Till pappa – även om det är för sent

Nej pappa, jag kan faktiskt inte sörja dig. Jag må vara hård och okänslig, men det går bara inte. Det är inte sorg jag känner, det är något annat. Det har funnits alltför många besvikelser för att jag ska kunna känna den där sorgen som man som barn bör känna när en förälder inte längre finns. En liten mikroskopisk del av dig gjorde att jag blev till och fick ett eget liv och den borde väl gjort att jag också känner sorg nu men det är omöjligt efter allt som hänt.

Minnen dyker upp, de flesta inte speciellt trevliga, även om det finns enstaka ögonblick då jag tror att det fanns någon slags gemenskap mellan oss. Men du har varit en alltför frånvarande pappa och vid de tillfällen du var närvarande var du egentligen frånvarande och såg inte mig utan någon annan som skulle motsvara de förväntningar jag inte kunde infria.

Slagen minns jag nästan inte och har väl förträngt dem. Fick berättat för mig att du ofta slog mig när det jag gjorde inte dög. För dig var jag storasystern som trots min ringa ålder skulle kunna allt, vara duktig, bäst, klokast. Och jag försökte bli bäst, jag ville ju vara dig till lags för du var ju min pappa och pappor skulle man lyda. Än idag försöker jag vara bäst, göra mitt yttersta och blir besviken långt in i själen när jag inte lyckas med mina föresatser.

Det året jag gick i andra klass tvingade du mig att varje eftermiddag sätta upp schackpjäserna på brädet och spela med dig, att visa min intelligens. I början var det roligt för jag fick ju hela din uppmärksamhet, men det förvandlades till ett tvång, en boja, för jag klarade förstås inte att infria dina förväntningar och du blev bara arg. Som tur var åkte du iväg igen, och när du kom tillbaka hade du glömt det där schackspelet och din förhoppning om att jag skulle bli ett schackgeni. Och jag skrev brev till dig, på tunna, tunna pappersark som skulle färdas med flyg över världens hav för att nå dig. Jag skrev brev och ritade mina små teckningar, var glad över att få skriva dem och hade glömt schackspelet, sjöng visan ”Pappa kom hem” för mig själv och längtade tills du skulle komma tillbaka hem igen.

Och du kom tillbaka, med presenter från världens alla hörn, men också med flaskorna som blivit din följeslagare under åren till sjöss. Flaskorna skulle förfölja dig under hela livet men det är möjligt att du på slutet fick vara i fred för dem, jag vet faktiskt inte. Du söp med kompisarna, blev lite konstigt kärvänlig i fyllan och jag minns äcklet jag kände, stanken av sprit.

Ett minne har för alltid etsat sig fast i mig – jag var tio år då och lekte en eftermiddag på gården. Vi flydde hals över huvud hemifrån, vi systrar och mamma, som knappt kunde prata. Du blev kvar där och sov väl ruset av dig, medan vi så småningom kom över det som hänt och återvände till lägenheten i rivningsfastigheten vi bodde i. Mamma pratade om skilsmässa, men det dröjde, pengarna fanns inte trots att hon arbetade heltid. De du tjänade försvann ju på annat håll och under dina resor var det många gånger vi levde på havregrynsgröt eftersom du inte skickat hem några pengar.

Ett annat minne värker i mig: Jag var en upprorisk tonåring och råkade illa ut och det gjorde dig säkert mycket besviken för du ville inte ha med mig att göra utan sa till mamma att skicka bort mig. Fjorton var jag och du ville inte veta av mig. Men du åkte iväg igen och när du kom tillbaka var även det glömt, åtminstone utåt sett. Men än idag finns det kvar i mig som en stor tagg som river och sticks.

Sjutton år gammal fick jag egen lägenhet och fast jobb. Än var ni inte skilda och det skulle dröja ännu ett år, men jag slapp grälen, den hemska tystnaden, de hårda orden, trippandet på tå för att inte störa dig när du sov ruset av dig. Det var ljuvligt att komma hemifrån och rå sig själv, ha egna pengar. Men trots allt var du ändå min pappa och jag såg upp till dig. Jag valde samma yrkesbransch som du och det var faktiskt du som hjälpte mig till det första jobbet efter att jag slutat nian – på din arbetsplats, för då hade du beslutat dig för att stanna på land och inte längre fara ut på dina resor. Möjligen hade livet till sjöss slitit på dig. Några år senare fortsatte jag i dina fotspår och försökte också få jobb till sjöss. Fast jag misslyckades och fick stanna kvar på land.

Så småningom träffade jag andra vuxna som såg mig som den jag var och gav mig det stöd som behövdes för att jag skulle lyckas genomföra mina akademiska studier, som den allra första i släkten. Jag tror faktiskt att du då var väldigt stolt, även om du inte sa något. Jag flyttade långt bort och fick egna barn, barn jag ville du skulle lära känna. När jag kom till Sverige sökte jag upp dig och vi umgicks korta stunder, du verkade tycka om min äldste son och jag lämnade honom hos dig under någon eftermiddag och jag tror att ni faktiskt hade det ganska roligt. En sommar några år senare hade jag ytterligare en son och for med honom till din hemort för att du skulle lära känna också honom en smula. Du hade ju tyckt om min äldste. Besvikelsen var stor när du sa nej och inte hade tid för oss.

Kontakterna sedan dess har varit mycket sporadiska och det sista jag hörde av dig var när jag fick ett gratulationskort på min 51-årsdag där du skrev: Grattis på 50-årsdagen. Och förra året skickade jag dig ett gratulationskort med foton på mina pojkar och några rader om hur vi hade det. I torsdags, på min 54-årsdag, fick jag besked om att du somnat in i din ensamhet.

Om jag tänker efter, så är det kanske ändå sorg jag känner: sorg över att jag hade en pappa som aldrig var en pappa, att vi aldrig kom nära varandra och att det nu är för sent. Och så samvetsförebråelser: jag kunde kanske gjort ytterligare något för att det skulle blivit bättre. Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om pappa, barndom, död, besvikelse, sorg