Årets fjärde och femte bok samt lite om andra gamla böcker

Haha, mitt nyårslöfte att skriva om de böcker jag läser under året har inte riktigt hållt, men jag gör nu ett försök att reparera skadan.

Den fjärde boken var tjock, t.o.m. mycket tjock, med nästan 900 sidor. Anledningen till att jag överhuvudtaget tog mig an detta mastodontverk får jag skylla på Klimakteriehäxan som i flera inlägg hyllat författaren, vilket förstås gjort att jag blivit nyfiken på denna.

Boken är Blonde av Joyce Carol Oates. Jag köpte den i pocketupplaga förra sommaren, men inte förrän i januari började jag läsa den. Som man kan förstå tog det sin lilla tid att avsluta den. Jag började läsa under de sista dagarna i Italien i början på januari och skulle sedan få lov att fortsätta i minst en månad ytterligare när jag kom hem, eftersom det här hemma finns så många fler saker att sysselsätta sig med så att läsningen sätts på undantag.

Nåväl, boken var en emellanåt hemsk inblick i kändisskapets vedermödor och vad det kan leda till om man inte har en stark personlighet. Huvudperson är Norma Jean Baker, den flicka som sedermera blev känd som Marilyn Monroe, kvinnan som för alltid kommit att bli den ultimata sexsymbolen under 1900-talets senare del. Joyce Carol Oates skriver i sitt förord att hon inte gör anspråk på att berätta den sanna historian om Marylin Monroes liv utan försöker tränga förbi den yttre masken och ge henne ett eget liv, ett liv som är allt annat än en dans på rosor utan i stället ett liv där hon utnyttjas på alla sätt och vis. Jag får t.ex. en helt annan bild av John F Kennedy än den gängse. I förhållandet med Marilyn Monroe är det han som bestämmer villkoren och hon utnyttjas endast för sin kropps skönhet. Strax efter förbindelsen med den mäktige presidenten hittas hon död. För den som är intresserad av kändisskapets avigsidor och kanske vill förstå lite av den gloria som Marilyn Monroe fick, bör läsa boken. Jag rekommenderar den verkligen.

Som jag nämnde är det ingen sann biografi av Marilyn Monroe; det uttrycker Joyce Carol Oates klart och tydligt. Några som inte gjort klart detta i sina böcker är de två författare som Per Svensson tagit upp i en intressant kulturartikel i Sydsvenskan: Först Betty Mahmoody med sin bok Inte utan min dotter och sedan Liza Marklunds Gömda. Per Svensson kopplar samman författarna och menar att båda böckerna bygger på främlingsfientlighet gentemot muslimer och ger sken av att vara sanna historier.

Jag läste Inte utan min dotter för många år sedan, antagligen ganska snart efter att den kommit ut. Jag blev berörd och fängslades av historian, men på samma gång gnagde något i mig som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Allt kändes så svart och vitt och det fanns ingen gråskala i skildringen av människorna, att vi i den rika världen är bäst och att man i den arabiska delen av världen bara är ute efter att förtrycka kvinnor. När filmen kom hade jag funderat färdigt och kommit fram till att historian i allra högsta grad byggde på fördomar och vägrade se den, även om jag fängslats så av boken.

När jag kom tillbaka till Sverige 1997 rekommenderade någon mig att läsa Liza Marklunds Gömda och jag tog mig an den lånade boken. Jag läste ut den men blev på samma sätt också beklämd över hur människor skildrades efter vilket ursprung de hade. Och jag tyckte denna gång inte alls om boken även om jag läste ut den, mest för att få reda på hur den slutade och kunna delta i samtal om den. Så många i min omgivning hade ju läst och berörts av Mias öde. Därefter har jag aldrig haft någon lust att läsa något av Liza Marklund och det kan tänkas att jag eventuellt missat något bra, även om jag tvivlar på det.

Ok, jag har också hunnit med en femte bok det här året, förutom den tjocka Blonde: No och jag, en nyutgiven bok skriven av den franska författaren Delphine de Vigan. Anledningen till att jag faktiskt läste boken var en nätbekant som är inblandad i utgivningen. Tänk vad nätkontakter kan ställa till med. Hade det inte varit för denna person hade jag nog aldrig kommit på tanken att läsa en bok av en fransyska. Eftersom boken inte fanns på mitt bibliotek gav jag den som inköpsförslag till personalen och eftersom de är så tillmötesgående på kommunbiblioteket (och att jag faktiskt känner nästan hela arbetsstyrkan) så beställdes den lilla boken och jag fíck första tjing på den.

No och jag handlar om en överintelligent, möjligen autistisk, tjej i tidiga tonåren som får en uppgift i skolan som innebär att hon ska göra något hon egentligen avskyr: hålla ett föredrag i valfritt ämne. Pressad av läraren väljer hon att redogöra för hemlöshetens villkor i Paris och att intervjua någon hemlös. På Gare d’Austerlitz, en av Paris’ många tågstationer,  hittar Lou (skolflickan heter så) sin hemlösa person, en några år äldre flicka vid namn No. Lou intervjuar No och föredraget blir en succé. Tankarna på Nos hemlöshet driver Lou att åter söka upp henne, med en vilja att hjälpa henne att komma från gatan.

Historian är annorlunda och ger en inblick i hur empatiska tonåringar kan vara om de ges möjlighet. Jag tycker också att den skildrar hur behovet att hjälpa andra är något som driver människor att faktiskt göra något men att de "hjälpta" kanske inte alltid vill vara de personerna som de som hjälper vill att de ska vara utan i stället är vanliga personer med sina fel och brister. Rekommenderas! Och inte alls lika tjock som Blonde. Bara drygt 200 sidor.

Och för närvarande håller jag på med kursböcker till den distanskurs i digital bildbehandling jag går, så några skönlitterära böcker blir det inte på ett tag.

Andra bloggar om: böcker, litteratur, Blonde, Marilyn Monroe, Joyce Carol Oates, Liza Marklund, Gömda, Betty Mahmoody, Inte utan min dotter, No och jag, Delpine de Vigan