Pumans dotter har skrivit ett inlägg som tillhör något jag inte tidigare kände till: Månadens inlägg, som organiseras av Med barnen i Paris. Det handlar denna månad om tvåspråkighet, ett mycket intressant ämne, som jag tidigare skrivit om i första upplagan av min blogg, den som försvann i cyberrymden när bloggi lades ner. Hittade dock mitt inlägg, daterat 050411, på hårddisken. Här kommer en uppdaterad version, som inte bara handlar om två språk utan om flera:
Jag har under många år funderat på människans förmåga att lära sig flera språk samtidigt, förstås eftersom det berör mig själv så mycket. Mina pojkar är ju båda helt tvåspråkiga och har varit det sedan de föddes. Själv fick jag aldrig tillfälle att lära mig min mammas modersmål, finska, eftersom man på den tiden ansåg att det skulle förvirra för barn att lära sig mer än ett språk som liten. Vad fel man hade och så ångerfull min mamma varit.
För inte så många år sedan pratade man om halvspråkiga barn, dvs. barn som inte kan ett enda av de olika språken och alltså inte är kapabelt att uttrycka sig. Man sa att dessa barn var tvungna att lära sig endast ett språk, för två språk samtidigt är inte möjligt. Så var det t.ex. när jag arbetade i norra Botkyrka på 80-talet.
Mina egna erfarenheter är mycket annorlunda. Jag har två söner, nu 17 och 12 år gamla. Deras pappa är spansktalande italienare. Den äldstes första åtta månader tillbringades i Nicaragua, där han var omgiven av spanska, medan vi föräldrar pratade med honom på svenska respektive italienska. Därefter flyttade vi till Italien där han utsattes för ytterligare språk: hans farmor pratade ibland med honom på dialekt (brianzolo, som lite liknar franska och inte alls italienska) och dessutom var den stackars pojken tvungen att lyssna på sina föräldrar som fortsatte att prata med varandra på spanska. Vilken blandning av språk och man kan ju tro att pojken inte skulle lära sig tala något av språken ordentligt.
Vilket blev då resultatet? Jo, pojken lärde sig läsa vid tre års ålder, pratar perfekt såväl svenska som italienska (även om han har det skånska uttalet av r eftersom han befann sig på semester i Skåne när han lärde sig säga r), han förstår ganska mycket spanska och även sin farmors dialekt. När jag återvände till Sverige med honom och hans yngre bror var han sju år och här lärde han sig dessutom utan problem engelska och franska i den svenska skolan. Nu bor han sedan två år tillbaka i Italien igen och klarar där det italienska gymnasiet utan svårighet (nåja, matten och naturkunskapen kunde väl gått bättre).
Trots allt var jag ibland orolig över pojkens förmåga att skilja på språken, men så småningom insåg jag att det är en naturlig utveckling att man som liten inte fullständigt kan hålla isär dem. Det hände ofta att han pratade en blandning av svenska och italienska när han var liten i Italien, men allt eftersom skiljde han på språken efter vem han pratade med. Nu så här långt efteråt kan jag skratta åt min oro, eftersom jag gör på precis samma sätt när jag pratar med latinamerikanska vänner här i Sverige. Jag hittar inte alltid rätt ord på spanska, eller så finns det helt enkelt inget, och då tar jag det svenska. Även med min f.d. man blir det så, men då med spanska och italienska ord. Man tager vad man haver, helt enkelt.
Min yngste son har en något annorlunda uppväxt. De första två åren bodde han i Italien och hade då alla de fyra språken samtidigt, dvs. svenska, italienska, spanska och brianzolo. De senaste tio åren har han bott med mig i Sverige, men tillbringat många skollov i Italien. Engelskan i skolan har varit enkel för honom och han ska nästa läsår börja med spanska, som han förstås redan förstår lite av. Svenskan är helt klart hans första språk men italienskan går inte lika lätt, eftersom den inte blivit lika naturlig. Hemspråksundervisning har han inte fått eftersom det i vår kommun inte finns fler barn än mina som pratar italienska.
Nu är det möjligen så att min söner har mycket lätt för att lära sig språk, men jag tror att det blivit så här just för att de var omgivna av så många språk när de var små, och det hjälpte dem än mer, och försvårade inte för dem som man skulle kunna tro om man lyssnar på en del personer som tycker att utländska elever i den svenska skolan först ska lära sig svenska och sedan andra språk.
Och jag då, kan jag kalla mig flerspråkig? Nja, inte just nu i alla fall, men när jag bodde i Italien talade jag dagligen spanska, italienska och svenska. I Nicaragua talade jag mest spanska, men också svenska. Det hände då också att jag drömde på spanska, som förblivit mitt andra språk. Jag har också lärt mig tyska och franska, förutom engelskan, men är numera usel på att uttrycka mig på dessa språk. Brist på träning helt enkelt. Utan kontakt med språket i fråga glöms det bort eller utvecklas helt enkelt inte. Dessutom kan man diskutera om jag över huvudtaget kan kallas flerspråkig eftersom jag inte lärt mig övriga språk förrän i hög ålder. För att vara flerspråkig krävs i allmänhet att man lärt sig övriga språk före två års ålder.
Ett område där jag har stora svårigheter på andra språk är matematiken, precis som någon kommenterade hos Pumans dotter. Att snabbt uppfatta siffror och tal på annat språk än svenska, upplever jag fortfarande som mycket svårt, trots att jag är mattelärare. Jag måste alltid översätta talen till svenska för att klara uträkningarna som ska göras. Eller skriva ner dem med siffror.
Vad jag läst om senare forskning på flerspråkighet är att språkcentrum i hjärnan är mer aktiverat hos dem som pratar fler än ett språk. Och med ökad aktivitet så blir det också lättare att aktivera fler delar av hjärnan om man ska lära sig mer. Beredskapen i hjärnan är helt enkelt större. Läs mer på wikipedia om flersspråkighet .
Mycket mer finns att säga om flerspråkighet, men just nu får det räcka så här. Intressant så det förslår är det i alla fall.
Andra bloggar om: språk, tvåspråkighet, flerspråkighet
Mycket intressant med inifrån-erfarenheter!
Tack Bloggblad! Är lite nyfiken på dina erfarenheter av arbete med barns språkinlärning. För visst har du flyktingelever också? Och inte bara musikundervisning?
Mycket intressant tycker även jag! Vad roligt att du skrev så personligt.
Roligt att du hängde med på Månadens inlägg! Jag läste det redan igår men kände mig för trött för att svara något vettigt så det fick vänta till idag.
Det är tydligt att man idag har gått ifrån tänket att vara konsekvent, en förälder ett språk. Gott eller ont? Jag vet inte, men om jag tänker på min egen språkinlärning så tror jag att det har varit bäst för mig att först lära mig finska och sedan
andra, tredje och fjärde språk genom att relatera till det jag redan kan. Det handlar säkert mycket om personlighet (strukturerad och grundlig i mitt fall).
Det där med att räkna som Anna tog upp hos mig var ju lite intressant. Jag sitter nämligen hela dagarna och håller på med siffror och gör det på svenska. När jag går till affären och betalar, räknar jag småmynten på svenska förutom någon enstaka gång när jag är extra trött eller stressad blir det på finska. När jag tänker efter, räknar jag nog på spanska när jag är ute och reser… tror jag, men det kan jag inte svära på.
Är det inte så att kommunen är skyldig att ordna hemspråksundervisning? I din sons fall kanske de kan hävda att han inte talar italienska hemma, men annars…
Språkinlärning är oerhört intressant. Jag tror att människors förmåga är skiftande, men att väldigt många skulle kunna vara kapabla till mer än vad de tror. Att hålla språk vid liv kräver träning och språkliga duschar ofta. Det märks väldigt tydligt när jag diskuterar med mina språkelever om varför det är svårare med tyska än engelska – det är deras uppfattning, inte min. De kommer själva väldigt snabbt på att det bla
beror på att vi dagligdags hör mycket engelska. Om jag ska höra något på tyska får jag leta. Att hålla sina språk vid liv är svårt, för det krävs underhåll. Det tar mig i regel nästan en vecka i Tyskland, innan jag känner att det faller sig naturligt. Kanske två veckor innan jag tänker och drömmer på tyska. Just drömmar på annat språk är avhängigt av vad drömmen handlar om, så visst har vi en sinnrik hjärna. Räknar tror jag att jag gör dubbelt, om det är på tyska först eller sist vet jag inte, har bara en känsla av att jag kontrollräknar på svenska.
Där jag arbetar på landet har vi väldigt få elever som har annat hemspråk. Jag har väl förstått att de elever som kommer från ungefär samma språk och kulturområde som vårt har lättare än de som kommer från t ex Thailand. Nu generaliserar jag, men det är min känsla. Ytterst handlar det om förmåga, har man lätt för språk, blir det kul och den positiva spiralen är igång. Synd att andra språk än engelska har så låg status bland våra gymnasieelever.
Läste ditt inlägg med stort intresse! Jag brukar ofta önska att världens folk hade ett enda språk! Tänk så mycket enklare det skulle vara. Nu är det inte så, men att ha stora språkkunskaper, att förstå och kunna göra sig förstådd på flera språk anser jag är en stor tillgång i vår globala värld.
/Mia
Jo, spanska är mest populärt, men jag menar att många tycker att det är onödigt att kunna något mer språk än engelska. Det tycker jag är synd.
Åh så roligt att du hänger med! Och vilken bra artikel. Jag avskyr termen halvspråkig. Jag kan möjligen förstå att den behövs, men tycker att den har blivit alldeles för lättvindligt använd på barn med flera språk för att dölja andra problem och därmed skylla allt på att barnet har flera språk. Det är så praktiskt att man då som skola/pedagog kan skjuta över problemet på föräldrarna och skuldbelägga dem.
Jodå, jag var med i första kullen på lärarhögskolan som hade sv2 som tillval. Sedan dess har jag haft invandrare i flera omgångar och klass däremellan. Tidigt 80-tal hade jag assyrisk/turkiska tonårsflickor som var analfabeter, och de senaste 10 åren har jag haft barn från i stort sett hela världen.
Jag märker att mina ”metoder” har bra effekt, ungarna lär sig och blir entusiasmerade, men jag vet knappt vad/hur jag gör, så jag blir helt ställd när kollegor frågar…. jobbar mest utifrån skönlitteratur och deras egna texter. En av mina böcker var ett års arbete med 6 elever som inte klarade andra texter än sina egna. Kolla på min hemsida om ”Före Sverige”.
Hoppas du får en fin semester. Je ne parle pas francais…
Haydee: Och jag har förstått att även du har erfarenheter av flera språk. Får läsa mer hos dig efter min Parisresa.
Pumita: Hemspråksundervisning sägs det i min kommun behövas minst fem elever för att anordna. Just nu finns bara en som har italienska. 🙁
Panter: Visst är det intressant med olika språk och att försöka hitta hur det egentligen fungerar med vår språkinlärning. Och alltid lika intressant att läsa den forskning där man t.ex. tar hjälp av sådana hjälpmedel som t.ex. magnetresonanskamera för att se hur hjärnan fungerar vid språkanvändning.
Mia: Fast visst är det roligare om vi har olika språk. Och hjärnan utnyttjas mer om man använder fler än ett språk.
Pumita och Panter: Visst är spanska populärt. Det blev det största språket på min skola (efter engelskan) när vi nästa läsår äntligen inför det som språkval för sjuorna. Och gissa vem som bl.a. ska ha undervisningen i spanska? Men det kan vara jobbigt att lära sig nya språk och inte alla har tid eller lust att lägga ner den tid som behövs. Vi får acceptera att alla inte är lika intresserade av språk och kan bara påpeka att det är bra att kunna något annat än engelska också.
tolken: Håller helt med om ordet halvspråkig! Det låter precis som om man skulle vara en halv människa med enorma svårigheter att tala. Och som du säger, det är inte det att man har flera språk som är problemet, utan det är i stället något annat som inte stämmer om någon har problem med språkutvecklingen.
Bloggblad: Åh, det är ju ofta det är så i läraryrket, man vet inte alltid vad det är som gör att något fungerar. Men att arbeta med egna texter och själv producera språket, det tror jag mycket på. Så arbetade jag med de elever jag hade i svenska på den svenska utlandsskolan i Milano. De var alla flerspråkiga.
Om det inte handlar om de officiella minoritetsspråken teckenspråk, finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch behövs det nog som du skrev minst 5 elever för att kommunerna är skyldiga att erbjuda hemspråksundervisning. Däremot ska kommunerna erbjuda hemspråksundervisning för enstaka elever med något av de officiella minoritetsspråken som modersmål om jag minns rätt. Tyvärr så har jag inte mina böcker och anteckningar med mig här i Finland så jag kan inte kontrollera det..
Här har vi nekat barn från USA och Tyskland att få hemspråksundervisning. De har dels varit för få – dels ingår de språken i skolans undervisning. Dumt tänkt, för det vore ju som att sätta svenska barn i sv2-undervisning…
Haydee: Jo, det stämmer säkert som du skriver även om du inte tittat i dina böcker.
Bloggblad: Då har ni väl inte haft tillräckligt många elever med rätt till hemspråksundervisning i de språken. För rätten har de.