Dags att varva ner

Hemma idag också, men i morgon bär det av till jobbet igen. Bara sporadiska yrselattacker och enstaka hjärtklappningsanfall kvar. Jag har fått sova bättre och distriktsköterskan som mätte blodtrycket i morse gav mig det glädjande beskedet att det gått ner sedan i fredags och nu bara är liiite för högt. Ny tid för kontroll om två veckor.

Ja, jag har verkligen försökt att hitta lite vila i helgen, för det som hände i onsdags fick mig att tänka efter och inse att jag i allra högsta grad behöver varva ner och ta hand om mig själv mer än jag gjort – annars blir nästa anhalt långtidssjukskrivning och därmed stora svårigheter att komma tillbaka. Så jag har gjort långa cykelrundor med kameran runt halsen, promenerat med sonen i det fina vårvädret, tagit en liten sovstund på eftermiddagarna och helt struntat i det där planeringsjobbet jag brukar sitta med hela söndagen. Och resultaten har alltså inte uteblivit.

Ändå så kommer de där tankarna på jobbet. Som idag när jag skulle boka ny tid med distriktssköterskan:
– Nej, då kan jag inte för då har jag fysik i nian och de har redan missat så mycket, säger jag och inser på samma gång att det ska jag minsann inte bry mig om utan tänka på mig själv lite mer.

Och så måste jag lära mig konsten att säga nej och inte bara ställa upp på allt man ber om:
Säga nej till det där mötet som planeras in på min enda lediga eftermiddag.
Säga nej när den där föräldern ringer på kvällen för att prata om sin son och sedan mal på i nästan en timme om samma sak som jag ändå inte kan göra något åt.
Säga nej när kollegan ber mig fixa den krånglande datorn eller skrivaren och i stället hänvisa till IT-teknikern.
Säga nej när socialsekreteraren ber mig skriva brev till eleven som inte kommer till skolan, fast ärendet är överlämnat till soc.

Som en kollega sa strax före påsk: ”Susanne, du måste sluta vara så ambitiös!”

Andra bloggar om: stress