Sedan flera år tillbaka är jag medlem i Herbert Felixinstitutet, en ideell förening här i Eslöv som vill visa hur migration kan bidra till entreprenörskap och utveckling. Herbert Felixinstitutet startade 2006 efter att Sydsvenskans dåvarande politiska redaktör Per T Ohlsson skrivit boken Konservkungen om Herbert Felix som flydde undan nazisternas förföljelser och hamnade i Eslöv med ett gurkrecept och så småningom startade sin konservfabrik, från början med namnet Felix och nu med namnet Orkla. Vi äldre Eslövsbor säger förstås fortfarande Felix till fabriken, trots namnbytet.
Herbert Felixinstitutets seminarier
Med jämna mellanrum bjuds talare in till seminarier i Herbert Felix anda. Många är de personligheter jag lyssnat på och inspirerats av under åren: Gunnar Wetterberg, Alexandra Pascalidou, Shora Esmailian, Åsa Wikforss, Jesper Strömbäck och många fler. Nu senast var det Patrik Lundberg som gästade Eslöv och i torsdags kväll berättade om sin bok Fjärilsvägen som kom ut för ett par år sedan.
Första gången jag läste om Patrik Lundberg var när jag i jakt på julklappar till mina söner skulle köpa dem var sin bok på svenska. Patriks allra första bok Gul utanpå hade precis kommit ut och jag tänkte att den skulle passa bra till min yngste son som ibland blev behandlad annorlunda i Sverige p.g.a. sitt mörka utseende. Jag läste inte boken själv utan bara recensioner och baksidestexten och jag vet inte heller om sonen till slut läste den. Däremot vet jag att den står på sönernas bokhylla i Italien så nästa gång jag åker ner till dem ska jag läsa den.
Fjärilsvägen
I torsdags kväll pratade Patrik Lundberg mest om sin bok Fjärlisvägen men kom också in på den alldeles nyutgivna Adoptionerna: ett granskande reportage som han skrivit tillsammans med Josefin Sköld och Alexander Mahmoud. Fjärilsvägen minns jag att jag läste recensioner om när den kom ut så jag hade handlingen hyfsat klar för mig när jag gick iväg till seminariet. Men eftersom jag inte hade läst själva boken visste jag inte mer om den än att den handlade om hans mamma som bodde på Fjärilsvägen i Sölvesborg och att hon efter skilsmässan från Patriks pappa kämpade att som ensamstående mamma till två barn klara ekonomin i ett Sverige som stramade åt allt mer. Detta var i början på 1990-talet då finanskrisen härjade, något jag själv bara läst om eftersom jag då bodde utanför Sverige. Patriks mamma Birgitta gjorde allt för att barnen skulle ha det bra och försakade sig själv vilket förmodligen bidrog till att hon slet ut sig i förtid och till sist dog vid 67 års ålder, ensam i en sjukhussäng, trots att Patrik och hans syster blivit lovade att sjukhuset skulle kontakta dem om hon försämrades. Samhällets skyddssystem räckte inte till för henne.
Mamma
Dagen efter seminariet hade jag tagit ut en semesterdag och hur det var så klickade jag mig in på bibliotekets mobilapp och lånade hem Fjärilsvägen. Jag började läsa efter lunch och slutade inte förrän jag läst klart. Mycket kände jag igen från min mammas liv men också från mitt eget. Patriks mamma Birgitta var lågutbildad men hade ändå fått ett kontorsjobb på försäkringskassan. Min mamma är också lågutbildad men fick fabriksjobb. Birgitta var inbiten socialdemokrat som aldrig röstat på något annat parti och även varit engagerad i kommunalpolitiken. Min mamma har så vitt jag känner till också alltid röstat socialdemokratiskt men däremot aldrig ställt upp i politiska sammanhang. Birgitta handlade på Konsum och kunde aldrig tänka sig att handla på Ica. Min mamma räknade varje år alla Konsumkvitton för att få ut lite återbäring som trogen medlem. Birgitta bodde i villa och skildes. Min mamma bodde i hyreslägenhet utan varmvatten eller vattentoalett och skildes så snart hon kunde när lagen ändrades på 1970-talet så att det blev lättare att ta ut skilsmässa. Redan innan dess levde hon ändå i stort sett som ensamstående mamma eftersom pappa var ute till sjöss på långa resor med Svenska Amerikalinjens båtar och inte alltid skickade hem pengar. Jag minns hur vi två systrar på 1960-talet fick var sitt par nya byxor som vi fick använda tills de var utslitna innan nästa par köptes in, alltid efter att barnbidraget kommit, och hur vi ibland bara hade havregrynsgröt att äta till kvällen. Jag fick en nyckel runt halsen året innan jag skulle börja skolan och fick också i uppgift att passa min ett år yngre syster. Mamma sprang hem varenda rast för att se till oss. Barnkrubban – föregångaren till daghem och förskola – som fanns i stan kunde inte ta emot barn så tidigt på morgonen som mamma började sitt arbete så nyckeln runt min hals blev hennes enda utväg de gånger hon inte anlitade någon granne att se efter oss. Mammas fabrikslön räckte helt enkelt inte till alltid, men hon var bra på att hitta lösningar.
Jag
År 1997 kom jag tillbaka till Sverige, nyskild med två små pojkar. Finanskrisen var över, jag hade redan gjort min klassresa och som den första i släkten tagit en akademisk examen och kunde därför hitta ett hyfsat välbetalt lärarjobb. Förskolan var utbyggd och så även fritidshemmen. Kontakterna med min f.d. man och hans släkt var goda trots skilsmässan. Pojkarnas pappa betalade underhåll utan att blanda in den svenska försäkringskassan så vi klarade oss ganska bra. Mamma som var sjukpensionerad hjälpte mig med pojkarna och vi kunde så småningom bygga upp ett hem som fungerade. Åren gick och jag blev till sist långtidssjukskriven efter att ha jobbat för mycket. Läraryrket är slitsamt och alltför många lärare arbetar alldeles för mycket för att hinna med allt som åligger dem. Fas 3 hade införts av regeringen Reinfeldt och jag var farligt nära gränsen att bli utförsäkrad, precis som Patriks mamma var. Jag klarade mig men inte Birgitta. Inte vet jag om det var tur jag hade eller om det var något annat som gjorde att jag kunde sadla om och komma på rätt köl igen och just nu bara väntar på den uppskjutna pensionen efter ett långt arbetsliv.
Utbildningens betydelse
Samhällsklyftorna består i Sverige trots att vi alla fått det lite bättre, åtminstone om jag jämför med min mamma och de ännu äldre. Många har kunnat göra klassresor uppåt och fått ett bättre ekonomiskt liv. Jag skulle tro att dessa är mångdubbelt fler än de som gjort klassresan neråt. Men de som inte klarat resan uppåt kan förväntas ett kortare liv, speciellt kvinnor som enligt Jämställdhetsmyndigheten halkat efter. Utbildning ger alltså generellt sett längre livslängd. Och så finns undantagen: mamma fyller hela nittio år på måndag även om hon tyvärr är helt omedveten om det.
Fast hur det kommer att bli under de kommande åren för dem som inte omfattas av våra numera något haltande trygghetssystem, det undrar jag allt.