterbäringen

Fick en glad överraskning när jag loggade in på bankkontot idag: skattepengarna har anlänt till Skåne! Precis lagom till mitt kameraköp. Vilken tajmning!

Förresten la man sig och sov mitt på gatan i Malmö idag. I protest mot vårt allt stressigare samhälle. Fast bara fyra personer lyckades ta ledigt från stressen för att sova mitt på dan. Alla vi andra stressade vidare. Nä, nu ljuger jag. Våra kommunaltjänstemän/kvinnor tog sig ledigt denna nationaldagsafton. I morgon är nästan alla lediga, men inte jag, för jag ska sätta betyg och förbereda "sista-veckorna-aktiviteter" för alla elever som bara vill stressa ner och sluta skolan i försommarens soliga värme.

Men nu, nu ska jag stressa iväg till sängen så att jag hinner sova innan det är dags att vakna igen till morgondagens betygsstress. God natt!


Andra bloggar om: , ,

Tågresa och kameraköp

I förmiddags ställde jag mig på Öresundståget, riktning Lund, och trängdes med en hel drös fotbollsfantaster i gulblåa tröjor och ölburkar i händerna. Plats att sitta på fanns förstås inte, varken för mig, yngste sonen eller för min 75-åriga mamma. Vi fick trängas mellan sätena, hållandes oss i det vi hittade att hålla oss fast i, dvs. stolsryggar och väskhyllor.

På ena sidan om oss fanns fyra platser upptagna av fyra flickor i åldern tre till sju år. På andra sidan om oss fanns fyra platser upptagna av flickornas fyra unga föräldrar. Flickorna for lite fram och tillbaka mellan sina egna platser och föräldrarnas platser, med påföljden att vi fick se oss för var vi hade våra fötter för att inte trampa på flickorna. Emellanåt ville föräldrarna också se till sina flickor och prata med dem, vilket fick till följd att jag ett tag hade en mamma hängandes på ena sidan om mig i maghöjd samtidigt som en pappa hängde på andra sidan om mig, också i maghöjd.

Nåväl, vi kom fram till Lund och knökte oss ut ur det proppfulla tåget och så kom jag på vad jag skulle gjort om jag inte varit så hänsynsfull mot dessa två barnfamiljer. Förstås borde jag helt enkelt krävt att de fyra föräldrarna skulle tagit vars sitt barn i sin famn för att ge plats åt alla de passagerare som trängdes i tågkorridoren, särskilt åt min mamma. Så gjorde jag ju själv när mina barn var små och kunde sitta i knät och jag såg att sittplatserna inte räckte för alla.

Funderar vidare och undrar om det här är en generationsfråga. Vart har hänsynen mot äldre tagit vägen? Menar man att det är barnens rättighet att ha en egen sittplats, även om de är så små som tre år och i ett sådant här läge skulle kunna sitta en stund i knät på sin mamma eller pappa? Nej, jag kallar det här beteendet för fruktamsvärt egoistiskt och hänsynslöst!

Nu tog ju som tur var tågresan inte så lång stund och det var kanske därför jag inte hann tänka tanken att be dem ta barnen i knät.

Och anledningen till lundafärden var ett kameraköp. Äntligen blev den digitala systemkameran av märket Nikon D40 min! Nu drömmer jag om alla de nya möjligheter till fotografering som väntar.


Andra bloggar om: , ,

Det är hälsosammare med grönsaker!

– Mamma, jag ska bli vegetarian, sa den snart tolvårige sonen för ett par dagar sedan.
– Jaha, det går väl bra, svarade jag. Då får väl jag äta upp den italienska salamin som är kvar.
– Njae, jag väntar tills salamin är slut.
– Varför vill du bli vegetarian då? undrade jag.
– För det är mycket hälsosammare. Och så dödar man inga djur.
– Känner du någon i skolan som är vegetarian då?
– Nej, jag blir den första i klassen.
– Och du vet att då måste du äta mycket linser och bönor för att få i dig de proteiner de behöver?
– Ja, det går bra.

Igår tog salamin slut och fr.o.m. idag är alltså sonen vegetarian, laktovegetarian blev det. Inget kött, ingen fisk ska nu ställas fram på matbordet. Jag ensam får äta slut på det kött och den fisk som fortfarande finns i frysen. Grönsaker i mängder inhandlades idag, även om vi hade en hel del hemma. I kväll lägger jag sojabönorna i blöt.

Grönsaker

Lunchen idag bestod av en sallad med isbergssallad, tomater och borlottibönor samt en ostgratinerad sparrisgratäng. I kväll har sonen hjälpt till att göra en soppa på rotfrukter och pasta. Mums!


Andra bloggar om: ,