Bok 1: De apatiska

Jag fortsätter min tradition från förra året och skriver lite om de böcker jag läst.

Först ut är den här tegelstenen på 600 sidor och som jag började läsa under förra årets sista vecka men inte blev klar med förrän i förrgår, på årets första dag. De apatiska är den andra boken jag läser av Gellert Tamas och jag blev minst lika tagen av den här som hans förra: Lasermannen. Gellert Tamas skildrar i dokumentär form ett par år av Sveriges asylpolitik och vilka konsekvenser den förda politiken får för människor i utsatta situationer. Titeln anspelar förstås på de barn som man sa var apatiska och som vållade så stor debatt och spekulation runt mitten på förra decenniet, men jag skulle tro att det även skulle kunna vara attityden hos de människor som hade besluten i sin hand som anses vara apatiska.

Det första jag slås av är alla de citat av myndighetspersoner med verbet verkställa. Man ”verkställer barn” och man ”verkställer familjer”. Jag tycker dessa uttryck avpersonifierar människorna som ska avvisas och ger en kall bild av de personer som yttrar dem. Och jag frågar mig om det verkligen är så som ordet verkställa används. Har det blivit en sådan rutin att verkställa beslut om avvisning av barn eller familjer att man till slut förkortat uttrycket så här?

Jag förfasas över alla de människoöden som skildras och försöker se någon förklaring i hur man tänker som handläggare på migrationsverket eller som utredare. Men jag kan inte komma ifrån tankarna på hur det är att arbeta som handläggare. Inte har man någon möjlighet att gå emot de lagar eller den praxis som råder utan man får snällt rätta in sig i ledet om man ska ha kvar jobbet som handläggare. Nej, i stället måste det till en ändring av lagen för att människor inte ska komma i kläm.

Jag reagerar också starkt på den svarta bild som Gellert Tamas målar upp av speciellt tre kvinnor: förra regeringens migrationsminister Barbro Holmberg, migrationsverkets chef Annica Ring och regeringens samordnare för utredningen av de apatiska flyktingbarnen, Marie Hessle. Gellert Tamas ger inte mycket för dessa kvinnor. Måhända är jag blåögd men jag kan inte tro att de är så genomruttna som de framstår utan måste tro att de också hyste någon slags medmänsklighet för de barn som utvisades.

Flera barns historier berättas och vi får veta vilka hemskheter de utsatts för i sina hemländer: våldtäkter, vittnen till föräldrars eller släktingars avrättningar osv. När de anländer till Sverige (eller Norge, som det också berättas om) får de vänta på migrationsverkets besked i månader och år och hinner under tiden bli allt sämre. De får vård, men ändå inte, eftersom man tvivlar på deras uppgifter. Föräldrarna anklagas för att ha förgiftat dem eller misskött dem och under tiden går de allt djupare in i sin sjukdom.

En tanke jag får när jag läser är hur vi betraktar vårt land Sverige. Ibland tror jag att många som bor här anser att Sverige är det mest fantastiska land som finns i världen och att vi skulle vara vida kända för vår demokrati och våra sociala förmåner. Så kända att alla flyktingar skulle kunna göra vad som helst för att ta sig hit. Men se, det tror jag är en stor myt. De allra flesta flyktingar tror jag inte har en aning om att det finns ett land som heter Sverige förrän de kommer i den situationen att de blir tvingade att fly. Varför skulle man söka sig frivilligt till ett land med den asylpolitik som vi för i Sverige? Gellert Tamas tar fram statistik för hur många som verkligen får stanna och nålsögat har blivit allt mindre.

I boken får vi också följa påskuppropet som inleddes av dåvarande ärkebiskopen KG Hammar som en protest mot regeringens asylpolitik. Det blir en stor manifestation men dess krav avvisas av regeringen.

Det är en bok som berör och engagerar, men som också väckt stor debatt och kritik. En bok mycket väl värd att läsa i dessa tider av åter hårdnande asylpolitik. Nästan varje dag ser vi nya rubriker i tidningarna om utvisningar som gäller barn. De har blivit så vanligt förekommande att vi knappt reagerar längre. Medmänskligheten är på väg att försvinna, tycks det mig. Kanske är det därför man i Hököpinge i Vellinge kommun sa nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn eller -ungdomar? Är det därför man i Schweiz röstade emot minaretbyggnader? Är det därför man i Höör protesterar mot att rättspsykatrin öppnar en mottagning?

Och jag säger som jag brukar säga: Vi har en jordglob och människan är en art och vi människor måste samsas på denna enda jordglob. Våra gränser är konstlade och släpper oftast bara igenom människor i riktning mot de fattiga delarna. I andra riktningen är det ett under om någon skulle kunna passera den allt mer bevakade gränsen och därefter accepteras. Varför? Finns det i vårt glest befolkade land inte plats för andra?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, De apatiska, asylpolitik, Gellert Tamas, flyktingar