Jag var som sagt i Paris en vecka med sonen. Det blev en lite nostaligisk tripp där jag försökte visa sonen lite av de kvarter jag en gång strövat runt så mycket i. Jag tror att jag lyckades förmedla lite av den känsla jag har för staden, som en gång var mitt första kliv ut i världen, när jag som tjugoåring för första gången rörde mig utanför Nordens länder. Att jag besökt såväl Danmark och Finland vid ett flertal tillfällen räknades knappt.
Då, 1977, när jag jobbade i sjukhuskök före mina akademiska studier, hyrde jag i min hemstad en lägenhet i en villa som ägdes av ett lärarpar. Frun i huset undervisade bl.a. i franska, ett språk som jag då bara hade läst en termin i sjuan. En vårdag undrade Rut, som hon hette, om jag inte ville söka ett stipendium för att åka till Paris på två veckor tillsammans med ungdomar från en mängd andra länder i världen. Förstås blev jag mycket förvånad när hon sa att det absolut inte gjorde något att jag inte kunde i stort sett någon franska. Det var nästan ingen som sökte de här stipendierna som var ganska okända, men delades ut varje sommar av Franska institutet i syfte att främja intresset för Frankrike. Vistelsen i Frankrike var gratis men resan dit och fickpengar fick man stå för själv.
Sagt och gjort, jag fick med Ruts hjälp ihop en ansökan som skickades in till institutet, där jag i första hand önskade en vistelse i Paris. Det fanns andra alternativ också, men storstadens puls lockade mig redan på den tiden. Efter en tid damp det ner ett svar i brevlådan om att jag fått just mitt förstahandsval tillsammans med ytterligare en svenska från Hudiksvall. Andra ungdomar som skulle iväg kom från så skilda platser som Norge, Island, Belgien och Egypten.
Det blev två oförglömliga veckor som ägnades åt fritidsaktiviteter av olika slag. T.ex. så fick vi åka husbåt på Seine och ligga över i husbåten söder om Paris. Vi fick vara med om dykningar i Seine där man undersökte vattnets föroreningar. Vi fick paddla kanot på Seine, gå på muséer och restauranger, besöka skolor och filmvisningar. Alla aktiviteter leddes av fransmän som hade hand om vår vistelse.
På detta gamla foto är fyra av oss ute i kanot. Jag syns som tvåa uppifrån. Det var första gången jag befann mig i en så liten båt och det märks på mitt sätt att hålla paddeln att det var en alldeles ny erfarenhet.
Här var jag för första gången uppe i det där höga tornet som finns i Paris. Observera vilket glasögonmode vi hade på den tiden!
Resan 1977 gjorde att jag flera gånger återvände till Paris och också pluggade franska på komvux där jag sedan började. Redan sommaren därpå tog jag och en väninna oss med tummens hjälp söderut till Paris. (Hej Lotta, om du läser här! Minns du äventyret?) Fler resor följde, såväl med flyg som med tåg, ensam eller med Lotta. Jag lärde mig hitta de flesta platser i staden, åkte med Carte Orange på metron och framför allt strövade jag runt överallt dit benen tog mig. Om jag minns rätt gick sista resan dit någon gång i mitten på 1980-talet, alltså för ungefär tjugo år sedan. Och nu i år kom jag alltså tillbaka och hittade mitt gamla Paris i stort sett likadant.
Förresten tror jag att Franska institutet verkligen nådde sitt syfte genom att bevilja mig det där stipendiet 1977. Utan det hade jag nog aldrig pluggat mer franska eller över huvudtaget brytt mig om att besöka Paris så många gånger. Att jag nu tappat lite av min franska kanske inte gör så mycket.