Japp, det gör ont i mig!
Återvände från reumatologen i Lund för några timmar sedan efter att ha fått tre injektioner cortison insprutat i mina höftleder och i ryggraden. Bläää! Visserligen var cortisonet blandat med bedövningsmedel, men det har slutat verka nu och cortisonkristallerna håller på att lösas upp i muskelfästena för att göra sin verkan i förhoppningsvis en månad och därefter kanske inflammationen och värken ger med sig lite av sig själv.
Mitt vänstra lillfinger är för litet för att spruta, så den värken får jag stå ut med. Nåja, ett vänsterlillfinger kan jag ju låta bli att använda ett tag i väntan på att värken ska dämpas något. För det gör den så småningom. Det brukar vara så med min kroniska sjukdom, att när värmen kommer så försvinner det onda.
Men hjälp, det är ju jättelångt till våren och värmen!
Jag får väl ta fram min vetekudde och göra konstgjord värme i mikrovågsugnen i väntan på den riktiga.
Usch, ont är inte bra. Du verkar vara designad för att bo i Nicaragua istället. Storken måste ha flugit fel med dig som bäbis.
Förstås var det så, att storken flög fel för femtio år sedan! Det gjorde den däremot inte med min äldste son, som faktiskt leverarades i Nicaragua.
Egentligen tror jag att ingen människa är designad för ett sådant klimat som det här långt i norr. Man mår bättre i tropisk värme – fast det gör å andra sidan också en massa andra organismer.