Febersvammel om bloggare och döden

Mycket svammel har rört sig i hjärnan nu när jag varit sjuk, en massa febersvammel. Det blir väl så när febern når för högt. Det mesta har jag redan hunnit glömma bort, men en del jag ännu minns är när jag i feberdvalan såg ett otal bloggsidor framför mig och hur jag själv bloggade för fullt och kom på de mest fantastiska ordvändningar som tvunget skulle publiceras. I tankarna var jag en fullfjädrad skribent som närapå var författare redan. Även om febern gjorde mig absolut oförmögen att sätta mig vid datorn gav den mig oanade förmågor. Ja, så konstigt det kan bli.

Speciellt två bloggar dök upp i feberdvalan, två som inte längre uppdateras eftersom dess ägare inte längre finns i livet. Jag tänkte på hur jag fått reda på hur de avlidit och tankarna associerade vidare till alla andra bloggar jag följt men som inte längre uppdateras. En del har helt enkelt meddelat att de inte fortsätter skriva och då vet jag ju varför. Men de som inte meddelar sina läsare om varför uppdateringen uteblir – vad kan egentligen ha hänt med dem?

En del bloggare tar sina små uppehåll, det märker jag ju efter ett tag. Men blir uppehållet för långt börjar allt mina tankar vandra iväg och fantisera om allt från olyckor till sjukdomar. Har jag haft kontakt med bloggaren på så sätt att jag varit en hyfsat flitig kommentator eller t.o.m. haft mailkontakt, brukar jag skriva ett meddelande och helt enkelt fråga varför personen i fråga inte uppdaterat, men har jag inte haft den kontakten blir det känsligare att fråga och då fortsätter jag att undra tills vederbörande uppdaterar igen och uppehållet får en förklaring.

De allra flesta bloggare brukar meddela när de tar en liten paus och då finns det ju ingen anledning att oroa sig. Men ett fåtal bloggare tystnar utan ett enda ord till förklaring och då jag får leva med min undran och glömmer nog till sist bort dem. Det finns ju så många andra att läsa.

De två bloggare jag nämnde som inte längre finns i livet, löste det på olika sätt. Den ena hade en släkting som skrev och meddelade den sorgliga nyheten. Den andra bara tystnade, men jag fick genom en annan bloggare veta vad som hänt.

Ja, vad händer egentligen med det digitala livet när det verkliga livet är slut? Alla hemsidor, mailkonton, bloggkonton, facebookkonton, communitykonton, etc? Finns det någon "utgångsdatum" så att de släcks ner efter en viss tids inaktivitet? Eller svävar den digitala informationen runt i cyberrymden i all oändlighet? Dör vi aldrig den digitala döden? Är vi helt enkelt odödliga i cyberrymden?

Tanken på att leva för alltid i den digitala världen tilltalar mig inte speciellt mycket. Dör jag i verkligheten vill jag också dö nätdöden. Kanske jag ska skriva mitt digitala testamente, ett brev att öppnas efter min död och som innehåller alla användarnamn och lösenord till konton jag använder på nätet, tillsammans med en text som ska publiceras på de olika sajterna.

Fast egentligen vore idealet en knapp att trycka på alldeles innan jag dör och som skulle skriva ett meddelande till alla digitala konton: "Susanne insomnade fridfullt idag och kommer inte längre att finnas med i internetvärlden."

Men ännu tänker jag fortsätta blogga ett bra tag till, minst två inlägg per månad vågar jag utan vidare lova. Blir det ett uppehåll som är för långt så har väl något hänt mig.


Andra bloggar om: , , , ,

8 reaktioner till “Febersvammel om bloggare och döden”

  1. Intressant och bra skrivet inlägg! Jag har funderat på likadana saker någon gång. Hur får folk veta om något hänt mig? Här i Tyskland har jag och mina rumskompisar skrivit ner vem/vilka vi andra ska kontakta om något händer någon av oss, men hur gör man med alla dessa människor som t.ex. bloggbesökare? Det är en svårare fråga.

