Fredagsfyran vecka 34 -06

Fredagsfyran har idag ett tema som är svårt att undgå: döden:

1) Livet följs oundvikligen av döden. Har du accepterat att du en dag kommer att dö?
Jo, vi skola ju alla den vägen vandra, förr eller senare.

2) Ibland rycks nära anhöriga från livet snabbt och utan förvarning. Ibland efter en tids sjukdom. Vilket alternativ är mindre dåligt?
Visst är det bättre om man är förberedd på en anhörigs död, men att se någon bara tyna bort under lång tid är svårt. Svaret beror nog på hur frisk personen är.

3) Har du planerat hur du vill ha din egen begravning? (Alternativt: Vill du planera din egen begravning eller vill du inte tänka på det?)
Jag skrev för länge sedan ett donationskort där jag ber vetenskapen ta hand om det som går att ta hand om av min döda kropp. Fast det är ju inte så säkert att min gamla lekamen duger till så mycket när den väl är död. Resterna av mig skulle jag vilja att de bränns och sprids någonstans över havet.

4) Vad tror du händer efter att vi dött? Återföds vi? Kommer vi till himlen/nirvana/någon annanstans? Försvinner vi bara?
Ingenting "försvinner", heter det inom naturvetenskapen. All materia återanvänds på något sätt. Någon själ som skulle återfödas tror jag inte alls på, även om jag alltid sa det till representanterna från Jehovas vittnen som förr knackade på så många dörrar, dörrar som numera är svåra att komma in till p.g.a. alla kodlås och portkoder. Det var ganska intressant att diskutera med dem i alla fall.


Andra bloggar om: ,

7 reaktioner till “Fredagsfyran vecka 34 -06”

  1. Jag har så många i familjen som dött av åldersskäl, lugnt och stilla, så jag är inte rädd för döden eller att prata om den. Mina föräldrar pratade mycket naturligt om den och det har jag vant mig vid att göra.
    När jag var ung tyckte jag det var fjantigt med gravar och att sätta blommor och pyssla, de var ju döda. Men nu – nu har jag insett att det är en väldigt viktig ritual att sätta blommor vid graven och tända ljus. Därför vill jag att mina barn ska ha en grav att gå till sen en gång – förhoppningsvis rätt långt fram…

  2. Gravar, precis! Mina båda föräldrar vill ”ligga” i en gravlund och det respekterades, men oj vad jag saknar ett ställe att gå till.

  3. Fråga två är lite knepig. Om jag tänker på mig själv så vill jag gärna var beredd när en närstående går bort (fast jag är inte säker på att man är det iaf fast man har vetat det ett tag), men för den döendes skull vill jag att pinan ska bli så kort som möjligt.

    Jag har inte planerat min egen begravning, men jag vill kremeras och det vet mina närmaste om. Ingen dyr kista, det går bra med en papplåda, och ingen grav just för att de anhöriga ska slippa ta hand om den. Jag tycker att det är fint med minneslundar och jag har inget behov av att gå till en grav för att komma ihåg mina nära och kära som har gått bort. Det kan jag lika väl göra när jag sitter på en klippa och tittar på solnedgången.

    När jag dör blir jag näring till blommor och gräs… eller det som blir kvar när forskarna har tagit sitt. Jag tror inte på livet efter döden. När det är slut så är det slut.

  4. Bloggblad, Panter och Johanna: Har väl inte tänkt så mycket på att anhöriga kanske vill ha en grav att gå till, men för egen del känner jag inget behov av det. Minnena finns ändå. Jag instämmer med Johanna att en grav i stället kan bli något som måste tas om hand och att det kanske inte finns någon som har möjlighet att göra det. Kanske det bästa är att i tid fråga anhöriga hur de skulle vilja ha det.

    Farsan Baloo: Tack för påminnelsen!

  5. Svårt ämne:
    Jag har sagt till mina anhöriga att de gör som de finner passar dem bäst. Det är ju de som ska leva vidare efter mig. Vill de ha grav, nåväl, skaffa en sådan, ville de sprida min aska över havet, gör det!

    Min mamma, som var en jordnära person, innan hon blev dement, sade alltid att hon inte ville ha någon grav som jag skulle känna ett tvång att se om och sköta (enda barnet och enda anhörig som kan tänkas överleva henne). Så hon ska slippa en sådan, i synnerhet som inte jag känner något behov av en sådan efter henne. Däremot tror jag att jag skulle vilja ha en grav för min man, om jag skulle överleva honom, som jag kunde gå till och meditera och prata med honom vid. Hoppas jag slipper överleva honom bara och jag tror ju inte på någon evig själ eller ett liv efter detta.

    Men kan förstå att man vill tro på ett sådant i vissa fall och att man kan ha behov av en grav att gå till, i vissa fall.

  6. Kerstin: Jo, det är nog bäst att låta de efterlevande ta beslutet. Om jag tänker på min mamma som ju inte är så ung längre så vet jag faktiskt inte hur jag skulle vilja ha det. Jag har helt enkelt alldeles för svårt för att tänka mig att hon en dag inte kommer att vara här. Hon har ju alltid funnits!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *