Bok 27: Drömmarnas Bakgård

Maud Nycander och Lars Palmgren har tillsammans gjort den här boken som handlar om det land jag betraktar som ett av ”mina” länder: Nicaragua, där jag bodde tre innehållsrika år, där jag gifte mig och där min förstfödde kom till världen för nästan tjugo år sedan. Förstås läser jag texterna genom ett nostalgiskt skimmer som gör att mina ögon tåras av vemodiga minnesbilder och längtan tillbaka till ett land som jag inser inte längre är samma land som när jag bodde där.

Maud Nycander är fotograf och filmregissör och blev nyligen uppmärksammad för filmen Fotografen från Riga. Hon står också bakom den prisbelönade dokumentärfilmen Nunnan som fick en guldbagge 2008.

Lars Palmgren är journalist och hörs på radions P1 när det rapporteras från Latinamerika. Han har följt Nicaraguas (och Latinamerikas) utveckling sedan sandinisterna besegrade Somoza-diktaturen 1979. Numera bor han i Chile.

Dessa båda befann sig i Nicaragua även de åren jag bodde där och samlade material till Drömmarnas Bakgård som kom ut 1991. Den verkar inte gå att få tag i någon annanstans än i antikvariat. Själv fick jag låna den av en väninna som, liksom jag, jobbat i Nicaragua.

De stora svartvita fotona fängslar mig. Många är sorgliga men där finns åtminstone ett som får mig att le stort och igenkännande. Det föreställer två personer. En kvinna är på väg ut genom en dörröppning, med blicken riktad från betraktaren ut mot den ljusa utomhusmiljön. Fotot är taget inifrån och man ser en man som står lutad mot dörrkarmen, håller en mugg i handen och har ena benet lutat lite nonchalant över det andra medan han leende och värderande riktar sin blick mot kvinnans bakdel. Det här fotot är precis på pricken en bild av den machismo som finns i Nicaragua men också av den styrka som många kvinnor har och som gör att de står ut och fortsätter strida för sina rättigheter. En underbar bild.

Flera av fotona visar människor som drabbats av det inbördeskrig där contras var de som med stort ekonomiskt stöd från USA ville få sandinisterna på fall. Minor dödar och lemlästar. Bilderna visar på ett grymt sätt de som drabbades.

Texterna i boken berättar om olika händelser och jag fångas speciellt av berättelsen om contras-attacken mot Quilalí där en mamma frågar Maud Nycander om hon inte kan ta ett foto av hennes döde son. Mamman hade ju inte något foto av honom som levande. Fotot Maud Nycander tog finns med i boken och där ser man ynglingen ligga i sin kista med öppna ögon.

Som sagt, jag blev rejält nostalgisk och satt och snörvlade när jag läste den här boken. Den som inte varit i Nicaragua reagerar säkert inte på samma sätt, men jag tror ändå att man måste bli berörd av de starka fotona.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *