Svenska på lektionerna i Malmöskolorna

Jag fick en fråga av Lena i Latinamerika om min syn på Malmö-folkpartisternas uppmärksammade krav på svenska i skolan. Förstås var jag tvungen att först ta reda på vad som verkligen är sant i medias uttalande och klickade mig in på fp:s hemsida där jag faktiskt fick leta ett bra tag innan jag hittade den formulering media tagit fasta på och skrivit om. Under "Valmanifest" (en pdf-fil) står det bland annat följande två citat:

"På Malmös skolor och förskolor skall eleverna tala svenska under lektionstid."
"Pågående försök med klasser som undervisas på hemspråk i alla ämnen skall avbrytas."

Sedan hittade jag också en ljudfil där Ewa Bertz uttalar sig i lokalradion och då blir medias senare skriverier mer förståeliga. Hon gör om frågan till en ordningsfråga.

Sydsvenskan var vad jag kan förstå först med nyheten och har sedan skrivit mer om vad rektorerna i Malmös skolor tycker. Sydsvenskan skriver idag också om en annan nyhet som kanske inte kan kopplas direkt till folkpartiets krav, men jag kan inte låta bli att nämna den: Det gäller danska skolelever som börjar plugga i Malmös gymnasier och förstås kan jag inte låta bli att undra hur folkpartipolitikerna ställer sig till vilket språk danskarna ska tala på lektionstid.

Här kommer i alla fall mina egna reflektioner med anledning av folkpartipolitikerna Ewa Bertz och Allan Widmans förslag att förbjuda andra språk än svenska på lektionerna i skolorna i Malmö:

Jag börjar i norra Botkyrka…

I början på 1980-talet blev jag färdig lärare och började mitt första jobb i norra Botkyrka söder om Stockholm. Kanske kan man tro att det var svårt att få lärarjobb på den tiden, men det var det inte. Detta var det enda jobb jag sökte.

Jag började alltså min lärargärning, som det så fint heter, med att undervisa i matematik, fysik och teknik på en högstadieskola med ca 80 procent invandrarelever från framför allt Turkiet, Libanon och Sydamerika, alldeles frivilligt och dessutom på skånska.

Eftersom jag redan då hade siktet inställt på att söka biståndsarbete någonstans i Latinamerika läste jag spanska på min fritid, först på komvux och sedan på Stockholms universitet. Mina spanskkunskaper kom väl till pass bland eleverna och jag kunde ibland samla några spansktalande elever för att närmare förklara t.ex. fysik på deras språk även om det inte blev alldeles perfekt. Jag hade också en kollega (svenskspråkig) som pratade turkiska och på liknande sätt utnyttjade sina språkkunskaper för att få eleverna att förstå vissa saker i skolämnena.

På den tiden hade ännu inte hemspråkslärarna förflyttats utanför den ordinarie skoldagen utan hade i stället ett nära samarbete med ämneslärarna, speciellt i de naturvetenskapliga ämnena. Det betydde att jag kunde ha en extra lärare som på elevernas hemspråk kunde förklara det jag hade gått igenom, så att de bättre kunde förstå. Båda språken användes alltså parallellt för att eleven skulle få en så stor förståelse som möjligt.

…och fortsätter i Nicaragua…

I slutet på 1980-talet gav jag mig iväg till Nicaragua för att delta i ett projekt med fortbildning av fysiklärare. Den första tiden i landet fick vi som var nya biståndsarbetare gå på en spanskkurs för att bättre komma in i landets språk. De andra i min grupp hade inte läst så mycket spanska som jag, så engelskan var för dem ett starkare språk. Lärarna på den nicaraguanska språkskolan talade bra engelska och förklarade därför ofta för oss på detta språk vad de spanska orden betydde. (Jag avbröt dock kursen i förtid eftersom min spanska var helt ok medan min engelska var mindre bra, något som fortfarande gäller.)

…för att sluta i Italien.

Tre år senare flyttade jag till Italien med min dåvarande italienske man. (Vi träffades alltså i Nicaragua och pratade spanska sinsemellan, något vi fortfarande gör, trots att jag nu också lärt mig italienska.) Som ny i landet kunde jag inte göra mig förstådd på italienska och ännu mindre på den dialekt som talas i trakten norr om Milano och som min f.d. mans familj har som ett levande umgängesspråk. Vi fick dock nys om en nybörjarkurs i italienska som anordnades i en grannby och jag fick börja där. Flera av mina kurskamrater kom från Latinamerika, vilket förstås gjorde det lättare för mig att kunna göra mig förstådd och dessutom ge mig möjligheter att förstå italienskan bättre genom att någon av de spansktalande ofta kunde mer än jag och hjälpte till att översätta.

