För länge sen, när jag var en upprorisk tonåring, var mitt midsommarfirande helt och hållet tillägnat kompisgänget. Hade jag inte kommit överens med det aktuella gänget om var och hur firandet skulle ske, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Kompisarna var enormt viktiga och att tillbringa den heliga midsommaren med familjen kunde jag bara inte. Tonåringen i mig ville ut och festa och höra till gänget, även om det skedde på platser som kanske inte var så helt lämpade för en ung tonårstjej. I minnet flimrar det förbi olika bilder från den stora upprorstiden:
Campingplatser med berusade ungdomar som raglande försöker undvika att snubbla på tältsnören. Hitta till rätt tält i mörkret var inte det lättaste och några hamnade alldeles fel.
Åkturer i stora amerikanare som sakta smyger fram i natten på de sydsvenska vägarna. I mörkret trycker paren med flaskorna och burkarna.
Dansbanor där spriten flödar och jakten på en partner var det primära målet för kvällen.
Tiden gick och jag blev klokare. Firandet skedde betydligt stillsammare i glada vänners sällskap, men utan att ha gett några djupare minnesbilder.
Åren i Nicaragua innebar att det så viktiga midsommarfirandet blev mindre viktigt och nästan helt glömdes bort. Visserligen anordnades svenskt midsommarfirande, men jag hade oftast andra saker för mig och deltog nog aldrig. I Italien däremot blev midsommaren viktig igen och jag deltog med svenskkolonin vid firandet i Monzaparken där vi reste en midsommarstång och dansade runt den, till alla förbipasserande italienares stora förtjusning.
Sedan jag återvände till Sverige har mitt midsommarfirande haltat betänkligt. Ett år åkte jag med yngste sonen upp till Stockholm med planer på att fira midsommar på Skansen och på så sätt föra traditionen vidare. Men nej, det blev inget av det utan vi hamnade i skärgården på familjefest, vilket var nog så trevligt. Ett annat år tog jag och äldste sonen våra ryggsäckar och for till Barcelona på självaste midsommarafton. Väl där upptäckte vi att hela staden firade San Juan denna dag. Flera år har vi farit iväg till Italien direkt när sommarlovet börjat och på så sätt helt undvikit midsommarfirandet. Jag har alltså varit usel på att föra vår svenska tradition vidare till mina barn.
Men i år tänkte jag att vi skulle försöka oss på ett något så när traditionellt midsommarfirande. Visserligen hade jag blivit bjuden på en vuxenfest, men tackade nej med tanke på sonen som ju skulle få lite inblick i den svenska midsommaren. Planer fanns att med vänner fira på Kulturen i Lund men pågatåget gick i förmiddags utan att vi kom iväg i det blöta regnet. Lusten att förflytta sig utomhus var totalt borta och jag inser nu att inte heller i år får sonen någon midsommartradition att förvalta.
Idag har det i stället blivit en pizza inköpt i en av stans små invandrarbutiker (alla svenska affärer och restauranger hade stängt). Sonen somnade därefter på min säng och jag sitter här och funderar på om jag över huvudtaget ska föra midsommartraditionen vidare. Sonen verkar inte bry sig speciellt mycket och trivs nog bättre hemma med mamma än ute i det blöta regnet på jakt efter midsommarfirande som han knappt upplevt.
Nåväl, en något försenad midsommarhälsning med en skånsk prästkrage får ni som läser här, antingen ni firar eller inte. Jag gör det alltså inte.
Andra bloggar om: midsommar, midsommarfirande
Ungdomsskildringen liknar min i Västergötland. Sådana var sommarhelgerna. Jag kom sällan iväg på just midsommarafton för jag jobbade- det var på den tiden svenska affärer hade öppet- och mina kompisar drog iväg till kusten (Bohuslän)utan mig. Så just det värsta midsommarfestandet har jag inte upplevt, men hört talas om. Insåg redan då att jag inte missade något.
Mina föräldrar såg till att vi syskon fick uppleva riktiga midsomrar, med dans runt stången, spelemän och ponnyridning. Är spelemän och folkdanslag ett måste? Jag har emellertid varit dålig på att föra det vidare till mina barn. Vi har nog firat på det traditionella sättet tre gånger. Att vi inte firat som man ”bör” har jag väl av och till haft dåligt samvete för, men gjort är gjort…eller inte gjort rättare sagt.
Mest svenska midsommaren har jag också upplevet utomlands på en strand på Paros under en tåg/ö-luff på 80-talet.
Nu ska jag göra en jordgubbsoch rabarberpaj, så det luktar lite sommar i regnet.
Oj, detta blev långt! Ha det fint i kvällen!
Panter: Du blev klok tidigt. 🙂
Pajen blev säkert jättegod i regnet. Här har solen börjar lysa igen.
Ha en skön helg med vila och återhämtning! 🙂
Tack Pumita, sov ända till klockan halv tio idag. Underbart!