Pank och fågelfri

"Nu är jag pank och fågelfri", har jag gått och nynnat på sedan igår eftermiddags och känt mig väldigt tillfreds med livet. Nåja, pank är jag inte, även om jag har så stora skulder att det räcker tills jag uppnår den där åldern på 88,3 år som jag blev utlovad på testet igår. Men fågelfri däremot, det blev jag igår.

Egentligen är jag en feg stackare som inte hade modet att göra mig fri för egen maskin. Nej minsann, jag gick och surade och var alldeles förskräckligt otrevlig gentemot mannen i fråga. Jag faktiskt skäms över mitt beteende och min "glömska" som gjorde att jag aldrig hörde av mig utan lät honom ringa och föreslå en träff. Inte lyfte jag telefonluren i onödan inte. Blä på mig! Vuxna och mogna kvinna, kan jag inte bättre? Jag har betett mig som en liten tonårstjej som velat smita iväg utan ett ord.

Nåja, mitt underliga beteende kunde ju inte undgå att märkas av mannen som började förstå vartåt det lutade, så han var tvärtemot mig modig och lyfte telefonluren igår och ringde upp den här buttra kvinnan som är jag. Sur som ättika lyfte jag luren och lystrade till när han med allvarsam röst ville prata med mig om en sak. Och tänka sig, nu blev det annat ljud i skällan och jag blev hur glad och lättad – och trevlig – som helst när han förklarade att han ville bryta vårt treåriga förhållande.
"Men vi kan väl höras av ändå ibland? Som vänner?", undrade han.
"Naturligtvis!", blev mitt muntra svar, och så småpratade vi lite till om ditten och datten.
Och så säger han plötsligt:
"Ja, jag har träffat en annan. För två veckor sen."

Haha, där fick jag.
"Men lika glad är jag för det…"

Fast jag undrar varför en del män aldrig någonsin kan tänka sig att vara ensamma, utan alltid måste ha en partner. Och varför längtar jag så fruktansvärt mycket efter ensamheten ibland?


Andra bloggar om: , ,

2 reaktioner till “Pank och fågelfri”

  1. Vi är olika – jag har sett det på många håll, kvinnor lever gärna ensamma medan männen hittar en ny. Fort. (Och till alla som säger emot mig: visst finns det undantag, men jag har hunnit snappa upp en del på mina 56 år)
    Och att han kommer att fortsätta ringa till dig som ”kompis”…? hm…

  2. Bloggblad: Fastän jag bara är 50 (37,7 enligt testet) så har jag också samma erfarenhet.
    Eftersom han och jag har så pass många gemensamma vänner så kommer vi att råka på varandra ändå, med eller utan telefonsamtal.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *