Ännu en bok jag läst på originalspråket italienska: Sostiene Pereira av Antonio Tabucchi. En ruskig och dubbelbottnad historia som utspelar sig i Lissabon 1938 under António de Oliveira Salazars diktatur. Boken är översatt till svenska och heter då Påstår Pereira.
Huvudpersonen är dottor Pereira, änkling som jämt och ständigt pratar med sin döda hustru via ett porträtt i våningen i Lissabon. Pereira arbetar på tidningen Lisboas kulturredaktion där han bl.a. översätter olika författares verk. Av en händelse läser han ett arbete av studenten Monteiro Rossi och beslutar sig för att anlita denne att skriva nekrologer om berömda författare att ha till hands när dessa avlider. Nekrologerna visar sig bli skrivna på ett sådant sätt att de inte kan publiceras och Pereira gömmer undan dem.
Eftersom Pereira lider av dåligt hjärta skriver han in sig på ett sjukhem där han träffar läkaren Cardoso och de för tillsammans många samtal. Cardoso ger sig senare iväg till Frankrike där han menar att friheten är större.
Långsamt blir Pereira medveten om det politiska klimat Portugal befinner sig i och vaknar till sist upp. Men hur det går till ska jag inte avslöja här.
Det är en underbart gripande bok som jag nästan sträckläste utan att bry mig om att slå upp alla ord jag inte förstod. Helheten förstod jag ändå och ville inte stanna upp under läsningen. Hur den är att läsa på svenska har jag ingen aning om, men jag rekommenderar den verkligen. Boken har även filmatiserats med Marcello Mastroianni i huvudrollen. Jag såg den på tv i Italien men då kunde jag inte så mycket italienska så att jag förstod allt. Dessutom håller jag fullständigt med Pumita om att böcker är bättre än filmer.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Antonio Tabucchi, Sostiene Pereira, Påstår Pereira
Nu var det rätt länge sedan jag läste Pereira men minns att jag tyckte om den. Har läst några av böcker av Tabucchi, den första innan jag skulle till Portugal: La testa perduta di Damasceno Monteiro. Den utspelar sig i huvudsak (vad konstigt där där blev, haha) i Lissabon så det var kul att känna igen platser "där jag hade varit med boken".
Gillar bra filmer också men bok som blir film brukar inte vara någon hit.
Pumita: Aha, du har läst Tabucchi på spanska märker jag. Jo, det är roligt att känna igen platser i böcker man läser. Och så även i filmer. 🙂
Nej, nej, jag har läst Tabucchi på svenska. Men det ser du väl att titeln är på italienska? 😉
Hehe, nu får jag medge att jag var mer än vanligt virrig och såg spanska där det var italienska. 🙂