Igår förmiddags hann jag in på biblioteket för att låna mitt reserverade exemplar av Sandra Gustafssons bok Maskrosungen.
Idag på förmiddagen läste jag sista sidan, trots att jag bestämt mig för att jobba med planeringen inför veckan.
Det är många tankar jag får när jag läser Maskrosungen. I en kommentar hos Sandra, skrev jag att jag trodde jag skulle känna igen något från min egen uppväxt och det stämde till viss del, framför allt det hon skriver om sin tonårstid och relationen till sin pappa. Men det andra – vilka erfarenheter! Och vilken styrka hon måste ha utvecklat efter att ha gått igenom allt det hon berättar.
På försättsbladet avslutar hon ett referat från ett samtal med en vän med en fråga: "I mitt huvud undrade jag stilla hur hon hade förväntat sig att en sådan som jag skulle vara." Och jag börjar fundera på frågan och associationerna glider iväg till det som benämns Det sociala arvet. Och en mängd frågor dyker upp i mitt huvud:
Hur påverkas man egentligen av sin uppväxt?
Hur slår svårigheter man haft igenom senare i livet?
Vilka genetiska faktorer finns och vilka är de miljömässiga?
Hur kan man kompensera en dålig uppväxt?
Om man nu har haft en kärleksfull uppväxt betyder det då att man alltid ger kärlek tillbaka som vuxen?
Och har man haft en besvärlig uppväxt med brist på kärlek, blir man då kärlekslös i vuxen ålder?
Varför har människor förväntningar på att man ska må dåligt om man haft en taskig uppväxt?
Jag tycker det är enormt viktiga frågor, men mycket komplexa och definitivt inte lätta att svara på.
Mina egna tankar om maskrosbarn är att de ofta har fått bli vuxna alltför tidigt genom att de axlat ett ansvar som egentligen inte borde lagts på dem så tidigt. Utåt blir de snabbt vuxna men inombords blir de ständiga sökare av bekräftelse på sin existens. Jag tror också att man i vuxen ålder ägnar sig åt något "hjälpande" yrke och drar nytta av sina egna erfarenheter. Man vill inte att samma sak ska hända andra.
Och så minns jag några av de barn jag själv råkat på och identifierat som barn i riskzonen:
Under mitt första år som lärare, i norra Botkyrka, var jag klassföresståndare för en kille som ibland kom till skolan, ibland helt uteblev. Jag sökte upp hemmet och möttes av killen i dörren. Han ville inte släppa in mig till sin mamma och sa bara att mamman inte ville prata med någon från skolan. Efter någon månad blev det stort möte om familjen och det resulterade i att pojken och hans lillebror omhändertogs. Några år efteråt mötte jag min gamla elev, som hade klarat av sina gymnasiestudier och sedan lyckats få ett bra jobb. För honom gick det bra.
En annan elev kom för några år sedan till min nuvarande skola och visade sig vara ständigt rädd. Jag fick följa honom i korridorerna för han vågade sällan gå ensam. Med familjen lyckades jag aldrig få någon ordentlig kontakt och började vidta olika åtgärder. Efter ett par månader flyttade familjen från min kommun och någon annan tog vid. Jag antar att familjen sedan dess flyttat fler gånger i sin flykt undan myndigheternas kontroll.
För många barn är skolan räddningen i en kaotisk tillvaro. Den blir en fast punkt som finns där, beredd med kunskap och en oftast engagerad personalstyrka. Skolsyster blir en räddning för en del, vaktmästaren för andra. Någon finns det väl oftast som lägger märke till de annars kanske bortglömda barnen. Ett enkelt hej i korridoren kan ibland vara det som hjälper upp en hel dag.
Tror jag!
Andra bloggar om: skola, Maskrosungen, maskrosbarn
Hade en period vikariat som elevassistent i en högstadieskola, och mitt jobb var att fånga upp elever som var i skolan, men inte på lektionerna, och försöka lirka in dem i klassrummet. En tjej var mycket sällan i skolan, lärarna förutsatte att hon skolkade. Men de hade inte tagit reda på var hon var, eller varför, och satt på lärarrummet i konferens om huruvida de skulle ge henne ett streck eller en 1:a i betyg.
Vad den tjejen gjorde var att ta hand om sina småsyskon. Hon vågade inte lämna dom ensamna med mamman, som jämt var full.
Att engagera sig för varenda unge är skolans huvudsakliga uppgift, tycker jag.
Jo, coolamorsan, tänk om alla i skolans värld hade haft tid till ett ständigt engagemang. Då hade livet för många barn sett annorlunda ut. Tyvärr ägnas mycket, mycket tid åt annat jobb än det med eleverna. Tänk om vi lärare haft lärarassistenter (som faktiskt finns någonstans i Sverige) som kunde hjälpt till med det där evinnerliga pappersarbetet så vi kunde ägna oss åt eleverna och deras välbefinnande.