Att förverkliga en dröm – mitt inlägg i blogstafetten

Närbögenupplevelser har fått vänta länge på svar i blogstafetten, men nu äntligen kommer det.

Frågan, som egentligen var avsedd för någon annan, lydde:
De flesta av oss lever med någon slags dröm om något vi skulle vilja göra eller uppnå. Den där sorten som vi, om vi känner efter, önskar hett, men inte riktigt tror på. Nu är det slutdrömt för din del. Jag vill se en konkret handlingsplan för hur du skulle kunna uppnå din dröm nu, på en vecka. Vilken är din dröm? Vilka möjligheter finns, vilka hinder måste övervinnas?

Och min tankar i detta ämne kommer här:

Nej, jag har ingen speciell dröm! Tro det eller ej, men så är det! Jag har funderat och funderat, men kan absolut inte komma på något som jag hett åstundar just nu. Kanske är det så att när man uppnått min ålder bör man nog ha hunnit med att förverkliga de drömmar man hade som yngre. Så i stället för att gå framåt, går jag bakåt och berättar om en av de drömmar jag hade en gång och hur jag förverkligade den.

Men först vill jag protestera mot att man på en vecka skulle kunna genomföra en dröm. Visserligen beror det på vad det är man åstundar, men att genomföra en dröm måste få ta tid och ska inte skyndas igenom som ett hastverk. För egen del tog det många år av förberedelser från det jag blev medveten om min dröm tills dess jag uppnådde mitt mål. Ja, jag tror nästan att hälften av mitt nu halvsekellånga liv gick åt att förverkliga drömmen.

Nåväl, här kommer min historia:
Som liten flicka drömde jag om att uppleva världen och se så mycket av den som möjligt. Inspiration fick jag säkert av min pappas vykort som skickades från världens alla hörn när han seglade runt på Svenska Amerikalinjens lyxkryssare på 50-, 60- och 70-talen. Bilderna av New Yorks skyline imponerade, fotona av vita havsstränder och främmande folkslag väckte en reslust som jag längtade efter att stilla. Presenterna från Sydamerika, USA, Japan dyrkades. Frimärkena på alla tunna flygpostbrev beundrades och klipptes ut. Nyfikenheten väcktes och den långsamma planeringen för att stilla drömmen påbörjades.

Som artonåring fick jag äntligen rätt att skriva in mig på sjömansförmedlingen i Malmö. Innan dess hade jag många gånger önskat att jag hade fötts som pojke, eftersom dessa kunde skriva in sig tre år tidigare. Vilken orättvisa jag upplevde; varför skulle mitt kön avgöra när jag fick ge mig ut till sjöss?

Att uppsöka sjömansförmedlingen var en pärs och jag kände mig mycket förnedrad när jag stod vid disken med alla mina papper och krävde att bli uppsatt på listan för jobb till sjöss. Det var en solig vårdag och jag hade klätt mig i klänning. Mitt långa, ljusa hår hängde fritt och jag antar att min uppenbarelse och ungdom inte ingav tillräckligt med respekt hos den äldre mannen bakom disken. Han såg mig nog som en stor äventyrare, och det var ju delvis rätt, men jag var också beredd att arbeta för lönen.

Redan vid den här tiden hade jag arbetat ett par år som kallskänka och sagt upp mig från mitt senaste arbete enbart för att ge mig till sjöss. Jag fick under en månads tid tre erbjudanden om köksarbete på Tysklands- och Englandsfärjorna, erbjudanden som jag tackade nej till, eftersom jag ville långt ut i världen. Tre jobberbjudanden var vad man kunde få innan man blev struken på sjömansförmedlingen och jag var mycket besviken när jag insåg att jag inte skulle kunna komma iväg ut i världen på det här sättet. Jag fick så snällt stanna i land när jag nu var så kräsen att inte vilket jobb som helst dög till mig. För ett par år fick jag ge upp min dröm om att komma ut i världen.

