Bok 18: L’età del malessere

Den här boken ingår i den kurs jag läser på Lunds universitet: italienska på distans. Boken finns översatt till svenska och heter då Olustens år. Den är så pass gammal att den verkar vara svår att få tag på i översättning, så jag rekommenderar dig att du läser den på originalspråket, precis som jag gjorde. Men du kanske inte läser italienska? Nåja, den finns på bibliotek också. Dacia Maraini heter författaren och för L’età del malessere fick hon Premio Formentor 1963, ett pris jag inte kan något alls om.

Det var oväntat lätt att läsa den på italienska och inte alls svårt att förstå, så jag kan kanske mer än jag tror trots att jag nästan aldrig läst romaner på italienska. Knappt tvåhundra sidor är den lilla boken och det är många känslor jag får när jag läser dem, även om språket är ganska torrt. Huvudperson är Enrica, en sjuttonåring som går i skola för att lära sig stenografering och maskinskrivning. Ja, det är ju tidigt sextiotal, före datorernas intåg. Händelserna utspelar sig på vårvintern i Rom och vi får följa med henne på regniga vandringar och besök hos olika män. Enrica bor i början av boken hos sina åldriga föräldrar men flyttar senare till en äldre kvinna där hon får arbete. Hon är upp över öronen förälskad i Cesare som studerar juridik utan att någonsin bli klar med sina studier. Han är dessutom förlovad med den rika Ninì och använder kanske bara Enrica som ett tillfälligt tidsfördriv. Enrica har en klasskamrat, Carlo, som i sin tur är förälskad i Enrica och förföljer henne överallt. Ytterligare en man blir en tillfällig förbindelse till Enrica: advokaten Giulio Guido, som hon senare stöter på i ett annat sammanhang.

Som sagt är det många känslor som förmedlas i texten. Det är en pessimistisk bok för det mesta och jag känner hur ensam Enrica egentligen är, speciellt efter att hennes mamma avlidit och hennes pappa alltmer ägnar sig åt att tillverka osäljbara burar och att dricka alltför mycket vin. Är det månne i de olika förbindelserna hon söker sällskap, någon att prata med? Fast i slutet blir hon stark och väljer sin egen väg och det ger mig hopp. Hon är en självständig person och vågar säga nej.

Jag blir nyfiken på hur den är att läsa i översättning och kanske jag gör det någon gång. Men på samma gång är jag rädd att det inte ska vara samma sak för jag tyckte väldigt om den på italienska.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *