Ibland blir jag så fruktansvärt ledsen och besviken på en del kollegor. Igår var en sådan dag då jag kände hur avundsjukan stod grön och tung i klassrummet vi satt i och diskuterade matematikläroböcker. Små, små ord yttrades som gnager sig in i mina tankar och som avslöjar att alla inte är nöjda med att det blev jag som fick bli skolans representant i kommunens projektgrupp i matematik, att någon hellre hade satt sig själv där och kanske fått klättra en bit på karriärstegen, delta i ett utvecklingsprojekt på betald arbetstid.
Igår kändes det nästan som om jag ville avsäga mig uppdraget, låta någon annan ta det och slippa de där ibland illvilliga kommentarerna. Och ändå så har jag inte på minsta lilla vis försökt påverka beslutet att vara med i projektgruppen. Rektorn frågade just mig och ingen annan. Jag svarade med en undran om jag verkligen var rätt person bland alla mattelärarna på skolan. Tvivlen på den egna förmågan är ibland alltför stora. Men jag blev uppmuntrad och tog tag i projektet glad i sinnet och full av entusiasm. Och nu har jag alltså blivit medveten om den avundsjuka som en del kollegor hyser och det känns inte alls bra, inte det minsta. Så här vill jag inte ha det.
Förstås är det bara någon enstaka kollega som visar sin avundsjuka. De flesta är faktiskt positiva och inte alls missunnsamma. Diskussionerna om matteundervisning har ökat, åsikter bryts bland kollegor och vi planerar för fullt för vår matematikverkstad. Jag sprider den information jag får så gott jag kan, bjuder in kollegor att diskutera olika förslag och lyssnar på åsikter som jag för vidare uppåt.
Aldrig tidigare i min lärarbana har jag varit med om något liknande. Är det så att vi lärare har så få karriärmöjligheter att man till varje pris ska åt de som existerar, kosta vad det kosta vill? Är vi sådana individualister att vi inte kan unna någon annan att få delta i något utvecklingsprojekt?
Och är jag själv egentligen så mycket bättre? Nej, jag minns ett samtal jag hade för en tid sedan med en av mina mest uppskattade kollegor. Han berättade att han känner en läroboksförfattare som håller på med ett nytt läromedel i matematik och att han blivit tillfrågad om att vara med att prova detta med sin klass och få lämna synpunkter på utformningen av läromedlet. Tänka sig, då var det faktiskt jag som kände en liten tagg av avundsjuka. Fast nu tror jag att jag bekämpat den lilla taggen och faktiskt kan glädjas åt att han får vara med på ett nytt läromedel. I stället kan vi ju faktiskt tillsammans diskutera fram en förbättring av matematikundervisningen och inte gå omkring och titta snett på varandra. Det är ju tillsammans vi blir bättre! I diskussionen möts åsikterna och vi utvecklas – inte genom att var och en går på sitt håll och tittar snett på andra.
Andra bloggar om: matematikundervisning, skola, skolan
Jag är inte förvånad, men visst är det trist. Skriv en bok själv, eller se till att få stipendium el.dyl. så får du se de intressanta reaktionerna från omgivningen. Då kan man verkligen skilja vännerna från de gröna… Jag har blivit ledsen många gånger, ska du se.
Klart att vi alla är avundsjuka ibland, men då är det bättre att erkänna det öppet, då händer det något i en själv. Jag har börjat säga när jag gratulerar, att jag önskar att jag själv hade… Då försvinner automatiskt känslan av missunnsamhet.
Här på bloggen är det mycket högre i tak. Alla gratulerar och är vänliga. Är vi annorlunda än arbetskamrater eller är det för att vi inte gnuggas mot varandra dagligen?
Nu ska du inte vara ”snäll flicka” utan ta för dig av de chanser som bjuds. Du är värd det! Lätt att säga till andra men svårare att leva efter själv, jag vet. Andras avundsjuka kan du inte göra så mycket åt. Det handlar om dem och inte om dig.
Vilket bra tips att säga ”jag önskar att jag själv…” Då känns det säkert lättare. 🙂
Men är det inte så det ska vara i dagens liberala Sverige, alla ska konkurrera med alla andra, och då är det självklart att det uppstår split och att oginheten kommer att blomstra. Det här kan ju ge en liten löneförhöjning ex. Sådant var ju inte aktuellt alls när man hade reglerad lönetrappa.
Alltihop är idioti -nu ska ni lärare jobb i lag och samarbeta – fast ni ska konkurrera – om lönerna. Tala om TULIPANAROS.
Vi organiserar just nu fram ett politiskt system som lockar fram det allra sämsta inom var och en av oss till skada för oss alla.
Bloggblad: Bra att säga hur man känner det. Tror jag brukar kommentera andras framgångar just med att jag erkänner att jag är avundsjuk och visst blir det bättre då.
I bloggvärlden behöver man inte konkurrera på samma sätt som i arbetslivet. Än så bloggar vi inte för pengar och karriär. I alla fall inte de jag brukar läsa.
Johanna: Visst ska jag försöka ta för mig, men jag vill inte att det ska gå ut över andra. Mitt uppdrag bygger ju på att samarbeta och få med mig kollegorna. Det bästa jag kan komma på är att faktiskt vara uppriktig och fråga rent ut om någon känner sig förbigången och hur vi i så fall ska lösa den känslan.
Kerstin: Så rätt du har! Vi är ålagda att samarbeta men belönas på individuella grunder, där förmågan till samarbete är en. Det var lättare förr när vi hade en regelbunden uppflyttning i löneklasser och ingen tittade snett på den som kom med förslag på förbättringar eller fick ett speciellt uppdrag.