Solbränna och beachhandboll

Att söka upp solen och bränna sig i den har aldrig varit min melodi. Speciellt inte efter tre år i tropisk hetta där jag jämt sökte upp skuggan. Faktiskt har det hänt att jag efter en sommar i Sverige inte har haft speciellt mycket brun hud att visa upp. Nej, för mig får solbrännan komma så där lagom mycket i stället för att den ska pressas fram på en sandstrand.

En sommar för inte så länge sedan var det dock ganska lätt att bli brun utan att jag behövde bry mig så mycket om risken att bränna mig. För drygt tre år sedan fick jag ett utbrott av psoriasis och blev tvungen att gå på ljusbehandling fyra gånger i veckan. Ljusbehandling innebär att man får stå i ett specialsolarium med endast UVB-strålning, den solstrålning som går ner på djupare hudlager och läker psoriasis. För att bli brun behövs UVA-strålning och det får man inte vid ljusbehandling. UVB-strålningen gör att huden vänjer sig vid solens strålar och ganska snabbt bildar det bruna pigmentet när den träffas av UVA-strålningen, så den sommaren blev jag snabbt brun.

Nu har jag inte haft sådana utbrott av psoriasis att jag behövt ljusbehandling så jag är tillbaka i min känsliga hud som först blir lite röd innan den blir brun, om jag inte tar det mycket lugnt med solstrålarna. Och idag blev en sådan dag då jag inte undvek solen utan tvärtom var ute alltför länge utan skydd. Skulden får sonens handbollslag som i dagarna två anordnat beachhandboll. Eftersom jag brukar sitta funktionär på de vanliga seriespelsmatcherna var jag idag självskriven som siffervändare på en av de gassiga spelplanerna på vårt utebad. Bara en timme satt jag, men det räckte för att jag skulle bli illandes röd på alla icke klädtäckta delar av kroppen.

Så här såg min vänsterhand ut när jag kom hem. Nu är den djupt röd. Det orangea bandet är inträdesbandet för handbollsfolk.

Här gör sonen mål.

Hans lag blev förresten tvåa i sin åldersgrupp.

 Andra bloggar om: solbränna, handboll