I förmiddags ställde jag mig på Öresundståget, riktning Lund, och trängdes med en hel drös fotbollsfantaster i gulblåa tröjor och ölburkar i händerna. Plats att sitta på fanns förstås inte, varken för mig, yngste sonen eller för min 75-åriga mamma. Vi fick trängas mellan sätena, hållandes oss i det vi hittade att hålla oss fast i, dvs. stolsryggar och väskhyllor.
På ena sidan om oss fanns fyra platser upptagna av fyra flickor i åldern tre till sju år. På andra sidan om oss fanns fyra platser upptagna av flickornas fyra unga föräldrar. Flickorna for lite fram och tillbaka mellan sina egna platser och föräldrarnas platser, med påföljden att vi fick se oss för var vi hade våra fötter för att inte trampa på flickorna. Emellanåt ville föräldrarna också se till sina flickor och prata med dem, vilket fick till följd att jag ett tag hade en mamma hängandes på ena sidan om mig i maghöjd samtidigt som en pappa hängde på andra sidan om mig, också i maghöjd.
Nåväl, vi kom fram till Lund och knökte oss ut ur det proppfulla tåget och så kom jag på vad jag skulle gjort om jag inte varit så hänsynsfull mot dessa två barnfamiljer. Förstås borde jag helt enkelt krävt att de fyra föräldrarna skulle tagit vars sitt barn i sin famn för att ge plats åt alla de passagerare som trängdes i tågkorridoren, särskilt åt min mamma. Så gjorde jag ju själv när mina barn var små och kunde sitta i knät och jag såg att sittplatserna inte räckte för alla.
Funderar vidare och undrar om det här är en generationsfråga. Vart har hänsynen mot äldre tagit vägen? Menar man att det är barnens rättighet att ha en egen sittplats, även om de är så små som tre år och i ett sådant här läge skulle kunna sitta en stund i knät på sin mamma eller pappa? Nej, jag kallar det här beteendet för fruktamsvärt egoistiskt och hänsynslöst!
Nu tog ju som tur var tågresan inte så lång stund och det var kanske därför jag inte hann tänka tanken att be dem ta barnen i knät.
Och anledningen till lundafärden var ett kameraköp. Äntligen blev den digitala systemkameran av märket Nikon D40 min! Nu drömmer jag om alla de nya möjligheter till fotografering som väntar.
Vanlig hänsyn… det tycks vara en bristvara.
En Nikon minsann, jag ska också köpa en ny snart (skattepengar), men väntar till efter studenten. Jag vill vara lite sansad när stora beslut ska tas.
Pnater: Jag tog ut skattepengarna (och lite till) i förskott, dvs. köpet skedde på en sådan där kredit som bara kostar om man inte betalar i tid. Erbjudandet var alltför bra att gå miste om.
BGAN: Jo, jag såg också att Bengt startat en fotoblogg, men har inte hunnit dit ännu. Låter i alla fall väldigt lockande så jag får väl rusa dit nu.
Jag hade nog inte kunnat hålla käften där, utan föreslagit knäsittning. Det är en fördel med att bli äldre – jag törs mycket mer i vissa lägen.
Törs dock inte fundera över ny kamera… kostar för mycket för en som ska renovera huset…
Egismens tidevarv – solidaritet och omtanke är liksom ute!
Jag skulle tro att det inte blev knäsittning (heh, vilket härligt ord!) för att ungarna hade antagligen protesterat högljutt (tills de fått sin vilja igenom) och föräldrarna slapp ta en konflikt på allmän plats. Jag hade ju förstås låtit ungen skrika, men det är en annan historia…
Bloggblad: Håller med, med ökad ålder följer många positiva saker, som t.ex. att våga protestera bland vilt främmande människor.
Kerstin: Då kan vi ju hoppas på att modet snart vänder igen, det brukar göra det. Och då blir solidaritet åter ett ord med hög status.
Pumita: Hmm, det kanske var så, fast flickorna såg faktiskt ut att vilja vara mer hos sina föräldrar än lämnade bakom en massa okända ben.