På 80-talet tog jag steget till högre studier och engagerade mig också i studentpolitiken. Bl.a. var jag med och organiserade en temadag då inbjudna gäster berättade om möjligheterna att som lärare arbeta utomlands. Dessutom hade jag under de här åren också fått många vänner från andra länder och även vänner som rest mycket och engagerat sig i olika organisationer såsom Afrikagrupperna. Åter började drömmen om att få se andra länder spira. Under tiden sökte jag jobb i en mycket internationell miljö: norra Botkyrka. Jag vill minnas att jag var ganska uppriktig från början av min anställning och berättade att jag hade siktet inställt på arbete utomlands. Förstås är språkkunskaper ett måste om man ska ge sig ut i världen och eftersom jag nu drömde om jobb i Latinamerika pluggade jag spanska på kvällstid, först på komvux och sedan på Stockholms universitet.

Andra förberedelser för att nå mitt mål var förstås också att söka ett arbete utomlands och jag hittade två tänkbara organisationer som kunde ge mig jobb i Latinamerika: UBV och Forum Syd (som då hette SVS). Jag hade tur: SVS sökte lärare i de naturvetenskapliga ämnena. Som gjort för mig! Jag sökte förstås ett av de fem utannonserade volontärjobben, blev uttagen till en introduktionskurs i Linköping, intervjuad och testad och till slut kunde ett tvåårskontrakt skrivas där jag anställdes vid utbildningsministeriet i Nicaragua för att bl.a. organisera laborationskurser i fysik.

Ja, vid trettio år ålder uppfylldes äntligen min dröm att se lite av världen utanför Sverige genom att bo och arbeta i ett annat land. Vägen dit var lång och krokig och jag fastnade i en återvändsgränd, men jag hittade trots allt fram till slut. Och det är inget jag ångrar utan i stället i tankarna återvänder till med jämna mellanrum.

Nu efteråt undrar jag lite hur jag skulle känt mig om jag aldrig hade förverkligat den där gamla flickdrömmen. Kanske bitter. Det jag känner nu är i stället tillfredsställelse över att ha genomfört drömmen, men även över att ha återvänt till mitt ursprung.

Och så är det dags att överlämna stafettpinnen till nästa deltagare, aronjacob.se. Jag blev imponerad av hans blogg som jag tidigare inte hade besökt. Han skriver om så olika ämnen som nobelpris, litteratur och feminism. Mitt ämne till honom blir: Dessa fem kvinnor ska ha nobelpris för sina insatser i – ja vad då? Och då önskar jag förstås en viss feministisk touch, helst med ett naturvetenskapligt inslag. 🙂



Andra bloggar om: ,

4 reaktioner till “Att förverkliga en dröm – mitt inlägg i blogstafetten”

  1. Vilken spännande historia! Känner igen mig i mycket av det du skriver. Det låter klyschigt, men jag skriver det iaf: Oftast ångrar man de saker man INTE gjorde. Och nej, drömmar kan inte hastas fram. De måste få ta tid, precis som själva livet. Man får inte mer liv för att man har bråttom, snarare tvärtom. 🙂

  2. Det var modigt av dig! Mina drömmar som jag hade som barn – att resa till USA samt att jobba utomlands – förverkligade jag innan jag gifte mig. Sen hade jag inte tid med drömmar, verkligheten gällde till 100%. Men nu har jag drömmar! Problemet är bara att även om jag förverkligar dom, så är jag beroende av förlag för att få igenom drömmarna. Och det är inte så enkelt…

  3. Pumans dotter: Och ändå har man så bråttom jämt numera, i alla fall jag. Men så har jag kanske inget liv nu – och inga drömmar. Ska genast slå av på takten. 🙂

    Åsa: Tack, helgen försvann någonstans.

    Bloggblad: Åh, jag får hoppas det går vägen med nästa bok – din dröm om fortsatt utgivning, eller hur?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *