Ny Sekwa-bok är utläst: Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat. Romanen är skriven som ett långt brev till en ny man som huvudpersonen träffat. Brevskrivaren – jag hittar inte namnet nu när jag bläddrar tillbaka i boken och minns inte något – är en lång och vacker kvinna som föddes utan äggstockar och får ta hormonpreparat för att komma i puberteten och bli en ”riktig kvinna” eller rättare sagt på utsidan bli det, för inombords blir hon det inte och kan inte alls identifiera sig med andra kvinnor och deras kroppsliga särdrag. Hon blir en androgyn varelse helt enkelt. När hon träffar den som är mottagare av de skrivna orden bor hon dock ihop med en man som verkar älska henne som den hon är. Hon möter den nya mannen och det verkar som om något inom henne vaknar till liv, en sexuell längtan efter honom.
Jag upplever en mycket stark ensamhet och en känsla av uppgivenhet. Världen som skildras är full av festande, resande, droger och det är de ensammas värld, långt ifrån den jag själv lever i. Ärligt talat vet jag inte om jag gillar det jag läser och är kluven i mitt tyckande. Det som griper tag i mig är däremot ensamheten och utanförskapet, som jag tycker skildras så det gör ont i mig.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Ingen riktig kvinna, Virginie Mouzat, sekwa