Bok 8: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Jaha, då har jag gjort det igen, läst en sådan där bok som alla talar om och som ligger högt upp på topplistorna. Och som vanligt när det händer så blir jag besviken. Visst småler jag emellanåt när jag läser den dråpliga historian om Allan Karlsson som på sin hundraårsdag rymmer från hemmet och därefter möter alla möjliga underliga typer och som blir jagad av polisen, men jag kan inte tycka att det är något speciellt med den här boken. Tycker skrivsättet påminner mycket om Arto Paasilinnas böcker och ser inget nytt i Jonas Jonassons skildring av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Insprängt i ramberättelsen får vi också följa Allan Karlssons liv och leverne innan han fyller hundra år. Det är ett liv där han, trots att han är ointresserad av politik, ändå hamnar i mer eller mindre världspolitiska händelser och träffar och blir bundis med presidenter och makthavare. T.ex. är han med i Los Alamos och styr om så att det slutgiltiga steget mot atombomberna tas. Visst är det beundransvärt att kunna fantisera ihop de här historierna men jag är ändå inte imponerad vid läsningen. Språket är enahanda och skildrar bara precis händelserna och inget mer. Jag vill nog ha ett mer rikt språk i den litteratur jag läser. Nåja, jag är nog ganska ensam om mitt tyckande för de som läst boken verkar nästan alla vara överväldigande positiva till den. Och gillar du buskis med torftigt språk så tycker jag du ska läsa den.

Förresten så läste jag boken på min mobil efter att ha upptäckt att det går att låna e-böcker även på en androidmobil. Redan är nästa bok lånad och det kommer jag att fortsätta med, för det är ett väldigt bekvämt sätt att läsa böcker. I alla fall för mig som har progressiva glasögon och behöver mycket ljus och stora bokstäver. Perfekt läsning i sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann