Läraravundsjuka

Surfar in på Sydsvenskan nu på kvällskvisten efter att ha suttit med planerings- och rättningsjobbet sedan tidigt i förmiddags. Eftersom jag vill ha lite lokala nyheter förutom de riksnyheter jag hinner uppfatta på radion, som jag ibland låter stå på, så klickar jag mig in på de två blaskorna som har sådana upplagda på nätet: Skånskan och Sydsvenskan. Visst skulle jag väl kunnat ha en papperstidning också, men jag har insett att det bara är bortkastade pengar. För ett par år sedan hade jag en prenumeration, men tidningarna samlades i en enda stor oläst hög på köksbordet. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att hinna läsa tidningen ordentligt och högen bars ut till pappersinsamlingen efter några veckor. Nåväl, i kväll läste jag om den så vanliga avundsjukan gentemot lärare i en artikel om att föräldralediga lärare kan gå i tjänst på loven. Hela 45 kommentarer finns i skrivande stund och de allra flesta röjer en djup okunnighet om hur lärare arbetar. En Fred har uttalat sig och jag antar att det är bloggaren Freon som jag ibland tittar in hos, en vettig människa som naturligtvis är väl insatt eftersom han själv är lärare. Men många kommentatorer gör mig så förbaskat arg, så jag inte vet vart jag ska vända mig. Signaturen Håkan skriver t.ex.

"Jag har lärare i bekantskapskretsen, som har jobb där de tjänar lika mycket som de gör på lärartjänsten, då de har ett otroligt överflöd av ledig tid att arbeta med annat på! Detta är fakta."

Nej du Håkan, fakta tycker jag i stället är bl.a.:

Inte en enda ledig söndag under terminstid.
Elev- och föräldrasamtal på kvällstid, antingen på telefon eller som utvecklingssamtal.
45 timmars arbetsvecka, som oftast blir mycket mer, eftersom tiden emellanåt inte räcker för alla de arbetsuppgifter man som lärare ska sköta.
Obetald övertid, eftersom man förväntas ställa upp på sin "lediga" tid.
Egna barn som inte ser sin mamma (eller pappa) i perioder av utvecklingssamtal.

Japp, då undrar kanske någon läsare av den här bloggen (som numera uppdateras så sällan p.g.a. tidsbrist) varför jag då blev lärare? Svaret är att när jag utbildade mig till lärare i början på 1980-talet så var arbetsvillkoren betydligt bättre och yrket mer ansett. Sedan dess har skolorna kommunaliserats och facket mist mycket av sitt inflytande. Arbetsuppgifterna har utökats och många lärare är tvungna att undervisa i ämnen de aldrig utbildats i. Det gäller även mig och jag kan inte göra något åt det. Schemat har nog aldrig varit så tufft som detta läsår, med totalt sjutton olika lektioner som ska planeras var för sig varje vecka. Dessutom är jag i stort sett ensam som klassföreståndare, med alla de sysslor det innebär. Min egen pojke beklagar sig över sin mamma som aldrig har tid för honom utan i stället hänvisar honom till hans mormor när det gäller så enkla saker som att gå ut och införskaffa något klädesplagg. "Jag ska då aldrig bli lärare", har han sagt mer än en gång. "Du jobbar ju alltid!"

Nej, ärligt talat vet jag faktiskt inte om jag orkar så länge till i den här takten. Åren har satt sina spår och jag har inte längre samma beredskap som förr för att klara sena kvällar och sömnlösa nätter. De där fantastiskt engagerade lektionerna som alla efterlyser från oss lärare för att vi ska få eleverna intresserade och kunniga, dem orkar jag inte längre genomföra, hur mycket jag än vill. Jag är alltför trött och vill också ha en "superlärare" som kan visa mig hur jag ska få tillbaka gnistan!

Så, nu har jag skrivit av mig lite av ilskan! Och inser att jag har ännu en jobbig vecka framför mig, med tre åtgärdsprogramskvällar (på obetald övertid), ett två timmar långt mattemöte (på obetald övertid), två elevvårdskonferenser, ett kemiprov, två klasser att skriva utlåtanden om och – ja, just det, sjutton färdigplanerade lektioner också, förutom de fyra jag inte behöver planera utan bara finnas i klassrummet och hjälpa till.

God natt!


Andra bloggar om: , ,

7 reaktioner till “Läraravundsjuka”

  1. Om just det (tjänstgöra på lov) varit möjligt i fler yrkesgrupper, så hade det inte blivit de reaktionerna. Okunskapen är stor om vad det eg. innebär att vara lärare. Vårt kommunalråd hävdar i princip att vi arbetar 3½ tim per dag… Sånt gör mig trött och arg.

  2. Jo, helt rätt, det var jag. Jag är också ”Lärare” – kommentar nummer 50.
    Häng kvar, både i skolan och på bloggen, du behövs! Allmänhetens ignorans och felinformerade inlägg i debatten måste bekämpas!
    Ilskan och tröttheten till trots: När jobbet är bra, så är det världens bästa…

  3. Panter: Numera, när någon öppet ifrågasätter lärares arbetstid, brukar jag fråga varför h*n inte själv blivit lärare.

    Lou: Vilken slogan? Musiktips? Det beror ju på vilken smak man har.

    Fred: Jo, alldeles riktigt, när det fungerar bra är lärarjobbet underbart.

    Farsan Baloo: Kommer!

  4. Men som du skriver Susanne, läraryrket har fallit i både lönehänséende, status och vad gäller arbetsförhållanden. Jag blir också så in i nordens förbannad när man gnäller på lärare idag och jag skulle aldrig ha ägnat mig åt undervisning om jag vore ung idag.

    Det där du säger om din sin stämmer på väldigt många lärarbarn idag. Det är alltså precis tvärtom mot vad som var fallet förr, då det inte var ovanligt att lärarbarn just valde att bli lärare de också.

    Jag, som var sfi-lärare på
    80-talet då sfinundervisningen kommunaliserades, begrep aldrig varför inte lärarkåren ställde sig upp som en man och protesterade så det bara skrek om det när skolan också kommunaliserades. Istället för att protestera köptes lärarkåren med någon tusenlapp, och jag visste att nu lurar HSB (Göran Pernsson) skjortan av lärarna och de sväljer betet utan att inse vad det är de godkänner. Idag vet de, åtminstone de som var med då det var anständigare tider.

  5. Kerstin: Och det fria fallet i både anseende och löneutveckling tror jag har att göra med att andelen kvinnliga lärare har ökat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *