Släkthistoria

Hos Bloggblad hittade jag en intressant släkthistoria som även jag hakar på. Gör det du också!

Min mamma… kom till Sverige som krigsbarn från Finland och springer fortfarande och gömmer sig när flygplanen hörs från skyn. Nä, nu ljög jag. Det slutade hon med när jag var liten. Hon försökte återvända till Finland efter kriget men kom tillbaka igen och träffade pappa i en liten by i Skåne där hon jobbade som barnsköterska och hade hand om föräldralösa barn på barnhem.

Min mormor… hette Hilda och hade åtta barn (fast bara sju var officiella). Tre av dem åkte till Sverige som krigsbarn. Hilda blev änka kort efter krigets slut. Hon hann gifta om sig och blev änka ytterligare en gång innan hon själv dog en månad innan min yngste sons födelse.

Min morfar… deltog i finska inbördeskriget på de rödas sida. Eftersom de vita vann försökte han fly landet och hamnade i Kanada på ett tåg. Polisen upptäckte honom och han blev hemskickad till Finland där han träffade mormor. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom. Det var tur att han träffade mormor.

Min pappa… blev adopterad av den man jag kallade farfar. Han jobbade som kock på ett hotell i en liten by i Skåne där han träffade mamma. Senare for han ut med Svenska Amerikalinjens båtar och var med då Stockholm för exakt femtio år sedan krockade med det italienska fartyget Andrea Doria utanför New York. Numera spelar han mest på Keno och har vissst vunnit en del.

Min farmor… var jämt sur, tyckte jag. Och så rökte hon som en borstbindare. Och så fick hon cancer. Och så dog hon när jag var sju år. Fast hon var säkert glad innan hon fick cancer.

Min farfar… var stadsbud i stan och körde omkring på sin trehjuliga flakmoped och levererade paket till hela stan. Och så spelade han dragspel vid midsommarstången varje år. Och han var också adopterad av sin mammas man. Han finns inte heller längre.

Jag… föddes som oäkta barn till min mamma och pappa en månad innan de gifte sig för snart femtio år sedan. Sedan gjorde jag en lång klassresa och blev lärare och biståndsarbetare. Jag finns fortfarande.

Hmm, det verkar som vi är en riktigt "oäkta" släkt.


Andra bloggar om:

8 reaktioner till “Släkthistoria”

  1. Visst är det gräsligt att man på fullt allvar kallade barn ”oäkta”! Min mormor hette också Hilda, förresten.

    Kul att du hakade på!

  2. Släkthistoria – vi är så lika men ändå så olika, intressant att läsa.
    Ang. oäkta: Det har hänt en av mina elever under konfirmationsläsningen (10-12 år sedan). Det var osäkert om h*n skulle kunna bli konfirmerad enl. den prästen.

  3. Fantastisk kul läsning! Kommer själv från en dalasläkt med ursprunget i Hedemora. Kan spåras ända till 1500-talet. I slutet av 1800-talet flyttade en avfälling (ville inte prästvigas och bröt en lång tradition av präster i släkten) norrut och hamnade så småningom på Norrbyskär i Kvarken, där Kempe precis byggt norra Europas modernaste sågverk… En kusin till min far har ägnat många år åt släktforskning och jag har haft förmånen att läsa släktens historia.

  4. Verkligen gripande att läsa om din historia. Min farmors bror deltog också i inbördeskriget på de rödas sida. Han blev avrättad av de vita, men fick skriva hem först. Jag har fått en kopia på det brevet (av min pappa som inte finns längre, farmor dog 1967). Jag får tårar i ögonen när jag läser brevet där han tar avsked från sin familj.

    På tal om krigsbarn, har du sett filmen ”Den bästa av mödrar”? Om inte, gör det! Den är helt underbar.

  5. Bloggblad: Att få färdiga ämnen att skriva om är roligt! Det här var dessutom väldigt lätt att yttra sig om.

    Panter: Ha, jag blev konfirmerad, trots att jag var ”oäkta” vid födslen och det skedde i början av 70-talet! Men sen gick jag ändå ur kyrkan.

    Magistern: Det är väl inte många som kommer ända till 1500-talet när de släktforskar, om jag förstått min mamma rätt. Hon har också ägnat många timmar åt att forska om såväl svensk som finsk släkt.

    Johanna: Tänka sig att ni har bevarat brevet, som måste ha varit fruktansvärt att skriva.
    Nej, jag har inte sett ”Den bästa av mödrar” men har förstås hört talas om den och i alla fall tänkt se den. Nästa sommarlov kanske…

  6. Nä, det enda vi vet är att personen ifråga (den äldsta i släkten vi har namn på) är född någon under 1500-talet. Det vi vet exakt är året för hans död. Du kommer väl knappast längre än till 1600-talets början i Sverige om du inte tillhör någon adelsläkt. Och mer exakt blir det väl först på 1700-talet.

  7. Jag skulle tro att det är ungefär samma sak i Finland. Det finns nämligen en del släktforskning om mina finska förfäder också men spåren slutar någonstans i mitten av 1600-talet. En del hästskojare och annat har de hittat från den tiden. 😉

  8. Magistern: nej, någon ädel adel är vi inte utan en familj av diverse ”oäktingar”, som sagt var, så våra rötter är svåra att finna. Gemene man (och kvinna) får nöja sig med knappt fyra århundraden familjehistoria.

    Johanna: Det värsta mamma hittade var nog en barnamörderska just på 1600-talet. Jag har av henne (mamma alltså) förstått att det var ganska vanligt att man tog livet av oäktingarna. Tur man inte föddes då.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *