Utvecklingssamtalskväll

Utvecklingssamtal med åtgärdsprogramsskrivning och individuell utvecklingsplansskrivning avslutade kvällen:

Sitter med elev och förälder runt bordet med alla papper utspridda mellan oss. Samtalet flyter på, men tar tid. Vi blir avbrutna en liten stund av vaktmästaren som går sin låsningsrunda och kontrollerar att alla fönster är stängda – ett öppet fönster kostar mycket när larmet går igång. Vi låter inte det korta avbrottet störa oss utan fortsätter att prata och gläds åt framsteg som gjorts och förmanar när vi tar upp saker som inte fungerat så bra. Efter nästan två timmar är alla papper skrivna och parterna nöjda med vad som satts på pränt. Ansvaret fördelat för åtgärderna och nästa samtal inbokat i almanackorna. Belåtna går vi alla ut från klassrummet mot den nya jättekopieringsapparaten i det ödsliga personalrummet för att ta kopior på alla skrivna papper. På väg ut får jag plötsligt en kram av den belåtna mamman för att jag "är en så vänlig och omtänksam människa". Glad i hågen blir jag, säger hej och kommer ihåg att släcka lamporna i personalrummet innan jag går ut.

Värmen i orden och kramen dröjer kvar när jag cyklar hem i kvällen och äntligen får träffa sonen som hunnit ringa mig tre gånger på mobilen under utvecklingssamtalets gång. Handbollsträningen närmar sig så det blir ingen lång stund innan han försvinner ut. Och då, då får jag plötsligt en minnesbild framför mig: Fönstret i klassrummet! Hjälp! Det var ju öppet när vaktmästaren gick sin låsningsrunda. Han klev aldrig in i klassrummet eftersom vi satt där och pratade. Fönstret blev aldrig stängt, fast jag liksom såg det och någonstans tänkte att det måste jag komma ihåg att stänga innan jag går.

Vad gör då en plikttrogen lärare vid en sådan här upptäckt? Jo, alldeles riktigt, jag cyklar snällt tillbaka till skolan och tar mig in med mitt personliga upplåsningskort, vandrar åter igen genom skolans lokaler i den tysta kvällen, låser upp dörrar i korridorer och rätt dörr till klassrummet där vi en stund tidigare hade suttit och skrivit alla papper. Fönstret har förstås inte stängt sig själv, så det gör jag och går lättad ut igen. Jag hann innan larmet slogs på och vi hade blivit skyldiga att bekosta en utryckning av vaktbolaget för att stänga det öppna fönstret.

Nu tycker jag förstås att jag är värd en guldstjärna! För det var inte ens jag som låtit fönstret stå öppet efter sista lektionen. Hallå, rektorn! Får jag mer lön nu?


Andra bloggar om: ,

4 reaktioner till “Utvecklingssamtalskväll”

  1. Lön och Guldstjärna- absolut!
    Jag sliter med mina 110 omdömen inför de kommande veckornas utvecklingssamtal. Skriver de sista i morgon. Usch vad det är träligt när man kör fast i formuleringar.
    Visst är det roligt att få uppskattning som lärare och människa!

  2. Jo Panter, de där omdömena tar tid, lååång tid, speciellt om de ska bli bra och inte bara ett hastverk. En klass till har jag att skriva om och det blir på måndag. Sen är det klart.

  3. Ja, jag har alltid tyckt det är hyckleri att säga att barnen är det viktigaste vi har och sedan ge lärare och förskollärare p-s löner. På vilket sätt motiverar man att det är värt flera miljoner att sparka på en boll eller avgå efter en massa skandaler men det inte är värt ett ruttet lingon att ta hand om framtiden. Guldstjärna till dig absolut!

  4. tolken: Visst måste det satsas på barnen! Det är så självklart, för görs inte det tidigt när vi ser att någon behöver hjälp så blir det bara värre med åren. Tidiga insatser för att klara framtiden!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *