Nu ska jag berätta en historia som började i Sverige för många år sedan, på den tiden då människorna ringde till varandra på fasta telefoner, ägda av statliga Televerket, och då datorerna ännu inte invaderat våra svenska hem, utan nästan enbart användes av universitet och framsynta företag. Jo, de användes nog också av en del skolor som tyckte de ville satsa på att lära ut datoranvändning, men överlag var man på den tiden väldigt rädd för att datorerna skulle bidra till en ökad arbetslöshet bland befolkningen.
På den tiden hade jag mitt första lärarjobb i norra Botkyrka, var ung och engagerad och jämt i farten. En egen tvårumslägenhet hade jag, bara fem minuters gångväg från min arbetsplats, dit jag hastade varje morgon, ivrig att träffa elever och kollegor. Sena nätter bekom mig inte och jag pluggade dessutom spanska på kvällstid, först på Gullmarsplans vuxengymnasium och sedan på Stockholms universitet, dit jag åkte tunnelbana minst två gånger i veckan. Spanska ville jag lära mig ordentligt eftersom jag hade som mål att ge mig ut i stora världen och bidra till ett drägligare liv för de som inte har det så bra som vi. Mitt engagemang hade vid den här tiden än så länge sträckt sig till att vara medlem i den nu sedan länge avsomnade Chilekommitten som höll till i det ännu aktiva Solidaritetshuset på söder.
Jag fullständigt sög i mig all information om situationen i Chile (och andra länder i Latinamerika) och undgick förstås inte att lära känna många av de chilenare som befann sig på flykt i vårt land undan sitt lands diktatur. Några av dem blev mycket goda vänner och umgänget med speciellt ett syskonpar, bosatta norr om Stockholm, blev mycket tätt. Många helger tillbringade vi med att diskutera, skämta, äta och dricka gott, besöka politiska möten, musikarrangemang eller teater. När syskonens respektive efter en tid anlände blev umgänget än tätare. Mina planer att åka till Nicaragua som biståndsarbetare började ta form, men även en resa till Chile och Argentina. Förstås diskuterade jag mina planer med vännerna och de erbjöd mig att få bo i det hus i Viña del Mar där deras mamma och två systrar fortfarande bodde kvar.
Resan blev av och samma dag skolan slutade i juni året 1987 åkte jag söderut med tåg mot Kastrups flygplats utanför Köpenhamn, där planet mot Chile lyfte. Det blev en oförglömlig resa i sällskap med en av syskonens systrar. Vi var med om studentprotester i Valparaíso, fängelsebesök hos politiska fångar, nattliga "klotterräder", besök hos olika organisationer som arbetade mot diktaturen, lifttur till södra Chile med dess storslagna natur och mängder av andra aktiviteter som jag fotograferade och skrev om. En del publicerades när jag kom hem och jag hann också med att tillsammans med en chilensk fotograf göra i ordning en fotoutställning på ABF i Stockholm med några av de foton jag hade med mig hem, innan jag åkte vidare till Sandöskolan för att förbereda mig inför nästa stora äventyr, det till Nicaragua, som varade i tre år.
Under åren i Nicaragua höll jag fortfarande kontakt med mina chilenska vänner, men när jag därefter flyttade till Italien blev det alltmer sällan vi skrev till varandra. Några enstaka telefonsamtal skedde, speciellt när jag var på väg tillbaka till Sverige, och en av bröderna besökte mig i Italien, men så täta kontakter som förr hade vi inte längre. En av bröderna hann också skilja sig och hans fru återvände med deras dotter till Chile när Pinochet fallit. Kontakten med henne blev också alltmer sporadisk och när jag återvände till Sverige hade den helt försvunnit och den ena visste inte längre var den andra befann sig.
Nåväl, åren har gått och jag har blivit något av en datornörd, som lever livet uppkopplat för att klara såväl jobb som privatliv. Datorerna har en helt annan roll än de hade på 1980-talet då jag började denna historia. Jag bloggar, skriver e-post nästan dagligen, gör hemsidor, fotograferar digitalt och umgås virtuellt med flera personer, såväl dem jag träffat på riktigt som dem jag inte träffat. För nästan ett år sedan gjorde jag också som så många andra: skaffade ett konto på Facebook. Inte har jag så speciellt många vänner där, men de jag har är alla sådana jag känner på riktigt, några bor nära och andra längre bort. Ibland har jag väl undrat vad jag ska där och göra, men hur det nu är så har jag stannat kvar, trots alla hugs, pillows, walls, likeliness och annat trams.
I förrgår kväll loggade jag efter en lång tids frånvaro in på mitt Facebookkonto, tittade in hos dottern till en av de chilenska systrarna, vilken jag sedan en tid haft som vän, utan att prata speciellt mycket med henne. Hon bor i Sverige men jag visste att hon nyligen varit på besök i Chile och tittade därför efter foton från hennes resa. Och där, på ett av fotona upptäckte jag ett namn jag mycket väl kände igen: dottern till den försvunna chilenskan som hade återvänt till Chile och som jag helt mist kontakten med. En kommentar var jag ju tvungen att ge till fotot och så dök det igår upp ett svar med några mycket varma ord som gjorde mig mycket nostalgisk och full av tacksamhet över Facebooks existens. Trots att jag inte sett henne sedan hon var ungefär fyra år, så berättade hon att hon tydligt mindes hur jag lekt med henne och läst högt för henne under den tid vi träffades så intensivt. En förfrågan om när jag skulle komma till Chile följde med, liksom en varm hälsning från hennes mamma.
Så nu sitter jag här och funderar på om jag ska lyckas ta mig till Chile igen. Under tiden får jag nöja mig med virtuella kontakter över nätet. Det är nog inte så illa det heller.