Jag mötte en gammal kollega

Ja, som rubriken säger så mötte jag idag en gammal kollega jag inte sett sedan jag gav upp läraryrket för drygt ett år sedan. Fast innan dess var jag ju sjukskriven nästan ett år, så det var nog två år sedan jag pratade med den gamla kollegan, trots att vi bor i samma stad.

Nåväl, vad pratade vi då om den korta stund han hade tid att prata eftersom han skulle iväg i jobbet igen, trots att klockan var nästan sex på kvällen och han var fruktansvärt förkyld och hostade i armvecket mest hela tiden de få minuter vi stod där?

Efter sedvanligt utbyte av förfrågningar om hur vi mådde och svar om att vi mådde bra (ja, han var ju fruktansvärt förkyld förstås), så fick jag förstås frågan om hur jag har det på nya jobbet. Mitt svar blev att jag trivs men att jag faktiskt längtar tillbaka till skolan emellanåt. Reaktionen jag fick var: ”Det skulle jag aldrig gjort!” och det med stort eftertryck och jag fick nästan urskulda mig genom att säga att med tiden bleknar ju de negativa minnen och endast de positiva finns kvar. Hans svar förvånade mig eftersom jag vet att han är en mycket engagerad och omtyckt lärare som har många idéer och utvecklar undervisningen på ett bra sätt. På min tid var han en av de där som alltid var glad och hade ett par vänliga ord till övers när han såg att man inte hade det så bra själv. Mitt intryck nu var alls inte så, utan han såg väldigt uppgiven ut.

Ja, varför är det nästan alltid så när jag träffar på gamla kollegor, att de verkar så otroligt trötta och nedstämda? Fler än en gång har jag fått kommentaren att jag ska vara glad som är därifrån och de berättar om stämningen på min gamla skola som något väldigt jobbigt.

Och jag som ibland snuddar vid tanken på att åter igen ägna mig åt undervisning.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, lärare