Det är ett bra tag sedan jag läste Vända blad av Julie Jézéquel och jag har den inte alldeles färsk i minnet. Några ord ska jag väl i alla fall kunna skriva om den.
Oftast är det känslan en bok lämnar som jag vill fånga men det är svårt att sätta ord på den. Dock minns jag att jag tyckte huvudpersonens tillvaro till viss del påminde om min egen för ett par år sedan, även om jag inte var arbetslös som Clara Tallane. Däremot bodde jag, precis som hon, ensam med en tonårsson, med allt vad det innebär av konflikter och samtal om allt möjligt som rör sig i en tonårings liv. Minns också mina tankar om den femtonårige Léonard, som jag tyckte påminde om min egen nu sextonårige son. Som mamma är det lätt att tro att han fortfarande är den oskuldsfulla sonen som inte alls kan se ens egna svagheter, medan det i själva verket är en väldigt klarsynt och klok ung man som betraktar sin mamma och inser vad hon håller på med.
Nåja, det var kanske en liten utvikning: boken handlar om Clara som efter att ha blivit arbetslös p.g.a. att hon ställt till det för sig på det produktionsbolag hon tidigare varit anställd på, nu förtjänar sitt uppehälle som en slags spökskrivare åt en företagsledare som vill att Clara ska skriva ihop ett nytt liv åt honom. Clara möter honom med jämna mellanrum då han lämnar ledtrådar till sitt liv samt läser vad som levererats. Hela tiden får man följa Claras funderingar om den mystiska Bertrand Rosier som vill ha ett annorlunda liv.
Jag fann mig själv sträckläsande den här boken. Handlingen och stilen att skriva sög in mig i berättelsen och jag ville veta hur det skulle gå för Clara, Bertrand och Léonard. Kanske är det orden, som är Claras egna, som gör att det är så lätt att läsa, samt att tempus nästan genomgående är presens. Handlingen flyter på utan uppehåll och man dras med. Men, som sagt, det är skildringen av relationen mellan Clara och hennes son jag tycker är bäst och som ger djupast intryck.
Rekommenderas!
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Vända blad, Julie Jézéquel