Bok 12, 13, 14, 15 och 16

I förra inlägget – som var svar på frågor som Pumita ställde – skrev jag om tre böcker jag höll på att läsa. De är sedan någon vecka utlästa och jag har dessutom hunnit med ytterligare två stycken. Den sista slog jag ihop i förmiddags.

Bok 12: Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis
Den tog sig lite på slutet, den här boken, även om jag inte är helt förtjust i den. Det är framför allt dess pessimism som jag inte gillar. Det är som om det som skedde under andra världskriget alltid skulle förfölja människorna, att man aldrig blir fri och kan gå vidare.

Språket är i vilket fall som helst mycket njutbart och det är viktigt för mig. Jag vill inte läsa stavfel eller meningsbyggnadsfel utan ett varierat och poetiskt språk och det har den här boken. En poetisk läsnjutning där orden bygger meningar som får känslor.

Bok 13: Magnum Magnum
Oj, oj, oj, är man intresserad av dokumentärfoto ska man definitivt bläddra i den här tjocka tegelstensboken. En underbar bok med korta beskrivningar av de 69 fotograferna som presenteras med sex foton vardera, 413 (någon har alltås endast fem) foton på 565 sidor. Jag ”läste” den till frukost under knappt en månads tid, några fotografer varje morgon och ibland också senare på dagen. En sådan här bok orkar man inte med att ta till sig utan att lägga den ifrån sig med jämna mellanrum.

En av de fotografer som presenteras är Sally Mann, som intervjuas i Kobra tillsammans med andra kvinnliga fotografer. Annars är det tunnsått med kvinnor i Magnum Magnum och det är väl som det  brukar vara, att männen är de som blir störst, precis som inom så många andra områden. Eller så är det kanske så att kvinnorna ännu inte har hunnit uppmärksammas i den här exklusiva gruppen fotografer som Magnum är. Det var ju pionjärerna inom dokumentärfotografin som startade Magnum Photos, redan år 1947 på Museum of Modern Art (MoMA) i New York: Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, George Rodger, David Seymour och Bill Vandivert.

Bok 14: Berlitz’ New York Reseguide
Inför min förestående resa till The Big Apple införskaffade jag den här lilla guideboken, men jag ångrar mig nu och tänker att jag skulle köpt något mer gediget. Bilderna är taffliga och texterna dåligt skrivna. T.ex. bli man ömsom tilltalad med ni, ömsom med du. Någon borde se över såväl texter som bilder i den här guiden.

Informationsmässigt så får jag väl det viktigaste, men t.ex. en ordentlig karta saknas. Sevärdheterna radas upp efter varandra och det blir då tråkigt att läsa om dem.

Bok 15: Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Jag har läst de flesta böcker Ajvide Lindqvist skrivit och såg fram emot att få läsa även den här som stått i bokhyllan ett bra tag. Och visst höll den måttet. Jag mer eller mindre sträckläste den. Språket är omväxlande och poetiskt och historierna som berättas vävs in i varandra på ett underbart sätt.

När jag läste Människohamn kom jag på mig själv att jämföra med en annan svensk författare som skriver om konstigheter och spökerier, men som alls inte når den nivå som Ajvide Lindqvist har: Johan Theorin, vars Nattfåk jag skrev om förra året. Theorin har ett mycket taffligare språk med fel och brister som jag alls inte gillar.

Bok 16: Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist
Och så den bok jag läste slut idag, en liten humoristisk och mycket varm historia om två äldre damer som på ålderns höst sätter in en kontaktannons i tidningen men som också visar sig intrigera för att uppnå sina mål när kommunpolitikerna bestämmer sig för att köpa ut damernas hus. Jag satt och log och t.o.m. skrattade högt när jag läste den.

Tyvärr så dras mitt intryck ner av språkliga brister (tänk att jag aldrig kan ha överseende med att författare skriver felaktigheter) även om de inte är så många.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Himlen i Bay City, Magnum, reseguide, Människohamn, Sirila gentlemän sökes