Under en veckas tid har min jobbmail legat nere och inte förrän idag kunde jag logga in igen. Förstås fanns en del obesvarade mail, men inga jätteviktiga. Ett mail fick mig dock att småle. Så här löd början på det:
"Hej Susanne,
Det har varit roligt att i din blogg läsa den första litterära skildringen av hur det kan vara att använda mitt schemaläggningsprogram. Jag ser också att det gått bra och att klasscheman är på plats på hemsidan. Däremot har jag inte hört av skolan, men jag antar att inköp är på gång. Även om det står DEMO även på de publicerade schemana är det förstås inte tillåtet att använda programmet mer än till test. (I den senaste versionen står det dessutom DEMO skrivet tvärs över sidan.)"
Genast vidarebefordrade jag mailet till vår IKT-ansvarige, som var den som tipsat mig om schemaläggningsprogrammet och även lagt det slutliga schemat för hela skolan. (Jag la endast för vårt arbetslag.) Vi hade faktiskt försökt påverka vår skolledning att göra slag i saken och beställa programmet, eftersom vi är väldigt nöjda med det, men som vanligt tar det ett tag innan något händer.
Nåja, innan jag gick hem idag träffade jag en av våra rektorer och undrade hur det gick med beställningen av programmet. Jodå, hon hade fått påstötningar även från vår IKT-ansvarige, men hade inte förstått att programmet vi använt bara varit en demo, men hon skulle beställa det. Därefter berättade jag att jag fått mail från programtillverkaren. Antagligen fick det fart på handlandet.
Senare i kväll öppnade jag jobbmailen igen och då låg där ännu ett mail från programmeraren, som meddelade att han just fått in en beställning från oss. Och genast känns samvetet alldeles rent!
Programmet heter förresten k.skola och om schemaläggningen skrev jag i maj.
En annan slutsats jag drar av den här händelsen är att jag inte är speciellt anonym på den här bloggen, utan att man ganska lätt kan lista ut var jag finns någonstans. Jag får kanske tänka lite mer på vad jag sätter på pränt här och inte avslöja alltför mycket om det som händer på min skola. För övrigt har jag inte några speciella hemligheter utan står för det jag skriver.
Andra bloggar om: schemaläggningsprogram, skola
Jag har funderat mycket kring, hur personlig jag egentligen vågar vara eller hur mycket jag vågar avslöja om livet runtomkring mig. Fick mig en tankeställare också, dels när jag läste ditt inlägg, och dels hör och häpna: när jag såg på min logglista att någon hade kommit till ’Pumans dotter’ från Eniro med sökordet servetthållare. Här går ingen säker, med andra ord!
Som lärare känns det bäst att hålla en väldigt låg profil på nätet
Åh, vad jag känner igen det där. Hos oss har någon glömt att beställa nya stolar…de uttjänta är slängda…Det värsta är att vi inte är särskilt förvånade,
Johanna: Hmm, minns inte att jag sett något på din blogg om servetthållare. Vad har du skrivit om dem egentligen?
Farsan Baloo: Jo, jag har tänkt detsamma, men den här händelsen fick mig att inse att jag allt bör vara mycket försiktigt med vad jag skriver om mitt arbete och de elever jag har. Tror egentligen inte att jag har avslöjat några hemligheter, men jag kommer att väga orden än mer noggrant hädanefter.
Panter: Skolor kan vara stora och oöverblickbara och beslut om vem som ska göra saker har en benägenhet att hamna mellan två stolar. 🙂
Susanne: Inget egentligen, bara nämnde vid något tillfälle att jag hade köpt en från ”alebrijes-affären”. 😀