Elevmöte

Det finns nog inget som gläder en lärare mer än att träffa gamla elever, småprata en stund och få reda på vad som hänt dem sedan man träffades sist. Och idag föll det sig så att jag träffade en av de där gamla eleverna, en jobbig en.

– Men hej Susanne, det var länge sen, hörde jag glatt när jag gick ut från affären med två tunga kassar i händerna.
– Hej, svarade jag lika glatt och försökte komma på elevens namn, för plötsligt var det borta ur minnet, fast de flesta brukar sitta kvar där. Speciellt de som har strulat.
– Hur är det? undrade min gamla elev.
– Jo, bara bra. Själv då?
– Jag jobbar i XXX nu.
– Har du fast jobb? undrade jag.
– Visst. Men nu ska jag ha semester och åka iväg med Y oc Z och …
– Oj, håller ni kontakten fortfarande?
– Visst.
– Och din mamma, hur är det med henne?
– Bra. Hon jobbar i YYY nu.

Och så fortsätter vi att småprata och jag märker hur han har växt och mognat och att allt det där jobbiga är borta. Minns hur omotiverad han var på mattelektionerna och hur det strulade på en massa andra lektioner så att lite okonventionella lösningar fick tas till. Nu är han glad och verkar stolt över att han har fast jobb, något som säkert inte många i hans ålder har. Han har helt enkelt lyckats bra och jag blir så glad för det. Och det säger jag till honom och han växer ännu lite mer.

Vi skiljs åt och jag vandrar hemåt med mina tunga kassar och kommer då på hans namn – för sent. Men det vet förstås inte han, för jag lyckades undvika att visa att jag inte kom ihåg det.

Andra bloggar om: skola, elever, möte