Nationalitetssvammel

Fotbollstokige sonen sitter vid TV:n och zappar mellan olika pågående matcher och pratar samtidigt på telefon med sin pappa i Italien. Språket på TV:n är svenska och telefonsamtalet sker på italienska. Ja, simultankapaciteten är stor hos dagens ungdomar, speciellt hos de flerspråkiga.

Jag gjorde ett lagomt svensktest hos SVT och befanns vara 79 % svensk. Äsch då, där har de fel! Jag är åtminstone 50 % finsk, så det så!

Minns en gång i Nicaragua för drygt sjutton år sedan när vi satt och pratade om nationaliteter och invandrare. Flera personer av olika ursprung var närvarande och umgängesspråket var spanska. Jag var höggravid med äldste sonen och la mig i debatten med följande påstående:

– Ett av alla sätt att räkna invandrare i Sverige är att man inkluderar även de som är barn till invandrare och eftersom min mamma kom till Sverige från Finland räknas jag också som invandrare. Men vårt blivande barn kommer att räknas som svenskt eftersom jag är född i Sverige.

Skratt utbröt och jag insåg plötsligt att jag inte tänkt på den italienske pappan till vårt blivande barn. Och när sonen väl hade fötts fann vi att han hade fått tre medborgarskap: Svenskt, eftersom jag är svensk. Italienskt, eftersom hans pappa är italienare. Nicaraguanskt, eftersom han föddes i Nicaragua. Så var det med den svenskheten.

I Nicaragua höll jag inte mycket på de svenska traditionerna utan umgicks både med andra utlänningar och med infödda nicaraguaner och faktiskt inte så mycket med svenskar. På vår bröllopsfest befann sig t.ex. gäster från Mocambique, Nicaragua, Italien, Sverige, El Salvador, Costa Rica, Colombia, Argentina, Holland, Storbritannien. En gång på svenska flaggans dag blev jag inbjuden till svenska ambassaden i Managua på cocktailparty och gick omkring lite förvirrad bland alla svenskar. Jag återvände inte året därpå.

I Italien blev jag plötligt mycket mer svensk. Jag började jobba på den svenska utlandsskolan i Milano och höll i svenskundervisningen för utlandssvenskarnas barn. Varje midsommar for jag till Monzaparken och hjälpte till att klä en minimal majstång och umgicks på svenskt vis med alla utlandssvenskar. Vid Lucia tog jag mig in till Piazza Duomo i Milano för att se på det svenska luciatåget som också visades på den regionala TV-kanalen. Jag envisades med att försöka fira svensk julafton men gav så småningom upp eftersom dagen är en vanlig arbetsdag i Italien.

I Italien funderade jag också över om jag skulle ansöka om italienskt medborgarskap vilket t.ex. hade gjort det lättare att söka arbete. Då hade det inneburit att jag skulle avstått mitt svenska medborgarskap och bara tanken kändes totalt fel, så jag förblev svensk.

Ja, varför håller man ibland så mycket på sin nationalitet medan man andra gånger fullständigt struntar i den? Kanske var det så att jag i Nicaragua visste att jag skulle återvända till Sverige, men att jag i Italien befann mig mer definitvt? Att för alltid avstå från sitt hemland är en annan sak än att tillfälligt vistas i främmande land.

Andra bloggar om: nationalitet, svenskhet, Nicaragua, Italien