Strax innan jag åkte till Paris med yngste sonen skrev jag ett inlägg om tvåspråkighet, det som var juni månads inlägg hos Med barnen i Paris. Tankarna på flerspråkighet låg och gnagde i mig när vi kom ner och jag skulle försöka återuppliva den franska jag en gång lärt mig, men inte använt på många, många år. Den har ju avlösts av spanska och italienska. Dessutom är min engelska allt annat än bra, även om jag förstår allt som sägs.
Väl i Paris slogs jag av hur olika sonen och jag skiftade mellan språken. Han, tolvåringen med flytande italienska och svenska sedan födseln, skiftade snabbt som ögat mellan de språk han kan: engelska och svenska. Dessutom snappade han upp massor av franska ord, speciellt sedan han fann några småkillar på en fotbollsplan i närheten av Centre George Pompidou och med dem spelade bort en hel eftermiddag. På något sätt lyckades han göra sig förstådd och kommunicera på ett adekvat sätt.
Jag däremot, fick enorma problem med att uttrycka mig. Oftast försökte jag börja med franska och repeterade för mig själv hur jag skulle ställa en fråga om det behövdes. Franskan kom hyfsat, men jag kunde inte fortsätta samtalet fullt ut, utan gled in i italienskan, som förstås var helt fel språk. Någon gång träffade vi personer som kunde spanska och då gick det också ganska bra att kommunicera även om jag fick ur mig en del italienska ord. Efter några dagar märkte jag däremot att min engelska började bli ganska ok och att jag hittade de ord jag behövde utan alltför många svårigheter. Och faktiskt så började franskan komma mer och mer på slutet, när det var dags att åka hem igen.
Nåväl, det jag upptäckte, och diskuterade med sonen, var hur han klarade att hålla de olika språken åtskilda, medan jag hade stora svårigheter att uttrycka mig på något språk utan att blanda in ett annat. Min hjärna klarar helt enkelt inte att hålla isär dem, något som sonen fixar utan problem nu, men däremot inte gjorde fullt ut som liten. Jag tror att för honom har det hänt något med hans hjärnaktivitet i och med att han är tvåspråkig. Han verkar ha tränat upp en förmåga som jag inte alls har och som kanske för alltid är omöjlig för mig att uppnå p.g.a. min ålder.
Vad tror ni andra som läser här?
Förresten åkte sonen med sin italienska pappa till Barcelona igår, så han kommer väl hem med ytterligare ett språk i augusti. Eller två rent av; det pratas ju även katalanska där. Ja, det är ju för att sonen inte är hemma som jag kan sitta vid datorn och blogga så här mycket nu. Och vid denna tid dessutom.
Andra bloggar om: språk, tvåspråkighet, flerspråkighet
Tack – nu vet jag vad jag har för slags kamera:) Tur att den fick bra omdöme där…
Den enda erfarenhet jag har av att skifta mellan språk är mellan tyska som jag kan mycket bra, och engelska som jag kan ganska bra. När jag jobbade på vandrarhem i Bayern, var jag så inne i tyskan, att när chefen skickade engelsmän till mig, fick jag stora problem, blandade friskt och visste knappt vilket språk jag pratade. Det var jättesvårt.
Mina tvåspråkiga elever byter fort och lätt. Det är stor skillnad när man fått flera språk med sig som sitter fast med rötter i hjärnan.
Bloggblad: Jo, visst fick den bra kritik din kamera.
Om språk tror jag det är så att man som flerspråkigt barn utvecklar en massa extra hjärnceller som gör att man snabbt klarar att skifta mellan språk. Förmågan att utveckla dessa hjärnceller verkar avta med åren.