    Ha en bra kväll nu i alla fall!

  2. Även jag har funderat över det här. Bl.a därför att jag är s.k owner i en mailinglista. Vad händer med den när jag dör… Community-sidor, i vart fall där jag är med, tas bort efter några månaders inaktivitet. För övrigt vet jag inte… har funderat på samma sätt som du.

    Nu ser jag att du har en "fnul-grej" här som visar dina besökare… hur tusan fick du dit den? Jag har försökt men inte lyckats. Har försökt lägga in länken som man ska, men det händer inget! Mer än att länken syns – och det är förstås inte meningen!

  3. Du undrade vad som händer med det digitala livet. Mejlkonton avslutas iaf efter ett tag om de har varit inaktiva. Ditt inlägg fick mig att tänka på en person som gick bort för ett par år sedan. Jag kände henne väl men vi hade bara mejlkontakt (vi kunde inte träffas IRL fast vi inte bodde så långt ifrån varandra) när hon blev obotligt sjuk. Den gången jag fick ett felmeddelande som svar på mitt mejl visste jag att hon inte fanns längre. Det var en märklig känsla… och mycket sorgligt!

  4. Skönt att läsa att du verkar må bättre igen.

    Om jag dör "planerat" kommer jag att lämna över lösenord till någon som kan ta bort min sida, om jag inte tar bort den själv. Händer det något "snabbt och oplanerat" så finns det ingen som stänger min sida. Nu har jag inte den typen av läsare, men jag vill inte ha den öppen för kommentarer.

    Å andra sidan tror jag att det kommer att tillhöra oväsentligheterna den dagen det blir aktuellt.

  5. Haydee: Jo, i det verkliga livet har man i stort sett alltid någon sorts plan för vem som ska meddelas. På min arbetsplats får vi t.ex. varje nytt läsår fylla i en blankett om närmast anhöriga.

    Mia: Jo, på en del sajter händer något när man inte är inloggad på ett tag, men jag tror inte det gäller överallt. Här på webblogg t.ex. blir man nog kvar tills blogghotellet också går i graven.

    Fnulen har du inte fått att fungera, ser jag. Skriver ett mail och ser om jag kan hjälpa dig.

    Pumita: Jo, en del mailkonton kan nog avslutas, men jag tror inte alla gör det. Hotmail har ju en alldeles för kort tid (3 mån var det i alla fall förr) men jag tror säkert det finns mailkonton som bara flyter runt. Hmm, det ger mig idén att prova ett urgammalt konto jag hade för ett par år sedan men övergav p.g.a. spam.

    Åsa: Jo, tack, det går åt rätt håll.

    En "planerad" död är nog att föredra i det här fallet, men annars föredrar jag nog en helt "oplanerad" variant.

    Kanske oväsentligt, men ändock något som förr inte var aktuellt att tänka på. I det verkliga livet sätter man ju in dödsannonser och håller begravningar för de närmaste. I det digitala livet finns inga sådana traditioner och då får ju ens digitala vänner oftast inga meddelanden alls.

  6. Men Susanne,

    Vadan allt detta tal om döden? Hur mår du egentligen?

    Jag hoppas innerligt att du inte är allvarligt sjuk, men man börjar ju undra.

  7. Hej på dig.

    Jag såg dig hos Mia.

    Vad är en fnul? Har försökt läsa mig till det men det var inte enkelt.

    Har kikat lite på din blogg, en kul sådan.

    Så jag kommer igen.

    Kram från nabolandet.

    Synne.

  8. Nej, nej, Kerstin, oroa dig inte! 🙂

    Det var febersvammel och då kan vad som helst hnda tydligen. Ungefär som i drömmarnas värld.

    synne: Välkommen hit! Fnul är något alldeles nytt som Johan Larsson (han som står bakom nyligen, knuff, intressant) har knåpat ihop. Inte vet jag så mycket mer, men jag brukar hoppa på de grejer Johan fixar. Kanske ytterligare något socialt kommunikationsverktyg för att hitta nya nätvänner och nya bloggar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *