Pontus Mattsson jobbar på Sveriges Radio som politisk reporter och är nog en av dem som djupast trängt in i Sverigedemokraternas utveckling från då de bildades och fram till förra valet 2010. Den här boken blev klar precis innan dess och därför känns det möjligen lite som en gammal historia att läsa den. Ändå tycker jag att den är mycket aktuell eftersom vi vet hur det gick och att Sverigedemokraterna för första gången kom in i riksdagen. Och Pontus Mattsson verkar ha anat vartåt det bar iväg när han skrev boken.
Det är en grundlig redovisning av personerna som startade partiet vi får oss till livs och jag förstår också mer varför just Skåne har blivit ett sådant starkt fäste för de åsikter partiet står för, eller rättare sagt, de åsikter som vi förknippar med dem, för de har en hel del mer att säga även om det som mest kommer fram är vad de tycker om invandring från andra länder och då speciellt från muslimska länder. ”De fyras gäng”, dvs. Jimmy Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, träffades i Lund och är nu kärnan i partiet. I Skåne har nog alltid funnits en ganska stark regional känsla som gränsar till nationalism. Ofta är vi skåningar måna om att utpeka oss som just skåningar och inte som svenskar och flera småpartier har funnits – och finns – som säger sig värna om det typiskt skånska. Jag tror också att de nedlåtande orden om stockholmare är vanligare här än i övriga delar av landet. Den här känslan bidrar alldeles säkert till att tankar om den egna kulturen är överlägsen och värd att försvara till varje pris. Närheten till Danmark och den främlingsfientlighet som frodas där sedan flera år tillbaka tror jag också spelar stor roll. En tanke jag fick när jag läste boken var också jämförelsen med Italien där det främlingsfientliga Lega Nord på samma sätt värnar om det specifikt norditalienska och t.o.m. vill bryta sig loss från resten av Italien och grunda det nya landet Padania. Italien är ju som land inte speciellt gammalt, endast 150 år i år, och då finns inte samhörigheten fullt ut. Likadant tror jag det kan vara för Skåne som införlivades först 1658 med övriga Sverige. Nåja, det är mina tankar och inte något som Pontus Mattsson tar upp.
Något annat jag funderar på vid läsningen är att jag tror Sverigedemokraternas inställning grundar sig på en ren och skär rädsla för det okända. Det är precis som om de här personerna känner sig vettskrämda för andra människor som inte är som de vad gäller vanor, språk eller religiös tro och att man därför vill framhäva det typiskt svenska och begränsa andras behov av tillhörighet till något som enligt dem inte betecknas som svenskt. Den uppdelning av människor i Sverige som de gör är också något helt bisarrt. Har vi inte alltid haft en sorts migration i världen? Att dela in människor i de som är fast bosatta och de som invandrar är för mig ett tänkande i svart eller vitt, och jag ser människor mer i en färgskala där vi alla alltid är på väg någonstans och att vi i mötet med andra kommer fram till nya saker som berikar och utvecklar oss och inte sitter fast i det som är gammalt och kanske inte alltid är så bra. Vad hade vi varit i Sverige om vi inte hade fått influenser utifrån?
Vill du veta mer om Sverigedemokraterna och hur de utvecklats som parti ska du absolut läsa den här boken, trots att den inte är helt aktuell med det senaste som hänt. Pontus Mattsson har skrivit ett gediget reportage där han också intervjuat enskilda medlemmar, lyssnat vid partimöten och forskat i deras historiska rötter. Åtminstone jag förstår mycket bättre vilka de är och vad de står för efter att ha läst boken.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, sverigedemokraterna in på bara skinnet, Pontus Mattsson, politik