I de här tre situationerna jag berättat om har man alltså använt andra språk än huvudspråket för att bättre kunna förstå något annat skolämne eller annat språk. Språk är för mig en möjlighet till kommunikation och inte något annat. Ju fler språk man kan desto större är möjligheterna till förståelse. Språk ska därför inte förbjudas eller ses som ett hinder för förståelse – tvärtom!

Säkert finns mycket mer att säga i den här frågan, men jag vill bara sluta med att påstå att invandrarelevers ibland bristande kunskaper i svenska inte hjälps upp med en sådan här förbudsåtgärd. Det är i stället ökade kontakter med svenskar som krävs. Behöver man ett språk lär man sig det. Det är i alla fall min erfarenhet.

En helt annan sak: Jag undrar hur många gånger jag nu skrivit ordet språk. Upprepningar ja, men jag kan inte komma på en synonym till ordet, vilket jag däremot kan på spanska.


Andra bloggar om: , , , ,
Dessutom tycker jag att det här är ganska så intressant.

8 reaktioner till “Svenska på lektionerna i Malmöskolorna”

  1. Panter: Det vore intressant att höra din uppfattning i frågan. Visst tillhör du också ”expertisen”?

    Förresten är det konstigt att man inte uppmärksammat förslaget tidigare eftersom valmanifestet är daterat 060827.

  2. Håller helt med dig Susanne, fast jag har andra erfarenheter än du, kopletterande så att säga, som att undervisa vuxna invandrare i svenska i 12 år sammantaget.

    Att tro att mina kursdeltagare skulle ha lärt sig svenska snabbare om de aldrig hade kunnat få förklaringar på de egna språket är så otroligt korkat att det bara inte liknar någonting.
    Jag har blivit så hjärtligt trött på alla okkunniga låtsasförsåsigpåare som poppar upp med jämna mellanrum sedan 1990, och påstår sig veta hur man lär sig svenska, och som, om de är politiker, dessvärre har möjligheten att sabotera svenskundervisningen utfrån sin okunnighet, så jag kräks numer nästan så fort en politiker uttalar sig om svenska språket och hur man ska lära sig det.

    Fanns det någon i mina grupper som talade tyska eller engelska, de språk jag talar hjälpligt, så använde jag förstås dem som tolkar till andra språk, när eller om kursdeltagarna inte förstod mina förklaringar eller exempel på svenska och gissa om det underlättade för dem att lära sig och förstå.

  3. Förstår inte varför disskutionen övehuvudtaget handlar om att använda eller inte använda svenska med eller utan hjälp av andra språk i skolorna. Det som är skrämmande är hur lite våra journalister tänker när de skriver. Att ta ett ord eller mening ur dess sammanhang får helt annan betydelse. ”En ros på kinden” är definitivt inte det samma som ”en ros” på kinden.
    Alla har inte tid eller kunskap om att leta fram den egentliga bakomliggande informationen vilket leder till att fokus hamnar fel. Vi får desinformation.

  4. Kerstin: Jo, jag tänkte också på dina erfarenheter i utbildningsvärlden och att du måste ha liknande uppfattning.

    Milenis: Men Folkpartiet i Malmö skriver ju klart och tydligt ”På Malmös skolor och förskolor skall eleverna tala svenska under lektionstid.” med ordet svenska i fet stil. För mig betyder det att de utesluter andra språk. Dessutom avslöjar ju radiointervjun med Ewa Bertz att hon ser frågan som ett ordningsproblem, vilket också media har tagit upp. Sedan kan jag hålla med om att journalister ibland feltolkar källor eller utesluter viss del av informationen, medvetet eller omedvetet.

  5. Intressant och bra skrivet! Och ändå så är allt du skriver egentligen ganska självklart, varför är det då så himla svårt för politikern att förstå det??

  6. Haydee: Välkommen hit!
    Det självklara för en är inte alltid självklart för en annan. Politikerna har som regel inte direkt insyn i skolan och inte alltid möjlighet att se hur arbetet med eleverna går till. Dessutom finns det en hel del lärare som inte heller tycker det jag skriver är självklart. Tyvärr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *