Föräldrakontakter kan vara mycket jobbiga ibland. Speciellt med de föräldrar som tycker att just de vet bäst hur man ska bedriva undervisning.
Igår fick jag en kopia av ett e-postmeddelande från en förälder som tycker att jag bedriver en felaktig undervisning. Meddelandet hade föräldern skickat till en annan lärare i mitt arbetslag och denne gav mig en kopia. Föräldern menade att min kollega skulle tillrättavisa mig för att jag hade slutat lektionen ett par minuter efter att tiden var slut, vilket hade fått som konsekvens att eleven i fråga kommit för sent till stadsbussen som går två minuter efter att lektionen slutar. Stadsbussen kör till stationen på fem minuter, alltså en sträcka som tar högst tjugo minuter att gå. Många elever promenerar i stället för att ta bussen, för att inte missa tåget, men så inte denna elev. Eleven tycker att jag ska sluta lektionen i förtid och har framfört detta hemma. Och därav brevet, som hade en mycket bitsk ton.
Det var inte roligt att läsa det ganska långa brevet, där jag anklagades för både det ena och det andra. Föräldern verkade ösa alla negativa känslor han hade på mig och jag mådde ganska dåligt igår. Jag hade tänkt ringa föräldern igår kväll, men kände att jag inte skulle klarat det och väntade i stället till idag.
Och i eftermiddags lyfte jag luren, slog numret och föräldern svarade. Jag presenterade mig och lät föräldern prata av sig och bemötte sedan med fakta det han sa. Och det blev inte alls så otäckt som jag hade befarat. Jag var beredd på en ordentlig utskällning, men på telefon vågar man inte säga alla de där sakerna man vågar skriva i ett e-postmeddelande. Dessutom var föräldern inte beredd på att jag skulle ta tjuren vid hornen och faktiskt ringa upp. Han hade berett sig på ett svar från den lärare som fått hans mail. Faktiskt kändes det som om han skämdes för det han skrivit om mig.
Innan vi avslutade samtalet bad jag honom att han nästa gång han var missnöjd med något som rörde min undervisning, skulle ringa direkt till mig och inte skicka meddelande till någon annan lärare. Och det lovade han, eller ja, han skulle åtminstone maila mig och inte min kollega.
Efter att jag lagt på kände jag mig enormt lättad. Det blev ett ganska bra samtal, trots allt. Tänk vad mycket lättare det är att reda ut problem vid direkta samtal i stället för att skriva mail. Nej, det är endast klara fakta som ska skrivas i mail, missnöjdhet ska tas upp i samtal, antingen på telefon eller, det som är ännu bättre, öga mot öga. Då yttras inte hårda och otäcka ord i onödan, ord som gör ont.
Och så känns det som om jag just nu är så alldeles uttröttad att jag skulle kunna braka ihop för ingenting. Då är det lätt att ta illa upp vid en sådan här händelse och ta åt sig mer än man bör. Nåja, en vecka till och det vankas skånskt sportlov. Vilopaus som behövs så innerligt väl.
Andra bloggar om: skola, skolan, föräldrakontakt
Jo, du har så rätt, det är alldeles för lätt att uttrycka sig hårt och kategoriskt i mejl eller på nätet. Jag syndar dessvärre också och gör så ibland, när någon retat upp mig ordentligt. Så bestämmer jag mig för att inte vara så hård eller elak mer, och rätt som det är är jag det igen i alla fall :-(. Det är faktiskt lite ruskigt det där.
Bra var det ju att du kände att det ordnade sig i alla fall.
Well done! Håller med om att föräldrar oftare tar i mer när de skriver ett mail. Nästa gång du får klagomål, be dem komma till skolan för ett möte. Min erfarenhet är när man väl sitter framför föräldern så är det nästan inget problem alls (oftast är det så iaf). 😉
Mejl och annan skriven text har sina begränsningar som kommunikationsmedel, den saken är klar.
Tänkte på det där att du drog dig för att ringa upp föräldern. Det är väl rätt typiskt: i förväg målar man upp ”värsta” scenariot och i efterhand tycker man att man är larvig = ”det var inte så farligt alls”. 🙂
Jag försöker tänka mig för, men ibland kan ett skämt eller en snabb kommentar (som är rolig i mina ögon) tolkas med fel tonfall och bli hätsk. Jag har råkat ut för att folk blivit arga i bloggarna när något lästs med fel tonfall – det är trist.
Jag har läst ditt mail – och det verkar redan vara åtgärdat automatiskt!
Det är väldigt skönt att slippa såna där samtal, genom åren har jag varit med om en del där jag fått ta en massa skit som föräldrar gått och laddat upp för. Oftast har en bagatell blivit stor. Som sv2-lärare händer det ytterst sällan att nån ens tar kontakt spontant, på både gott och ont.
Min kollega fick i fredags ett sånt där hemskt samtal av uppretad moder som svor och skrek och slängde på luren. För en bagatell… Det är mycket man får stå ut med som lärare…
Glömde lägga till att det bra gjort av dig att ringa själv i lugnt tillstånd. Men jag förstår precis hur du kände det!
Kerstin: Det måste ha något att göra med att man inte ser varandra i ögonen eller ens hör varandras tonfall. Försöker för egen del oftast tänka till en extra gång innan jag skriver något negativt som kan misstolkas.
Magistern: Visst är det så. Att träffas öga mot öga gör att man har mer respekt för varandra.
Pumans dotter: Jag tog åt mig enormt, vilket alltid händer när jag är uttröttad. Diskuterade med kollegor som muntrade upp mig och så vågade jag ringa. Tur jag har sådana bra kollegor!
Bloggblad: Skämt är allra svårast att få ner i skrift så att de förstås på rätt sätt. Som läsare gäller det förstås också att inte misstolka allt man får under ögonen utan i stället försöka läsa positivt. Viktigt att tänka på i bloggvärlden, tycker jag.
Bra att mitt misstag åtgärdades!
Ja, det är klart man är känsligare när man är trött. Jag trodde att du hade blivit mest förbannad. Du ser… det är inte lätt. 🙂 Skönt att det är över nu iaf.
Sedan måste jag säga att föräldrar är också människor och inga monster. Ömsesidig respekt efterlyses. Känner några lärare och får alltför ofta hör att ”föräldrar har sagt si och gjort så”. Det är för mycket pajkastning åt båda hållen och för lite förståelse för varandras situation.
Utan att veta något tänker jag ändå utala mig.
Det var antagligen viktigt för föräldrarna at eleven kom hem rätt tid. Eleven använde den försenade lektionen som svepskäl för att han sölat.
men, eleverna är fångade i denna värld av konstgjorda vuxenregler.
Eleven borde givetvis gått ut ur klassrumet på eget ansvar, med komentaren jag missar bussen annars. Ni har inte lyckats lära eleverna att dom har rätt att ta ansvar och skall ta ansvar för sin situation. Felet är inte så mycket att lektionen drar över utan att eleven väljer att sitta kvar.
Skolslut, bussar och klockor som inte visar samma tid…hög igenkänningsfaktor. Bra att det redde sig och hoppas att du får ett skönt lov.
Jag är mitt i mitt lov och ska idag iväg på EVK…jag förväntar mig inte att det blir lätt. På något sätt har vi kommit tll vägs ände och nu måste något radikalt ske. Soc. som är inkopplat har dessutom meddelat att de inte hinner komma. Så kan det vara, men jag känner att det ofta handlar om två steg fram och lika många tillbaka, i bästa fall bara ett tillbaka.
Pumans dotter: Nej, föräldrar är inga monster – jag är ju också förälder förutom att vara lärare 🙂
marek bukovski: Njae, konstgjorda vuxenregler tycker jag inte det är. Man kan inte gå ifrån en vanlig arbetsplats hur som helst heller.
Angående elevens ansvar så tycker jag att man kan resonera precis tvärtom också: eleven ska tillsammans med övriga elever i klassen ta ansvar för att klassrummet lämnas i ett bra skick och inte gå ifrån i förtid och lämna de andra att ställa i ordning. Fast det kanske är fult att nämna den sortens ansvar i detta individualistiska samhälle vi har?
Panter: EVK på lovet? Det låter som övertid. Har en liknande EVK som väntar – ännu ej inbokad.